Profitörerna - Leif G W Persson (1979)

Eftersom jag börjat läsa Perssons memoar Gustavs grabb, och uppskattat det jag hittills läst, beslöt jag även läsa några av hans tidiga romaner. De finns numera i pocket, lätta att läsa på bussen.

Han debut, Grisfesten (1978), känns splittrad. Det är mycket mummel, där Perssons egen allvetande röst dominerar, vrakar och väljer vad han tänker avslöja för oss läsare. Ett nybörjarfel, att inte lita på läsaren tillräckligt som medläsare, att viljan att läsa vidare kan vara större även om man får mer info. Där många pusseldeckare, tjatar om i all evinnerlighet, gjorde Persson tvärtom och gav mig så tunna trådar att hålla i att jag hann glömma många av dem innan jag hann till slutet, och tvingades bläddra tillbaka.

Jag kan inte heller säga att historien i sig håller, att en polis springer iväg och rånar ett postkontor, hux flux, när han av en tillfällighet tycks få ett möjligt alibi (ev 1-2 tim) av en justitieminister. Nej, men det var dagsaktuellt när det begavs sig - misstron mot justitieministern. Persson har dock tagit med en undertitel: en rövarroman. Vilket framstår som en friskrivning, liksom förordet som förnekar samband. Men nog luktar det agg, från den tagg, han själv fått när han förlorade jobbet vid Rikspolisstyrelsen. Jag har inte hunnit dit i memoarerna ännu, jag får se...

Men boken är uppbyggd som en lek med idéer, med en mängd citat, reella eller fiktion, det kan jag inte avgöra. Men nog ler jag lite när Sherlock Holmes plötsligt dyker upp. Han sitter uppe i sin mästerdetektiv-himmel och skakar på huvudet åt de poliserna som alla dukar under för en rad mänskliga brister och tillkortakommanden. Och så deras uppenbara misstro mot kriminologer ... där satt verkligen taggen i hjärtat.

Hans andra bok, Profitörerna (1979), gör dock ett helt annat intryck, av äkta polisroman. Det som är förvirrande är att poliserna har samma namn här som i Grisfesten, redan där var de väldigt många och ytligt tecknade, med små roller, utspridda och svåra att få grepp om. Här återkommer de och enligt förordet är de intervjuade och allt handlar om verkliga fall. Här har alltså skapats ett brett polisuniversum, där verklighet och fiktion överlagras. Perssons allvetande berättarröst har begränsats till särskilda avsnitt, benämnda 'Berättaren', och där denna röst i första boken var obegränsad (irriterande dominant), har den här modulerats till tankeväckande kommentarer, om fördjupar med sina ansatser till idédiskussion, kring brott och straff.

Persson tog klivet bort från de osannolikt skickliga mästerdetektiver vi önskar att vi haft tillgång till, in i polisvardagen.

Mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman (2013)

Och så har jag stuckit emellan med en nyskriven bok. Jag gillade Fredrik Backmans En man som heter Ove, så jag ville gärna testa en till, och det ångrar jag inte. Mormor hälsar och säger förlåt är en helt underbart fantastiskt fabulerande historia.

Berättare är Elsa, en flicka som snart ska fylla åtta år, men som är otroligt vuxen för sin ålder, med otrolig mycket bättre koll på allt än någon annan. Det gör inget att det inte känns realistiskt, för det här är ingen realistiskt historia - inte på ytan. Elsa är en helt oslagbar personlighet och representant för den unga datagenerationen, som har mer stöd i wikipedia, än från sin vuxna omgivning, med alla sina mänskliga brister.

Och när livet är tufft, kan man alltid skapa sin egen fantasy-värld. Och söka tröst i en omskapad värld, som i böcker och film. Det är inget nytt, det har människor gjort i alla tider. Men denna berättelse är ändå något helt nytt, med ett helt eget språk och ojämförligt tempo från början till slut, som bara tog ett fåtal kapitel innan den vann över mitt hjärta helt.

Frågan är vilken åldersgrupp boken är skriven för? Det är definitivt en 'vuxenbok', trots den unga huvudpersonen. Men också så mycket mer - en allåldersbok? Skulle en sjuåring hänga med? Tja, frågan är väl om 'mormor' kan hänga med, för det krävs en viss grad av datorisering, tror jag ...