Tredje läsningen av denna roman, tredje gången gillt, kan jag äntligen uppskatta även dess förtjänster. Det är en mångfacetterad klassiker, om än lite bortglömd, med många möjliga teman. Problemet är att första tredjedelen gör mig illamående, inte så mycket för kannibalism-temat. Men romanen är full av mänskliga tillkortakommanden, som skitprat, mobbing, neurotisk svartsjuka och kvävande hotfulla relationer. Hela stämningen är så mörk, kvävande, helt utan hopp, vilket säkert var ett symptom på att första världskriget pågick när hon skrev, så första tredjedelen känns rent tryckande att läsa. Andra delen lättar trycket, Sven kämpar för att utföra goda gärningar, även tredje delen verkar gå åt rätt håll, men så kommer slutet med alla sjökrigsoffer, flytande lik som måsarna rivit ut ögonen på, då återkommer illamåendet, och jag önskar förtränga romanen som helhet. Lagerlöf är skicklig på att framkalla äcklet i mig. Hennes mål var att få oss att äcklas över krig, dödande. Hon oroade sig själv lite över att hon överdrivit äcklet, tror jag läste det i något av hennes brev till Sophie Elkan. Lagerlöfs mål med romanen var att få oss att helga livet. Att inte glömma femte budet, att icke dräpa, budet som krig sätter ur spel.
Romanen innehåller, som alltid hos Lagerlöf, många karaktärer med sidohistorier, som visserligen hänger ihop, men ändå finns det något lite väl intellektualiserande med intrigen. Jag upplever den inte som tillräckligt organisk och trovärdig. Jag förstår att världskriget gjorde Lagerlöfs känslor akuta, och hur än mycket jag håller med om budskapet, så är det som om runda teman skall tvingas in i fyrkantiga hål. Jag tänker på alla författare som vid förra sekelskiftet lyssnat till Nietzsches upprop, att ta på sig en ledande, uppfostrande roll. Det låg egentligen inte för Lagerlöf. Hennes drivkraft var betydligt djupare, psykologisk och mytisk, Vilket ofta är betydligt mer helande än politik. Men här hämmas dessa organiska djup, lika mycket som Sven Elversson hämmas i romanen.
Men det är en mycket läsvärd roman. Sven Elversson är en antihjälte, värdig modern litteratur. Offer för omgivningens hån, böjer han sig, försöker ställa sig in. Men lyckas inte få kontakt. Som vanligt är Lagerlöf skicklig psykolog, och problematiserar 'Kärlekens väsen'. Relationen mellan Sigrun och hennes make, den sjukligt svartsjuke prästen Edvard Rhånge, är mycket problematisk. Den kärleken är allt annat än frisk, den kräver och kväver. Prästen som neurotisk narcissist, det är krypande obehagligt. Unga Sigrun riskerar att ge upp sig själv för att få maken att må bra, något hon aldrig kan lyckas med. Han blir bara mer och mer possessiv, aggressiv. Så jag mår illa.
Men denna tredje gång jag läste romanen slog det mig plötsligt, att jag undrade om Lagerlöf nyligen hade läst Charlotte Brontës roman Jane Eyre? Har den svartsjuke prästen Edvard Rhånge inspirerats av den demoniske Edward Rochester? De har liknande namn, samma initialer. Släktgården Hånger, bar på en förbannelse över släktens män, och ljuder av ångest och ånger. Likt Rochesters slott Thornfield, det törnbeströdda fältet, med den galna kvinnan på vinden, som hemsöker hans liv i 15-20 år.
Sigrun flyr tvånget i sitt äktenskap och ser Sven Elversson som en förebild i barmhärtighet. Jane Eyre flydde från det tvegifte Rochester ville lura in henne i. Men hon återkommer så snart hon hör hans själsliga rop på hjälp, men då har den första hustrun avlidit vid slottsbranden. Edvard Rhånge tog lärdom av Svens exempel, och gav sin hustru friheten. Men hon fick bara ett år med Sven, platoniskt, eftersom hans hjärtat brast när kärleken stod på tröskeln. Alltså återvände hon till sin make, sedan hans förbannelse släppt. Nog finns det många likheter. Men medan det romantiska fungerar i Jane Eyre, och det finns en värme hos Rochester, om än dold bakom törnesnåret, så hittar jag inte detta hos Edvard Rhånge. Rochester sökte kärlek, Rhånge vill ha makt.
Romanen brottas med att få ihop kropp och själ, realism och romantik, liv och död, krig och fred. Det vill sig inte. Människors psyke är för komplext för att benas ur med enkla svar. Lagerlöf använder i romanen sierskan Lotta Hedman som budbärare. Hon får visioner, insikter från psykets skuggsidor, om krig och aggressioner. Man skrattar hellre ut henne än lyssnar. Intressant är Lottas "Out-of-body-experience", som Lagerlöf skildrar. Sven Elverssons hustru Rut har just avlidit i smittkoppor i Lottas säng. Lotta är utmattad och känner ångest inför alla komplikationer och lögner. Då får Lotta inte bara en vision av hur Ruts själ stiger högt över jorden, strålande av glädje och ljus, Lottas själ lösgör sig och följer med upp och får ett vidare perspektiv över människors livsvägar. Inser att själsligt har allt en mening, även om allt verkar för absurt för att våra tankar ska förstå helheten. Också Ruts död i smittkoppor är något hon själv velat, för att befria både sig själv och Sven.
En sak, antagligen det enda jag aldrig kunnat acceptera i Lagerlöfs texter, det är hennes indelning av människor i 'vackra' och 'fula'. Svens hustru Rut, tillhör de som beskrivs som den mest fula kvinna någon sett. Nåväl, Sven hade gift sig med Rut, inte bara för att hon var den enda som kunde tänka sig att gifta sig med någon som smakat människokött. Han gifte sig med henne också av 'barmhärtighet', eftersom hon var så 'ful'. Suck. Å andra sidan hade Rut en ren själ, som gärna offrade sin kropp, för att Sven skulle få förena sig med den han älskar, dvs Sigrun. Både Sven och Sigrun hör också till de 'barmhärtiga', och anses därför kunna passa ihop, likt syskonsjälar.
I våra kroppar komplicerar vid livet, våra tankar rör sig trögt, vårt psyke är fullt av skuggor. Så Ruts vilja och Lottas vision av denna, hjälper inte i längden. Kärlekens väsen är för komplicerad. Sigrun är splittrad mellan den själskärlek hon känner för Sven, som i början hjälpte henne ur den depression som drabbade henne när hon gift sig med Edvard. Och den konventionella moralen, att den man gift sig med skall man hålla sig till, hur än ung och oerfaren man var. Hon vill lära både sig själv och make vad verklig kärlek innebär. Hon försöker också få Sven att förstå, via outtalade undermeningar. Ungefär som när Rochester försökte göra Jane svartsjuk, för att få henne att visa känslor. Det går lika trögt i båda fallen.
Lagerlöf verkar ge upp försöken att lösa problemen med den jordiska kärleken. Viktigare är Livets Helighet, Livet är okränkbart. Det är så prästen Rhånges omvändelse sker, inte via kärlek, utan via den insikt han plötsligt får att han själv förbröt sig mot Sven när han fördömde Sven inför församlingen, för en handling som bara drabbat en död kropp, medan Edvard själv då förbröt sig mot levande människor. Sven blev oförskyllt utstött genom Edvards ord i kyrkan. Med den insikten bryts förbannelsen, och han beslutar släppa hustrun Sigrun fri. Tyvärr är prästens avslutande predikan på detta tema alltför lång. Han ber faktiskt om tillgift inför hela församlingen, och försöker lära ut sin egen insikt från predikstolen, om Livets Helighet. Men den insikten hade redan gått upp för alla människor som sett alla krigsoffer flyta iland.
Däremot har jag lite svårt att tro på prästens plötsliga omvändelse, att han så lätt tvättat av sig sin stolthet och sina fördomar och sin svartsjuka. Brontë gjorde det lättare för sig, Rochester drabbades av ett betydligt hårdare slag. Han var verkligen "storslagen och vek" på samma gång, så som Lagerlöf låter Sigrun beskriva Edvard. Inget i texten får mig att tro på att Edvard Rhånge varit varken storslagen eller vek. Ett år senare när Sven dött, återvänder Sigrun till sin första och enda make, som hon betraktar som sin 'första kärlek'. Återvända till ett osunt förhållande? Hm, medberoende? det känns för lättvindigt.
Selma Lagerlöfs två närmsta vänner fick läsa Bannlyst i förväg, Sophie Elkan för att ge synpunkter och Valborg för att hon renskrev på maskin. Båda opponerade sig. De kände väl av äcklet, och trodde att lösningen var att frikänna Sven från misstanken att ha ätit människokött. Lagerlöf tyckte inte om att göra våld på historiens inre logik, att börja med skulden och sedan i slutet vända på allt med ett enda lappkast. Men hon gav med sig. Jag håller med Lagerlöf, det blev en svaghet.
Att det mot slutet finns antydningar om att Sven varit för sjuk för att säkert veta vad som hänt, det är okej. Påståendet att det hänt, har knäckt Svens tro på sig själv, men vi som läsare kan frikänna om vi vill. Däremot tror jag inte på den långa beskrivningen, att ett av de drunknade engelsmännen som Sven drog upp ur havet, hade varit med till Nordpolen, och hade ett halvskrivet brev i fickan - som tydligen inte skadats av havsvattnet - och att det i brevet stod att de lurat Sven, och att samvetet nu säger att Svens engelska fosterföräldrar måste få veta sanningen, så de kan frikänna Sven. Det är bara för mycket, en eftergift en författare aldrig ska behöva göra.
Eller? Det är prästen Edvard Rhånge som berättar om brevet inför församlingen vid begravningen, den som Sven krävde - den som gav honom frid i hjärtat. Kan prästen ha ljugit ihop brevet? För att få en chans att berätta om sin nya insikt om allt levandes okränkbarhet? Det blev ändå för mycket för Sven, hans hjärta gav upp. - Ja det är en märklig historia, komplex och märklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar