Rosenaltaret - Edith Södergran (1919)

När jag läser dikterna i Edith Södergransa tredje samling, 'Rosenaltaret' tänker jag ofta på den Zen-buddhistiska reflektionen, att "Före ZEN var bergen berg och skogarna skogar. Men under ZEN (visionen) var berg och skogar gudarnas boning. Efter ZEN var bergen berg och skogarna skogar." (fritt översatt, minns inte exakt).

Den andliga visionen kommer och går. Den är en ständigt pågående brottning mellan kropp och själ. Dikterna i del I, är jag-dikter, som meditationer som slår mellan förhöjt medvetande, och kroppens tvivel. Hur mycket som verkligen är Nietzsche vet jag inte (har svårt att orka med hans texter), han hörde i alla fall till tidens tankegods. Men - jag tänker ännu mer på Steiner, Antroposofins fader, han hade redan tio år tidigare gett ut många föreläsningar med en andlig syn på skapelsen, själens utveckling. Och det blir uppenbart hur viktigt hans tankegods måste ha varit, när jag fick veta att Antroposoferna hade en möteslokal granne med Södergran i hembyn Raivola. Antagligen hörde och lästa hon, och försöker hitta sig själv i Antroposofin.

Del II Fantastique - riktar sig till en "Syster", och visst kan det vara en saknad vän, likasinnad, men det kan lika gärna vara riktat till det Södergrans eget inre barn, ett 'gyllene barn', 'Hjärtebarn, lyckobarn!', 'Gudabarnet', den osäker lilla själen, som upplevt visioner, men ännu inte är vuxen nog att axla manteln. Dikten "Syster, min syster" tillhör dem där ZEN är stark.

Syster, min syster, du är ännu liten,
men du har redan sett Gud,
Välsignat är ditt änne, det strålar så.
Sedan du såg Gud, drog du dig undan från människorna.
Du satte dig ensam bland träden,
men bäcken teg för dig,
fåglarna sjöngo icke mer.
Den som sett Gud, ser intet mer på jorden,
han hör hemma i himmelen.

Den avslutande del III, talar om Dionysos, som extasen, uppståndelsens fruktbarhet. Gud och gudar hos Södergran har inget med dogmatisk kristendom att göra. Det är en personlig utveckling i själslig mening, som berör än i dag. I hennes tid var världskrig och revolution och fattigdom och sjukdom påtagliga skäl till att hamna i "The Dark Night of the Soul", men vi fortsätter att hamna där, vi måste möta vårt mörker, vår skugga, det är Själens väg, likt hjältens väg, för att finna sitt hem, sin flock, sin mening med livet.