Vi Bookar, Krokar och Rothar - Hjalmar Bergman (1912)

Undertitel: Ur en stadskrönika

När jag läser denna 'krönika' av ett samhälles utveckling under 1800-talet, inspirerat av Bergmans hemtrakt Örebro, får texten mig att både tänka bakåt till Selma Lagerlöf och framåt till Kerstin Ekman. I Bergmans föregående bok och genombrott, Hans nåds testamente, sprudlade humorn kring herrgårdsadelns svanesång. Framgången gjorde att han ville fortsätta på historien. 

Romanen tog dock en egen vändning, även om karaktärerna från Rogershus dyker upp i utkanten av denna historia, så handlar denna roman främst om individer som haft betydelse för stadens utveckling, borgare och fabriksarbetare, och har ett betydligt gråare atmosfär av slit och släp. Bergman håller på att skapa sitt eget romanlanskap, Bergslagen, även om Wadköping i dess mitt ännu inte fått sitt namn. 

Likt Lagerlöf samlar han säger ur det förflutna, men helt utan romantik och sentimentalitet. Han skapar något modernare. Historien har inte någon allvetande berättare som sitter inne med hela 'sanningen'. Berättelsen snitslar sig fram likt rykten. Vi får aldrig någon otvetydig sanning, inget svar på livets frågor. Allt är ett sammelsurium av berättelser som människor skapar om sig själv och andra, inte minst de rykten som vi dömer andra efter, liksom de skenheliga livslögner vi har om oss själva. 

Doktor Roths älsklingssats: "Folk vill vara i fred /.../ och man ska låta dem vara i fred. Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd." (s.147)

Kerstin Ekman skildrar också samhällets utveckling, utifrån människors berättelser om sig själva, att det är det som gör oss till människor, att vi skapar våra liv genom våra myter om oss själva och andra, ett evigt inre berättande, som kan ge nya möjligheter och infallsvinklar. Men som lika ofta fastnar i gamla hjulspår. Bergmans karaktärer fastnar också ofta i gamla hjulspår. 

Bergman granskar sin hembygds omvälvningar, genom en rad egenartade individer, som får representera bland annat de frikyrkliga sekternas framväxt och maktkamp och skenhelighet. Sektledaren Benjamin Hagelin menar att hur än död Kristus är, så fungerar Jesus namn som försäljningsargument. Krönikan anger inga årtal, men känslan är att vi i slutet nått fram till sekelskiftet 1900, när ekonomisk liberalism tar fart, där inre klick, en elit, fortsätter att utestänga majoriteten, såväl arbetare som tänkare, och deras väg tillgång till förbättringar och välstånd. Bigotta fördömanden och småsinthet tillhör vapnen och leder till ökat våld. Pengarna styr. 

Det är intressant att läsa om Hjalmar Bergmans Bergslagsromaner med detta bredare perspektiv, att hitta var karaktärerna dyker upp igen, och hur samhället växer och förändras. 

En biodlares död - Lars Gustafsson (1978)

Nu har jag läst den femte och sista fristående delen i serien "Sprickorna i muren". Serien har varit ett myllrande collage av mänskliga - och omänskliga - yttringar, samtidsfakta och fantasier. Men i sista boken snävar vi in på kroppen. Vi får läsa spridda anteckningar av den cancersjuke Lars Westin, f.d. folkskolläraren, som förtidspensionerat sig, och efter skilsmässan bara har sina bikupor att dela tiden med. 

Gustafsson säger själv i baksidestexten, att "ljusens läcks ett efter ett - som i Haydns avskedssymfoni, - cirkeln smalnar." Men hur än dystert sjukdom och död kan tyckas, så lättar Gustafsson upp stämningen med ständiga infall i helt andra riktningar. 

Del 5, "När Gud vaknade" är en helt fantastisk skapelse. Jag hade meditationsmusik på i hörlurarna när jag läste, 417 Hz, vilket var helt perfekt, för texten fyllde mig med salighet. Här ett utdrag:

"Hon svävade som en jättelik klockmanet, tretton parsec i genomskärning, underbar att se med sina ständiga skiftande rosa, gröna och djupblå färgtoner som hela tiden skiftade under manetklockans genomskinliga yta. Åt hela den bottenlösa rymden runtomkring, ljusår i alla riktningar gav hon ett slags friskhet. /.../ För denna underbara och  unika varelse, äldre än universum och egentligen främmande för både rum och tid, och alltså på en gång både äldre och yngre än allt skapat, både större än rummet i dess helhet och  mindre än den minsta elementarpartikel var tjugo miljoner års sömn mindre än sömn."

Plötsligt efter 20 miljoner år har denna modergudinna uppfattat människornas ihärdiga böner, såväl om världsfred som mindre upphöjda drömmar, och i ett slag uppfyllt dem. Ibland är Gustafssons tygellösa fantasi helt underbar. 

Min egen privata upptäcktsfärd i böckerna, på temat människans fem sinnen, mötte dock motstånd. Min hypotes att hitta 'smaksinnet' i femte boken är mycket svagt underbyggt. Gustafsson var väl rökare, och kanske inte hade något smaksinne kvar, inte nog för att väcka hans intresse. Jag har inte hittat någon referens till smaker i någon av böckerna. Måste kanske läsa om första boken, 'Herr Gustafsson själv", den läste jag inte med de glasögonen. Jag vet att det pratades en hel del om ett matlagningsrecept på abborre, men ingenting om smaken. Så än så länge är det bara i just denna sista bok jag funnit det lilla jag funnit. 

En biodlares död inleds med berättaren Gustafssons sista framträdande. En kall morgon i Texas, kryper han ur en sovsäck och får en plåtkopp "med svart bittert kaffe". "Det var en morgon i oktober 1974. Jag drack det bittra, heta kaffet." Och upprepar lite senare, som alltid, "Vi ger oss inte. Vi börjar om igen." Och då berättar han sista historien, som blir om vännen från Väster Våla i Västmanland, som gick bort i cancer våren 1975. Resten av boken är dennes efterlämnade anteckningar. Bland annat minnen från barndomen, på sidan 129 ett barndomsminne från 1940-talet. "Jag minns fortfarande smaken av det tunna, liksom vidbrända kaffe som vi brukade få på den tiden." (Alla kursiveringar är mina.)

Trots alla livliga referenser till synintryck, dofter och ljud, här detta de enda två 'smak'-referenser jag hittat. Lars Westins farmor hade en glasskål med karameller, Lars själv säljer honungen hans bin tillverkat. Men ingenstans omnämns smaken. Det bittra kaffet skulle då vara den enda ledtråden. Och visst är livet bittert inför smärtor som leder till döden. Det saknas också verklige kärleksobjekt. 

Det finns en kvinna han beundrat på avstånd. Men när han efter skilsmässan beslutat sig för att prata med henne och presentera sig, ångrar han sig när han kommer så nära att han upptäcker några varfyllda kvisslor, som små finnar, på hennes hud. Så de utbytte aldrig namn. De blev inte bekantare än så. Detta är ett av ljusen som släckts. Kärleksintressena. 

En möjlighet är att huden, känseln i huden, kanske inte var fokus i första boken. Jag måste läsa om den och dubbel kolla om jag hittar några smak-intryck. Jag minns inga. Eftersom biodlarens död rör kroppen och fokuserar mycket på smärta, kan det vara så. Men jag tänker att det är mer djupare liggande nerver, eller? 

Naturligtvis är detta mina egna tankar, och har inget med författarens egna uttalade förutsättningar att göra. I Första boken presenterade han den 'fiktive' berättaren Herr Gustafsson, som är samlande kärna för alla disparata historier, andra boken granskade den svenska landsbygden på väg att avfolkas, tredje boken ville skildra maktens cirklar, fjärde boken - Sigismund' steg ner i det kollektiva undermedvetna, med drömmar och mardrömmar. 

Naturligtvis är Gustafsson inspirerad av Dante, han vill granska sin samtid, och ser världen som en vandring genom Skärseld, med Helvetiska mardrömmar, och förhoppningar om att någonstans finna Paradiset, om inte annat så efter döden. Lars Westin funderar på om Paradiset kanske upplevs som en evig orgasm (mest fokuserade känselintrycket!), men inser att han snabbt skulle tröttna och vilja få en paus. I hans tillstånd skulle 'frånvaro av smärta' vara det verkliga paradiset. Alltså befinner sig alla friska människor i paradiset, eller hur? 

Men för en variant på Dante hade det bara behövts tre böcker, inte fem. I alla fall är böckerna i mina ögon intressant läsning, och så komplexa att jag gärna läser om dem, för att hitta nya trådar. 

Sigismund : ur en polsk barockfurstes minnen - Lars Gustafsson (1976)

Kanske bland det bästa Lars Gustafsson skrivit? En sorts experimentell metaroman, om skrivandet och samhället, medan det håller på. Jag tycker om när han talar rakt till mig, avbryter sig mitt i texten, börjar om, visar att allt är påhitt i hans egen fantasi, samtidigt som han hela tiden refererar till sin samtid, som är allt annat än påhitt. Samtiden är den hårda muren han vill hitta sprickor i. Läsandet ger mig en närhetskontakt, även om jag ibland undrar hur allt hör samman. 

Texten är mycket rik, den är som ett musikaliskt tema med variationer, återkommande sägs: "Vi börjar om. Vi ger oss inte." Som en symfoni av olika uppslag. Han berättar i jag-form, väver in science-fiction avsnitt, episka avsnitt med den ena påhittade karaktären efter den andra, ofta är de delpersonligheter, spektra, av honom själv ... jag kan inte sammanfatta texten. Här tänker jag bara dra i en eller annan tråd. Musik. Ljud och avsaknaden av ljud. Det finns många fler.  

Denna fjärde bok i 'Sprickorna i muren'-serien rör sig främst kring det depressiva året 1973, med oljekris, militärdiktaturer, krig ... han nämner till och med Norrmalmstorgsdramat. I romanen befinner sig Gustafsson själv fortfarande i Berlin, intill den dystra grå muren, så oöverstiglig, men som han försöker hitta sprickor i. Men 1973 var det svårt. Inte konstigt att författaren går genom skärselden, känner att världen är ett dårhus och fasar för att bli galen. 

I efterhand vet vi att serien fick fem delar. I de tidigare tre delarna har jag hittat kontakten till kärleksobjekt via känselsinnet, luktsinnet och synsinnet - jag tänker att fem böcker stämmer med människans fem sinnen. Denna gång hittar jag hörselsinnet. Kärleksobjektet är dock betydligt mer svårfångat. Aldrig syns kärleken så avlägsen som mitt i en depression. 

Gustafsson skapar Konstnärinnan G, för att hon ska träffa ett avtal med djävulen, förutom att bli framgångsrik, med kravet att hon en enda dag får leva en annan människas liv, i förhoppningen om att det ska vidga hennes förståelse av människolivet. När hon stiger ner i helvetet, är det renoverat till en utopi, oföränderligt steril, saknar den helt kärlek och hon inser att i den 'utopin' skulle hon drivas till vansinne. En social utopi, utan barn, utan kärlek. När den sköne demonen, som samtidigt har något uråldrigt reptilt över sig, snuddar vid henne glimmar en obehaglig, närmast pornografisk eld till i henne, så intensiv, att G kan 'höra' hans hjärta. Vanligen känner vi pulsen, hur många kan 'höra' ett hjärta?

Lars Gustafsson har dock en kär väninna han skriver brev till, Zwatt, han beskriver hennes frisyr, att hon fäster hårknuten på ett sätt som lämnar 'öronen fria', så som hans mormor Emma brukade ha håret. Han litar bara på kvinnor med öronen öppna på det sättet. Bara med dem kan han uttrycka sig ytterst uppriktigt. Mormor var den enda han litade på som barn. Lyssnarna är de rätta människorna. 

Och liksom den tredje delen avslutades med synsinnet, som tog in den färggranna soluppgången, avslutas denna fjärde del, med en flöjtspelande Faun, som möter tutande bilar, och Faunen visslande härma alla fåglar, så det blir en hel konsert. Så vi kan tänka på Debussys flöjtstycke 'En fauns eftermiddag'. Romanen strör in en mängd tonsättarnamn, Monteverdi, Mahler, Bartok, Beethoven med flera. Hans barn sjunger Tysklands nationalsång. Andra ljud noteras också, som fåglar, trafik, åska, skvalande vatten, jakthorn, stridsvagnar som dundrar förbi. 

Hur människorna låter är lika viktigt, som hur dom ser ut, för att inte säga viktigare. Moster Clara, som är växeltelefonist på Riksbanken, har en spinnande mjuk altröst, allt hon säger 'låter som musik'. Och liksom ett öra både kan vara öppet eller täckas för, liksom andra kan vara lomhörda, noterar Gustafsson att Berlin är en så stor stad att när åskan mullrar i ena änden, hörs den inte alltid i den andra. Och 1945 hade alla svenskar slagits av stumhet inför allt Sven Jerring berättat i radion. 

Så vem är titelns Sigismund? Barockfursten, sonson till Gustav Vasa, kung Sigismund III av Polen, med gravmonument i sten i Krakow.  En aspekt av Gustafsson så klart, deprimerat förstenad (och likadant skägg tycks de ha). Trots att Mozart hör till de tonsättare som inte nämns i boken, får Sigismunds stenmonument mig genast att tänka på operan 'Don Giovanni', där Don Juans lättsinnighet straffas genom att en stenstatyn, Kommendören, Fadersgestalten, tar honom ner i helvetet. Gustafsson 'fnissar' åt de teorier som säger att människan skapat sin Gud som en Fadersgestalt, och menar att vårt Ego fått stå modell. Och vår inre kritiker är ständigt beredd att skälla ut oss. Gustafsson försöker i det längsta avvisa Sigismund, som pockar på hans uppmärksamhet, men på slutsidan kommer Sigismund i full gala hem till Gustafsson och skäller ut honom efter noter. Är det en fördömande fader i alla fall? Eller hans inres kritiska ego?

Det finns ett visst stråk av hopp, även om det tycks stamma ur Gustafssons västmanländska barndom, där hans morbror Stig uppfann en cykel med så många växlar att han kommer upp i bilhastigheter, i den farten blåser en frihetsvind runt cyklisten, kallad 'Monteverdivind'. 1973 relateras även etapp sex i ett östeuropeiskt cykellopp, motsvarande Tour de France, som 1948-2006 kallades Fredsloppet. 

Men genom allt brummar en orgelton, en ångestton, som tycks grundläggande för hela universum, under hans depression på 1970-talet. Samhället upplevt som dårhus. Vilket också skapar stråk av humor genom denna roman.  

Tarzan, apornas son - Edgar Rice Burroughs (1912)

Myten om Tarzan, skapad 1912 av den amerikanske äventyrsförfattaren Edgar Rice Burroughs, har levt kvar och skapat mängder av varianter inom populärkulturen. Jag läser av nyfikenhet. 1912 stod världen på tröskeln till första världskriget, militarism och den starkes rätt var fortfarande glorifierat. Den koloniala eran hade redan uppnått sin kulmen och stod inför ett sammanbrott. 

Sin tids kiosklitteratur, obearbetad text överlastad av superlativ. Humorn är kliché, som den virrige professorn, och tjänsteflickan som ständigt svimmar av rädsla. Andan är såväl romantisk och sentimental, som våldsam och full av fördomar. Det är ett vilt fabulerande äventyr som inte frågar efter realism. Författaren väjer inte för enkla schabloner och fördomar. 

Den brittiske  gentlemannen, Lord Graystoke, på väg till Afrika med sin gravida hustru, sätts iland av myterister på en 'öde' djungelkust (ca 1889), med all sin packning. Han bygger där en enkel stuga åt dem, där hustrun föda en son, som är nära ett år när föräldrarna dör av det hårda livet/vilddjur i djungeln. Sonen blir omhändertagen av en gorilla-hona, och överlever med bravur, utvecklar styrka och smidighet i trädtopparna, som en medlem i en gorilla-flock. Med tiden finner Tarzan stugan och utforskar alla saker där. 

Daniel Defoe lät 1709 Robinson Crusoe klara sig själv på en öde ö, med hjälp av förråd från skeppsvraket som förlist. Den 'ädle vilden', var en stereotyp som uppstod med romantikerna kring år 1800. Rudyard Kipling skrev 1894 om hur Mowgli växte upp bland vargar. Så författaren har ett litterärt arv att bygga på. 

Tarzan vet inget om sin mänskliga bakgrund, han har endast lärt sig gorillornas språk, men kan även tala med elefanter och lejon. Vilket är lite märkligt eftersom dessa är savanndjur och Tarzan lever med gorillor i regnskog med höga träd där han svingar sig i lianerna. Så trots att han inte har någon kunskap om mänskliga språk, hittar han de ABC-böcker och andra texter som föräldrarna haft med sig, och lär sig själv läsa och skriva (!), utan kunskap om hur det låter/uttalas.

Till fördomarna hör både sättet att beskriva gorillorna som blodtörstiga och aggressiva, och även att den svarta ursprungsbefolkningen som trots allt finns i närheten, genast stämplas som kannibaler. Tarzan söker aldrig direkt kontakt med dessa människor, men spejar och stjäl deras giftpilar och kläder. Han har nämligen utifrån sin ABC-bok klurat ut att han själv är en människa, eller åtminstone en ap-människa, eftersom han ser gorillahonan Kala som sin mor. Författaren tycks förutsätta, att eftersom Tarzan är son till en engelsk lord, så äger hans gener hög intelligens, en gentlemans ideal och är som synes ett språkligt geni. Samtidigt som den djuriska miljö han växt upp får honom att framstå som kallblodig mördare - vid behov. Han fann i tonåren sin fars kniv, vilket gav honom ett övertag inför farliga djur. 

Kärnan i Tarzan-myten visar fram sin tids frågor kring mänskligheten. Är vi djur? Apor? som 1800-talets utvecklingsteorier hävdade, våldsamma och snara att mörda, och äta upp varann? Eller har människan en medfödd intelligent gentlemannaetik? Eller ligger detta bara i vissa 'vita' gener?

Nåväl, det här är en äventyrsbok, år 1909 sker ytterligare ett myteri på samma ställe, och en amerikansk virrig professor, som söker en gammal sjörövarskatt, sätts iland, precis vid Tarzans stuga, och bestjäls på skatten, överges med sin dotter Jane och två andra män, varav en är kär i Jane och visar sig vara Tarzans kusin, som övertagit arvet efter lord Graystoke. Men den intrigen tänker jag inte berätta något om. 

Notera dock, att eftersom Jane är en amerikansk flicka, är hon den stereotypt friare kvinnotyp vid förra sekelskiftet som kan ifrågasätta i alla fall en del av sitt samhälles fördomar. Hon kan röra sig bland män, mer än en viktoriansk brittisk flicka kunde. Hon kan uppröras över de fördomar andra visar denne hjälpsamme djungelman, som räddar dem från den ena kritiska situationen efter den andra. Men visst, svart tjänsteflicka har hon med sig. 

Till slut kommer dock ett fransk kolonialt fartyg med soldater, till deras hjälp. Av någon anledning skrev Lord Graystoke sin dagbok på franska, varför Tarzan aldrig lyckats tyda den. I slutet kommer dock den franske militären d'Arnot, som Tarzan räddat och vårdat, att lära honom franskt tal. Obs! Tarzan läste engelska men talade franska! Han lär sig också franska civiliserade seder, och d'Arnot klurar ut Tarzans ursprung, långt innan Tarzan själv förstår dem.

Stad av ljus - Kerstin Ekman (1983)

Stad av ljus är fjärde och sista delen i Vallmsta-sviten (Kvinnorna och Staden), den fiktiva orten Vallmsta inspirerad av Katrineholm - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson - men förutom framväxten av den manliga ekonomins struktur, har serien än mer tonvikt på kvinnornas egen, närmast osynliga del i denna framväxt. Under större delen av de tre första romanerna var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades ofta uppfinna sina egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta har berättats episkt i tredje person, med detaljrik realism. Dessa tre böcker har jag älskat och läst om flera gånger. 

Stad av ljus skiljer sig betydligt genom att romanen har en jag-berättare, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag vid den tiden i mitt liv, missade den fjärde del, och inte läste den förrän ytterligare några år senare, och inte hade tidigare böcker i färskt minne, hur än outplånligt intryck de gjort i mig. Då gjorde Stad av ljus, med sin komplexitet, minst sagt förvirrad. Den var svårläst. 

Men nu har jag läst om hela serien, och Stad av ljus i direkt följd, och uppskattar denna fjärde del lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar. 

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar. 

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar fast anställning, förbigås av yngre manliga skribenter. 

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka. 

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar. 

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor,  men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige. 

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt. 

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål. 

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text.  Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror. 

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om. 

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige. 

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar. 

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering. 

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'. 

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som var försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like. 

 Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt.