Pojkflickan - Nina Bouraoui (2000)

Ett sammanträffande som känns mycket meningsfullt, att jag nu läst Pojkflickan, så nära in på Kallifatides En lång dag i Athen. Nina Bouraouis roman är ännu en 'självbiografisk' text, kring kluven identitet, hon har en fransk mor och en algerisk far, uppvuxen i Algeriet 1967-1981, strax efter det krig som ledde till Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike, med allt vad det innebar av politiska, sociala och rasistiska motsättningar. 

Självbiografisk poetisk-filosofisk text, om barnets kluvna identitet. På vilken sida ska Nina själv ställa sig? Barnets själ längtar till bästa vännen i Algeriet, Amine, inte bara när hon tillbringar somrarna hos morföräldrarna i norra Frankrike. Även i Algeriet skiljs de alltmer åt ju äldre de blir. Temat kompliceras även av att vara flicka i den patriarkala muslimska världen, männens värld, där de obeslöjade franska kvinnorna hatas mer än andra. Nina klipper av sig håret, vill vara pojke, en naiv flickas kamp att få bli inkluderad, genom att vara pojke, att få röra sig på gatorna, spela fotboll, bada halvnaken, dyka modigt från klipporna. Men hon går i fransk skola och talar och skriver bara franska.

Somrarna hos mormor och morfar i Bretagne, anas såriga minnen från Andra världskriget, men de har sjunkit undan. Lugnet har återställt, men samtidigt växer hatet mot algerier, araber. Så hon känner inte att hon kan berätta om sina egna såriga minnen från våldet i Algeriet. Vad som skulle kunna vara beröringspunkter, förtigs. På stränderna i Bretagne är Ninas hud 'för mörk', hon känner sig avvikande. Där finns också minnena av hur Ninas mor mobbats pga sin kärlek till den algeriske studenten, som blev Ninas far. Alltså flyttade de till Alger, och möttes där av motsatta fördomar. Överallt till synes oöverstiglig dualitet. 

Hela texten består av mycket korta meningar. Orden är som flyktiga bilder, ord som minnen hon försöker gripa, nästan griper, men förlorar igen. Minnen, tankar, både vilja minnas och glömma. Glömma smärta, orättvisor, det kvävda hatet, men minnas för att få provocera och kräva hämnd. Varje sommar i Bretagne måste Nina och systern genomgå läkarundersökningar, underförsått att Algeriet kan inte vara hälsosamt, det måste leda till brister och sjukdom. Vilket ökar på Ninas utanförskap, synen på självet som bristfälligt.   

Ninas liv blir ett rotlöst dubbelliv, där allt osagt blir till svek åt ena eller andra hållet. Hon tänker inom sig på sid 124: "Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?"

Förvandlingen kommer i slutet, när hon som tonåring i stället får vara i Rom en sommar. Där frågar ingen om hon är fransk eller algerisk. Där får hon känna sig vacker bland jämnåriga italienska pojkar.  Livslusten återvänder, när hon kan kliva ur den omöjliga dualiteten, och får uppleva en mer ohämmad gemenskap.  

Men samtidigt förlorar hon sin barndomsvän, Amine, han kan inte acceptera hennes förändring, att hon vuxit upp till ung kvinna. Delar av texten vänder sig till ett Du, hon talar till Amine. Kanske skrevs hela boken till Amine, Nina vill förklara vad hon känner. Kanske ska man läsa texten enbart så. Men jag upplever att Amine lika gärna kan vara en inre aspekt, en spegling av Ninas eget inre, den fria algeriska pojkflickan, som växte upp i naturen, bland klippor och hav. Det inre barnet hon brottas med, men växer ifrån i tonåren. 

"Alla söker vi Amine. Hela livet. Av anspänning. Alla söker vi detta ansikte. Detta paradis. Alla söker vi denna blick. Detta vansinne. Att känna igen sig själv. Att betrakta sig själv. Att bli till två. Amine är drömmen om den förlorade bindningen. OM oskulden. Om lyckan. I Algeriet. Amine är den del som saknas. Amine är sorgen som avslutar sommaren. Amine är mitt sanna livs namn." (s.126) 

En lång dag i Athen - Theodor Kallifatides (1989)

 Kallifatides är som vanligt bedrägligt enkel. Man möts av ett skönt lättläst språk, som dock döljer många vinklar på ett komplext liv. Är det här en självbiografisk bok? Han talar om sig själv. Det är delvis en metaroman, talar om skrivandet, problemen att få fram texten. Det självbiografiska är i alla fall en av alla möjliga tolkning av någon aspekt av hans eget liv. Här huvudsakligen mötet med minnen kring fadern, död sedan flera år. 

