Södergrans andra diktsamling, har ett litet förord, där hon förbereder läsaren på sin fria stil, modernismens avsaknad av traditionella versmått och rim, hon säger sig "ha kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Hon beskriver sina dikter som "vårdslösa handteckningar", och avslutar sedan denna inledning med de berömda orden: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
Själv har jag ännu aldrig orkat igenom Nietzsches vid förra sekelskiftet populära bok Så talade Zarathustra. Idag gjorde jag ett tredje försök med 'Zarathustras företal', betydligt längre än Södergrans förord, men i slutet av det står: "Men om något omöjligt beder jag här: jag beder att min stolthet alltid måtte följa min klokhet. / och om en gång min klokhet övergiver mig - ack, han älskar att flyga bort! - må då min stolthet flyga bort med min dårskap!"
Det tolkar jag som samma anda som i Södergrans ord, att vara stolt över sin klokhet. Hon vet att hon är klok, även om litteraturkritikerna inte tolkar henne så. Utmanande ord för en så ung kvinna tyckte många kritiker, varför hon kom att drabbas av mer hån denna gång, än vid första samlingen. Även hennes förlag tvekade, och i första utgåvan uteslöt de 19 av de 45 dikterna - nästan hälften! - vilket gjorde att Södergrans egen plan över hur dikterna skulle hänge ihop omintetgjordes och samlingen kom att halta.
Den förkortade diktsamlingen dominerades av Diktjagets meditativa affirmationer, besvärjelser för att hämta kraft under en ond tid, krig och revolution, svält och inbördeskrig. September 1918 flödade inspirationen, i förhoppningen att slutet på eländet närmade sig. Men diktsamlingen i sin helhet är mer balanserad. Förutom de andliga besvärjelserna, och hopp om nya skaparkrafter, både för henne själv och hela samhället, balanseras dessa även med tvivel och frågor. Sjutton av dikterna innehåller frågor,, ibland inledda med frågor, ibland upprepade som refränger, ibland besvarade, ibland inte.
I krig och revolution fanns en förhoppning om förbättringar för mänskligheten, men till det krävdes andlig styrka. Ingen visste i samtiden vad som skulle ske. Nietzsche skrev i Zarathustra företal att denne samlat styrka bland djuren på berget i tio år, och helgonet han mött i skogen hade mediterat i ensamhet minst lika länge. Men människorna kallade sig rättrådiga och levde ändå i rädsla och livslögn, Att predika, för att omvända, vill inte Zarathustra, bara de sanna följeslagarna skall han ta till sig, (mer än så har jag inte läst...) - allt är allegori och metafor. Samma sak gäller Södergran.
Södergrans Diktjag, är lika allegoriskt i den ena metaforen efter den andra, tycks gång på gång söka inre styrka, kontakt med sin intuition, den måste ständigt samlas på nytt. I Södergrans dikt 'Vid Nietzsches grav' sitter diktjaget där som hans "första barn i glädjetårar", och förklarar att "Dina barns vika dig ej" men några rader ner står att graven är 'förfallen'. Så tvivlet finns där, balansen mellan idealism och verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar