A History of the World in 10 1/2 Chapters - Julian Barnes (1989)

A History of the World in 10 1/2 Chapters liknar inget annat jag läst. Inte ens om jag jämför den med Flaubert's Parrot (1984) trots att  Julian Barnes naturligtvis har en gemensam idébas, som utmanar romanen som form. Han ifrågasätter hela tiden om det finns någon skillnad mellan fakta och fiktion, de skillnader samhället förutsätter finns och bygger sig själv på.

Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.

På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.

A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...

Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.

Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.

Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.

Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.

Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.

Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.

En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.

Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.

En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.

Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.

Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.

I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.

Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara  'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.

Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.

Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.

Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.

Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.

Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.

"When love fails ... blame it on the history of the world."