Kallifatides problematiserar själv underförstått begreppet 'självbiografisk', genom att fråga sig själv: "Varför plötsligt denna öppenhet? Varför överger jag mina vanliga konster? Varför gör jag inte en roman av det hela?" (s.44) Att göra en roman, att skapa en berättelse kring ett tema man vill utforska. 

Mellan bokpärmarna samlar Kallifatides mängder av minnen som rör relationer mellan män. Mellan fäder och söner, mellan bröder. Det är en manlig bok, om soldatliv, livet som manlig kropp. Mäns förtryck av män, och vägen ut, eller flykt? Emigration mer för att komma bort från sig själv, än sitt land. Ett försök att finna ett inre själv. Men han tvivlar, för själen tycks delad, att vara både grek och svensk. En bok om parallella liv, skillnader och likheter, gemenskap vs behovet av ensamhet, ljus och mörker. Det kan lika gärna vara allmänmänskliga som en specifik immigrants erfarenheter. 

Språket är författarens arbetsredskap, och blir därför ett viktigt tema att utforska. Att Kallifatides inte skriver på sitt modersmål, visar en ännu tydligare kluvenhet i självet. I sitt arbete har han klivit ur det grekiska. Han funderar över hur samma begrepp, som ordet 'grav' kan ge så olika bilder och känslor beroende på om han uttalar ordet på svenska eller grekiska. 

Texten har många bottnar, men inge krav på facit. Frågorna kring skrivandet, rör först och främst frågor om identitet. Boktiteln visar att texten tilldrar sig under en enda dag i Athen, men han skriver också att den tog tre månader att skriva. För hela tiden tränger olika minnen upp från olika erfarenheter i livet. Kring bokens tema. Samtidigt som han mot slutet förklarar att han sovrat, han har ett liv som pågår parallellt med skrivandet. Nuet i Sverige under skrivandet, där finns livets pågående erfarenheter som kan ha passat in, men som författaren valt bort. 

För dagen han skriver om, är dagen i Athen, då hans fars kvarlevor måste tas upp ur sin grav, tre år efter begravningen, ett myndighetsförfarande som måste efterföljas. Att berätta detta är både en rent materiell upplevelse, att se faderns avskalade ben, och en rent andlig, av alla minnen som grävs upp, av fadern och Kallifatides egen uppväxt och de 28 månaderna militärtjänst i Grekland. Faderns död blev "målet för den dikt jag ville skriva" (s.33). Notera att Kallifatides här kallar sin text 'dikt'. 

Skrivandet återuppväcker de döda. Och antagligen blir det lite olika varje gång. Kallifatides fick ofta hålla föredrag om att skriva 'på ett främmande språk'. Själv brukade han tycka att problemet var skrivandet, oavsett vilket språk man skrev på. Att översätta tankarna till tal, och sedan till skrift. Problemet blir att välja översättning. 

"Den fullständigt trogna översättningen är en illusion /.../ så vilken grad av ofullständighet skall jag godta? Och på vilka grunder skall jag godta denna ofullständighet? På moraliska, logiska eller estetiska?" (s.37)

Författaren måste välja grad av ofullständighet. Att förenkla tydliggör, som att han i ungdomen älskade två kvinnor som båda hette Maria. Han särskiljer dem genom deras sätt att tala, den ena som om hon är på väg att 'brista i gråt', och den andra på väg att 'brista i skratt', två tydliga sätt att se på livet. "... så enkelt var det inte, men så mindes jag det; nej, så enkelt är det inte heller, utan det är så jag tror att jag måste säga det." (s.88)

Han fortsätter: "Det är livsfarligt att skriva, men att skriva dåligt är direkt mördande. Jag känner en hel del klokt folk som har förstört sin barndom genom att skriva om den."

