Romanen Mor i Sutre är en guldgruva i dubbeltydigheter och dolda budskap. Man kan läsa den flera gånger och upptäcka nya saker. Den tillhör Hjalmar Bergmans modernistiska upptäckarperiod. Jag har läst ett par kommentarer som läser in freudianskt Odipus-tema. Bergman hade tydligen själv prövat på någon typ av psykoanalys ungefär vid tiden för romanens tillkomst, så det är möjligt att det stämmer. Men man behöver inte läsa romanen så. Det finns andra givande tolkningar.
Det är uppenbart att Bergman utforskar både psykologiska och sociologiska livsvillkor. Den flickjagande fattiggreven (Don Juan-typ) och länsman som jagar honom, klarar sig alltid. De tillhör samhällstoppen. Kvinnor, och i synnerhet ogifta mödrar (inte minst pga grevliga Don Juan-typer) befinner sig längst ner på samhällsstegen. Karl Viktor Anton Kling, Träsken kallad, den enkle handelsmannen, som börjat med att nasa träskedar längs landsvägarna, står i kontrast mot den rike grossisten och importören Luther i Göteborg, med tyskt påbrå. men Kling kallas aldrig annat än Träsken, trots att han kunnat samla på kistbotten, han blir aldrig sedd som annat än löst folk, i jämförelse med bönder. Han måste skaffa fram rejäl hemgift för att lyckas gifta bort ett par av sina fem döttrar.
Ändå är nätverket mellan samhällsklasserna finmaskigt. Träsken luras in i skumraskaffärer med greven för att skaffa hemgift åt döttrarna. Grevens oäkta son får gå som nådehjon hos sin morbror, bonden som också är Gästgivare i Sutre, efter far sin. Den 'oäkta' systersonen Basilius, Basse kallad, har satt en fläck på familjens rykte, som aldrig tycks gå att tvätta bort. Alla tycks invävda i skvallernätet. Gästgivarns hustru, Sväran, alltså Mor i Sutres svärdotter, bär på aldrig sinande underlägsenhetskänslor, för att hon är född torpare, kompenserar genom att samla på de 'synder' som hon hittar hos alla runt sig. Det blir en sådan mani att hon verkar närmast sinnessvag.
Sväran har fått för sig att 'Basse', oäktingen, sätts högre än henne själv och hennes egna barn i 'äkta säng', bara för att han har en greve till far, trots att han som oäkting också är den mest skydde, utanför alla andra, den ensammaste. Så dubbeltydigt är huvudstråket i romanen, hela knuten i historien. Sväran, vill bli av med Basse, och skrämmer honom. och när han förlamas av sin rädsla av att vara ensammast i hela världen, fantiserar Sväran ihop komplotter om att hon bara är redskap för familjens undermedvetna önskan att bli av med den 13-årige men mycket klene Basilius.
Ett öppet tema i boken är den mellan manlig 'rättvisa', som gamle Gästgivarn i Sutre höll högt. Han gifte sig sent, för han hade adlrig funnit att någon kvinna kunde vara annat än orättvisa. Han fann också tullar och skatter orättvisa, varför han inte serverade alkohol. Men Gästgiveriet blev inte populärt förrän han började byta till sig tullfri konjak via Träsken, och då tog han sig också en flickhustru, Boel Svensdotter, som blev en arbetsam gästgivarmor, Mor i Sutre, som föder honom söner och döttrar, alla viktiga karaktärer i romanen som utspelas under ett enda dygn, från gryning till gryning.
Temat handlar alltså om motsatsen mellan 'manlig rättvisa', som aldrig leder till annat än våld, hämnd, och det märkliga 'modershjärtat'. "Hur är ett modershjärta skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust?" Det undrar greve Arnfeldt på sid 353. Han har ju börjat inse att hans egen jakt på flickor kan bero på modersbrist, att han förlorat sin egen mor i unga år. Så han söker modershjärtat hos varje kjoltyg, inklusive Gästgivarmor,som serverar det i form av stek och ostkaka.
Gästgivarmor, som hunnit bli mormor, undrar vad man ska med barn till? Liknar de fadern vill hon inte ha dem. Den yngste sonen, Daniel, liknar inte någon av gästgivarparet, sina biologiska föräldrar. Så fadern ignorerar honom, medan Boel börjar skämma bort Daniel, vilket i längden går honom illa. När Boel är över femtio, och yngste sonen i sin skönhets ynglingadagar, då påminner han om de drömmar om kärlek hon haft som ung. Hon viftar bort det eftersom hon vet att livet skapas av arbete, inte av drömmar. Det är arbetet på gästgiveriet som varit tillfredsställande i livet.
Men undermedvetna drömmar har ändå fått henne att skämma bort yngsta sonen, Daniel. Och de bildar ett omedvetet behov att skydda honom, parat med stråk av svartsjuka. Samtidigt som hon vet att vad än hon kan tänkas drömma om för sina barn, så besannas aldrig drömmarna. Barnen går sin egen väg, sönerna anammar faderns 'Rättvisekrav', de jagar de fattiga strykarna, slår dem om de stjäl mat, medan Boel själv ömmar för alla svaga, vill ge de hungriga mat, medan sönerna menar att hon bara är 'velig', en kvinnlig åkomma. Och hon ömmar för den senaste lilla mamsellen som greven rövat bort, och nu ämnar överge för nästa. Inte för att greven lyssnar när gästgivarmor bannar. Och på något sätt var hon själv skyldig till att sända sin egen dotter Stava, i gapet på greven, så att hon blev ogift mor till Basse.
Romanen är en tät väv av mänskliga relationers brister, inte minst kring oäktingen Basse, som känner sig så utanför, han har ju inte ens fått ett 'riktigt' namn, inte som halvbröderna Anders och Lars, som ärvt sina fäders namn. Basse känner sig inte hemma någonstans. han är inte 'riktig'. Boel utbrast, "Men vad säger du? klart du är ett riktigt barn?" Men för Basse själv känns det inte så. Allt handlar om psykologi, i samverkan med sociala hierarkier. För även om Boel trott att hon behandlat alla barnbarn lika - även om hon inte behandlat alla söner lika - så har det funnits undermedvetna stråk av skam kring oäktingen. Skam som gav Basse förmågan att läsa tankar. Basse är mycket känslig för vad alla runt honom tänker och känner.
Jag är som alltid imponerad av Hjalmar Bergmans filmiskt dialogiska scenarier av psykologiska teman, experimentellt återgivet, så nytt i hans samtid.
PS. När jag tänker djupare, så kanske det finns ännu ett dolt tema. Att sonen Daniel kanske faktiskt även han är grevens son, han som inte liknar gästgivarparet. Greven sökte ju även Moran i sin jakt på en mor, och hon är svag för hans charm, som hon i nyktra stunder känner som 'fans verk'. Att Daniel blir dödad av misstag, för att förföljarna misstar Daniel för greven, kan vara ett tecken på detta. Inte bara att Daniel skämts bort med dyra kragstövlar som passar grevar bättre än bönder. Men detta är så undertryckt i Boels medvetande - om det stämmer - att Bergman inte ens ger oss några större vinkar i texten. Men å andra sidan stämmer det med att Bergmans alltid är mycket subtil i sina intriger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar