Regissören Arne Glimcher köpte filmrättigheten till den här romanen redan 1988, ett år innan boken gick i tryck. Jag antar att det hjälpte författaren att färdigställa denna sin andra roman, sex år efter sin första. Filmen hade premiär 1992 och var Antonio Banderas första roll på engelska.
Jag har inte sett filmen, men antar att regissörens stora intresse var musik-genren. Den kubanska mambon, så populär något årtionde efter andra världskrigets slut. Den följde med de kubaner som kom till USA. Filmen lär koncentrera sig på dess storhetstid under första halvan av 1950-talet, runt romanens två invandrande bröder, Cesar (Armand Assante) och Nestor (Antonio Banderas).
Romanen av Oscar hijuelos (1951-2013) är däremot en betydligt bredare krönika över denna kubanska kulturella immigration till USA. Den berättas som Cesar Castillos minnen, sedda i backspegeln strax innan hans död, 1980. Och boken är så uppfylld av kända namn att jag börjar undrar om de kanske funnits. Och jag är inte ensam om att känna så, läsare lär ha kommenterat att de minns 'Mambo kings', så pass att Hijuelos själv lär ha börjat undra om de kanske funnits...
I romanen finns minnen av Lucille Ball, gift med den Kuba-födde Desi Arnaz, skådespelare och musiker, och som TV-producent, med skapadet av I Love Lucy och Lucy Show, pionjär inom sitcoms som blev så viktiga för (amerikansk) TV. Lucys sitcoms gick också på svensk TV på 60-talet. I programmen spelar Lucy's man Ricky Ricardo, och till showen får Mambo Kings komma under sin storhetstid, ett minne som gav dem stjärnstatus.
Men det är naturligtvis en roman, men med fakta planterade så läsaren 'minns'. Även om det mest är macho-mannen Cesar Castillos eget navelskådande, representant för 1950-talet, årtiondet som var 'mannens värld'. Det är en mans bok, om latino-machons storhetstid. En ensam man, ständigt på jakt efter sin förlorade kvinna. Hans bror Nestor är den svårmodiga deprimerade sidan av samma saknad, tidigt död i en trafikolycka, saknade sin äldre bror Cesars självförhärligande självförtroende. Han trånar hela tiden efter sin första kärlek, Maria, hans själs åtrå - troligen symbol för Kuba.
Det mesta i romanen tilldrar sig i New York. Cesar som på 1950-talet såg sig själv på toppen, tvingas på 60-70-talet uppleva åldrandet, och alkoholskadorna, ensamheten, fjärmad från nära relationer med kvinnor, arbetar som dåligt betald, fastighetsskötare, gömd och glömd i en källare. Detta parallellt med att Fidel Castro tagit över Kuba och Cesars släktingar där mår dåligt, berövade sina arbeten, men inte heller tillåts lämna Kuba.
Jag associerar också till filmen Dirty Dancing från 1987, där man tidigt 60-tal detroniserar mambon som standard-dans på sommar-hotellen. När Cesar behöver mer pengar att skicka till sina arbetslösa släktingar på Kuba, får han hjälp att starta en 'ny klubb' med kubansk musik, men desillusionerad tvingas han inse att den blivit en fasad för knark och maffiaverksamhet. Våldet och kriminaliteten ökar och Cesar känner hur folk tittar snett på honom. Då ger han upp och beslutar att supa ihjäl sig.
Musikminnena rör längtan, sorg över alla begär som inte uppfylls. Det är en epok och en kultur som levandegörs, spansktalande invandrare från Karibien. Oscar Hijuelos föddes i New York av föräldrar födda på Kuba, och trots Hijuelos själv tappade spanskan redan som barn, och bara skrev på engelska, räknas han till chicano-litteraturen, då det är den kulturen som återupplevs i texterna.
2019-12-17
A History of the World in 10 1/2 Chapters - Julian Barnes (1989)
A History of the World in 10 1/2 Chapters liknar inget annat jag läst. Inte ens om jag jämför den med Flaubert's Parrot (1984) trots att Julian Barnes naturligtvis har en gemensam idébas, som utmanar romanen som form. Han ifrågasätter hela tiden om det finns någon skillnad mellan fakta och fiktion, de skillnader samhället förutsätter finns och bygger sig själv på.
Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.
På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.
A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...
Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.
Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.
Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.
Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.
Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.
Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.
En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.
Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.
En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.
Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.
Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.
I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.
Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara 'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.
Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.
Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.
Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.
Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.
Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.
"When love fails ... blame it on the history of the world."
Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.
På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.
A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...
Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.
Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.
Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.
Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.
Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.
Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.
En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.
Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.
En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.
Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.
Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.
I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.
Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara 'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.
Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.
Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.
Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.
Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.
Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.
"When love fails ... blame it on the history of the world."
2019-12-07
The Red Badge of Courage - Stephen Crane (1895)
The Red Badge of Courage, med undertiteln "an Episode of the American Civil War", skrevs av den unge amerikanske författaren Stephen Crane (1871-1900), som alltså inte föddes förrän sex år efter amerikanska inbördeskriget som pågick 1861-65. Men han arbetade också som journalist i New York, Texas och Mexiko, och blev med tiden krigskorrespondent både från Kuba och Grekland.
Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.
Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.
Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.
Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.
Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.
Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.
Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.
Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.
Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.
Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".
Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.
Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.
Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?
I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.
Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.
Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.
Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.
Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.
Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.
Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.
Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.
Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.
Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.
Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.
Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".
Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.
Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.
Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?
I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.
Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