Så han drömmer om att någon gång kunna skriva 'bortom sig själv', bortom 'människan' att hans texter, likt Sofokles tragedier, inte ska säga något om författaren i sig. För konsten med stort K "är mer organiserad än livet /.../ i konsten måste det finnas en anledning och dessutom en avsikt" (s.88-89). Han måste välja det han beskriver. Organisera texten åt läsaren.     

Kallifatides skrev detta 1989. Och texten är omisskännligt hans egen, men också 80-tal, metatexten, att fokusera problem kring identitet och skrivande, fakta vs fiktion. 

Apropå 'hemlängtan', skriver han vad jag skulle kunna säga om min egen svaghet för barndomsskildringar. Kanske är det inte det välbekanta, självklara, vilsamma vi söker.

 "... det viktigaste är en brinnande önskan att ännu en gång vistas på de platser där livet var ett mysterium, men ett mysterium utan ångest, en gåta utan ängslan; det vill säga platser där inga risker är för stora  och där döden är lätt." (s.116)

Kallifatides far tillhörde de greker vars förfäder bott sedan urminnes tider i det vi idag kallar Turkiet, men efter första världskriget tvingats flytta därifrån. Drömmen är att återvända till det liv där olika kulturer, olika religioner, kan samsas parallellt med varann. 

Men det förtryck familjen upplevt i Grekland, undra andra världskriget och inbördeskrig, och militära styren, återupplevde han genom samtal med sin 12 år äldre halvbror, som mindes detaljer och namn, kring det Kallifatides själv mindes som vaga tillstånd, känslor, bilder, och blev till "den oemotståndliga kraft som fick mig att skriva mina första böcker." (s.152) Alltså hans första svarta romantrilogi, som jag läst och noterat tidigare här i bloggen. Vreden över att ha blivit orättvist behandlad, måste ut. 

En döds memoarer - Hjalmar Bergman (1918)

 När jag läste En döds memoarer första gången var jag för ung för att relatera. Jag hade förälskat mig i Markurells i Wadköping, redan som skolläsning, humor och allvar. En döds memoarer var inte vad jag hade väntat mig. Språket och skaparförmågan var lika imponerande, men temat var så mörkt. Alienation och rotlöshet. Allt prat om döden. Jag förstod inte ens titeln. 

Romanen är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet fram till 1913, alltså före första världskriget, Men jag upplever stämningen påverkad av det pågående långdragna kriget.  Huvudperson är berättaren Jan Arnberg, som känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död, eftersom han upplevde att han befann sig i helvetet. 

När jag nu efter många år läst om boken, upplever jag boken som det mästerverk den är. Jag kan relatera till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks vilja hindra vår egen kreativitet från att förverkligas. Den som inte kan styra sitt eget liv är dömd att vara levande död, därav titeln En döds memoarer. 

Det är inte mörkret som skiljer En döds memoarer från Bergmans övriga romaner, utan mer  att den i mina ögon tycks helt sakna 'comic relief'. Romanen är full av egenartade karaktärer, men de beskrivs inte för att roa, de är inte 'krumelurer' som i Hans nåds testamente och andra romaner. Bergman filosoferar med mycket väl genomförda metaforiska scheman, där allt upprepas och korsrelateras. Och romanen börjar och slutar med samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och i slutet dras Jan Arnberg in i intriger på en annan maskerad, där man vill iscensätta just mordet på Gustav III, för att reta den dekadenta publikens nerver. Historien hotar att upprepa sig. 

Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop  Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?

Jag sjunker så lätt in i Bergmans berättelse, i synnerhet när Jan övergår från släktsägner, till sina egna minnen från barndomen, barnets upplevelser inför släktingar.  Som alla barn anpassar han sig till familjens allt djupare misär utan att ifrågasätta. Redan som barn är vi predestinerade till viljeförlamning. Enligt Hjalmar Bergmans livssyn styrs vi av en yttre vilja, vår egen är försumbar. Annat än som fixa idéer, vilket håller liv i oss. Jans far, Johan Arnberg är ett exempel på detta, och så lärde han sonen att förhärda sitt hjärta. 

"Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." (s.73) 

 Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och med åren Jans stora kärlek. Vill man fortsätta liknelsen med Bibeln, är denna fas Jesu kärleksbudskap och Jans skolår. Kärleken lyser upp Jans liv, sedan han förlorat sin far, en ren och oskuldsfull kärlek. Jan hade bara knappt kommit in i tonåren när hans far dog, varför han fick prosten Rygelius, Léonies far, som 'välgörare', dvs förmyndare att leda Jans utbildning. Trots Jans ständiga foglighet, uppfattar Rygelius denna sin uppgift som ren 'kamp', trots att Jan är en moralisk ängel i jämförelse med jämnåriga pojkar. Som fattig trycks han ner. 

Jan, som haft en dragning till sjöfart sedan han som barn fick ett leksaksskepp, följer lydigt planen att kunna bli präst. I kulissen finns skolkamraten Mikael Arnfeldt, yngst i grevesläkten, som gör vad han kan för att först lura av Jan båten, och förföra honom till moraliskt förkastliga handlingar, och försöka få honom att rymma till Hamburg. Mikael kommer med tiden även att gifta sig med Léonie. 

Del II, 'Arvet och Löftet'. Utfattig, avlurad sina sista pengar, överger Jan Sverige, blir sjöman ett par år, och hamnar till slut i Hamburg. Utfattig klamrar han sig fast, likt sin far, vid en affärsidé, som är mer dröm än möjlig att fullfölja, så liknar han sin far. Värst är insikten att Léonie gift sig med Mikael, och att Mikael dessutom bedrar henne. Som ett rö för vinden går han ner sig i Hamburgs dekadenta kretsar,  runt Hotel Montsousonge, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. 

Där har Jan anställts och utför diverse ljusskygga tjänster åt hotellet, vars namn kan översättas från franska till 'Berget-under-drömmen', vilket jag tolkar antingen som en plats för undermedvetna begär, eller som symbol för Dantes skärseldsberg, eller är det helvetet på jorden? En mardröm. 

På hotellet håller mrs Feurfield salong, tar emot och slussar vidare. Namnet poängterar 'elden', på franska (feu/feure) och tyska (feuer), elden som brinner i Jans frustrerade inre. Mrs Feurfields dotter, som går under namnet Maurette de Montsousonge, som agerar bete i spindelnätet, så skön men så falsk. Jan tjänar henne, och sedan han förlorat Léonie, dras han till Maurette, men får till slut efter en rad intriger, en intuitiv uppenbarelse, han 'ser' den falskhet som omger honom, inser att han hamnat i ett förbrytarnäste. Då minns han den kärlek och han och Léonie delat, inser att hon inte ger upp hur än svårt hennes äktenskap är. Föredömet i den kärleken, får Jan att återuppstår från 'de levande döda'.

Jan som först trott att hans uppgift var att döda Mikael, för att hämnas att han övergett Léonie, men inser att hon hellre vill ha sin make i livet, alltså vill han inte såra henne. Han behöver inte agera redskap, Mikael kommer ändå att förbränna sig själv. Och när en mördare flyr, ser Jan denne i en pose med en arm och ett ben utsträckt, "som om han hängt i trådar". Hjalmar Bergmans marionett-tema. En mördare handlar inte utifrån en egen fri vilja, det är en dödsgärning, inte en livsgärning.  

Vid hotellet i Hamburg, där Jan arbetar med diverse tjänster, finns en 'portvakt', Johannes, som blir en sorts själslig ställföreträdare för Jans döda far, och blir ett stöd för Jan genom denna skärseld,  och kan därför tolkas som symbol för Johannes uppenbarelser i slutet av Nya Testamentet.

Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte. Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'

Jan Arnberg är ingen Hamlet, han är en betydligt vekare antihjälte, men i slutet lämnar han dock scenen i sällskap med sin faders vålnad. Då har Jan slutligen lösgjort sig från 'ödet' och skulden, brutit släktens förbannelse, med hjälp av orden 'Far, jag vill inte...' Han vägrar låta sig styras av Arvet, för att kunna följa Kärlekens bud. Han har vänt släktens dödsgärning till en livsgärning. 

Romanen igenom finns en känsla av mysterium som håller intresset uppe från första till sista sidan. Den är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här.