När jag läste En döds memoarer första gången var jag för ung för att relatera. Jag hade förälskat mig i Markurells i Wadköping, redan som skolläsning, humor och allvar. En döds memoarer var inte vad jag hade väntat mig. Språket och skaparförmågan var lika imponerande, men temat var så mörkt. Alienation och rotlöshet. Allt prat om döden. Jag förstod inte ens titeln.
Romanen är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet fram till 1913, alltså före första världskriget, Men jag upplever stämningen påverkad av det pågående långdragna kriget. Huvudperson är berättaren Jan Arnberg, som känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död, eftersom han upplevde att han befann sig i helvetet.
När jag nu efter många år läst om boken, upplever jag boken som det mästerverk den är. Jag kan relatera till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks vilja hindra vår egen kreativitet från att förverkligas. Den som inte kan styra sitt eget liv är dömd att vara levande död, därav titeln En döds memoarer.
Det är inte mörkret som skiljer En döds memoarer från Bergmans övriga romaner, utan mer att den i mina ögon tycks helt sakna 'comic relief'. Romanen är full av egenartade karaktärer, men de beskrivs inte för att roa, de är inte 'krumelurer' som i Hans nåds testamente och andra romaner. Bergman filosoferar med mycket väl genomförda metaforiska scheman, där allt upprepas och korsrelateras. Och romanen börjar och slutar med samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och i slutet dras Jan Arnberg in i intriger på en annan maskerad, där man vill iscensätta just mordet på Gustav III, för att reta den dekadenta publikens nerver. Historien hotar att upprepa sig.
Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?
Jag sjunker så lätt in i Bergmans berättelse, i synnerhet när Jan övergår från släktsägner, till sina egna minnen från barndomen, barnets upplevelser inför släktingar. Som alla barn anpassar han sig till familjens allt djupare misär utan att ifrågasätta. Redan som barn är vi predestinerade till viljeförlamning. Enligt Hjalmar Bergmans livssyn styrs vi av en yttre vilja, vår egen är försumbar. Annat än som fixa idéer, vilket håller liv i oss. Jans far, Johan Arnberg är ett exempel på detta, och så lärde han sonen att förhärda sitt hjärta.
"Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." (s.73)
Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och med åren Jans stora kärlek. Vill man fortsätta liknelsen med Bibeln, är denna fas Jesu kärleksbudskap och Jans skolår. Kärleken lyser upp Jans liv, sedan han förlorat sin far, en ren och oskuldsfull kärlek. Jan hade bara knappt kommit in i tonåren när hans far dog, varför han fick prosten Rygelius, Léonies far, som 'välgörare', dvs förmyndare att leda Jans utbildning. Trots Jans ständiga foglighet, uppfattar Rygelius denna sin uppgift som ren 'kamp', trots att Jan är en moralisk ängel i jämförelse med jämnåriga pojkar. Som fattig trycks han ner.
Jan, som haft en dragning till sjöfart sedan han som barn fick ett leksaksskepp, följer lydigt planen att kunna bli präst. I kulissen finns skolkamraten Mikael Arnfeldt, yngst i grevesläkten, som gör vad han kan för att först lura av Jan båten, och förföra honom till moraliskt förkastliga handlingar, och försöka få honom att rymma till Hamburg. Mikael kommer med tiden även att gifta sig med Léonie.
Del II, 'Arvet och Löftet'. Utfattig, avlurad sina sista pengar, överger Jan Sverige, blir sjöman ett par år, och hamnar till slut i Hamburg. Utfattig klamrar han sig fast, likt sin far, vid en affärsidé, som är mer dröm än möjlig att fullfölja, så liknar han sin far. Värst är insikten att Léonie gift sig med Mikael, och att Mikael dessutom bedrar henne. Som ett rö för vinden går han ner sig i Hamburgs dekadenta kretsar, runt Hotel Montsousonge, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas.
Där har Jan anställts och utför diverse ljusskygga tjänster åt hotellet, vars namn kan översättas från franska till 'Berget-under-drömmen', vilket jag tolkar antingen som en plats för undermedvetna begär, eller som symbol för Dantes skärseldsberg, eller är det helvetet på jorden? En mardröm.
På hotellet håller mrs Feurfield salong, tar emot och slussar vidare. Namnet poängterar 'elden', på franska (feu/feure) och tyska (feuer), elden som brinner i Jans frustrerade inre. Mrs Feurfields dotter, som går under namnet Maurette de Montsousonge, som agerar bete i spindelnätet, så skön men så falsk. Jan tjänar henne, och sedan han förlorat Léonie, dras han till Maurette, men får till slut efter en rad intriger, en intuitiv uppenbarelse, han 'ser' den falskhet som omger honom, inser att han hamnat i ett förbrytarnäste. Då minns han den kärlek och han och Léonie delat, inser att hon inte ger upp hur än svårt hennes äktenskap är. Föredömet i den kärleken, får Jan att återuppstår från 'de levande döda'.
Jan som först trott att hans uppgift var att döda Mikael, för att hämnas att han övergett Léonie, men inser att hon hellre vill ha sin make i livet, alltså vill han inte såra henne. Han behöver inte agera redskap, Mikael kommer ändå att förbränna sig själv. Och när en mördare flyr, ser Jan denne i en pose med en arm och ett ben utsträckt, "som om han hängt i trådar". Hjalmar Bergmans marionett-tema. En mördare handlar inte utifrån en egen fri vilja, det är en dödsgärning, inte en livsgärning.
Vid hotellet i Hamburg, där Jan arbetar med diverse tjänster, finns en 'portvakt', Johannes, som blir en sorts själslig ställföreträdare för Jans döda far, och blir ett stöd för Jan genom denna skärseld, och kan därför tolkas som symbol för Johannes uppenbarelser i slutet av Nya Testamentet.
Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte. Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'
Jan Arnberg är ingen Hamlet, han är en betydligt vekare antihjälte, men i slutet lämnar han dock scenen i sällskap med sin faders vålnad. Då har Jan slutligen lösgjort sig från 'ödet' och skulden, brutit släktens förbannelse, med hjälp av orden 'Far, jag vill inte...' Han vägrar låta sig styras av Arvet, för att kunna följa Kärlekens bud. Han har vänt släktens dödsgärning till en livsgärning.
Romanen igenom finns en känsla av mysterium som håller intresset uppe från första till sista sidan. Den är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar