Undertitel: Ur en stadskrönika
När jag läser denna 'krönika' av ett samhälles utveckling under 1800-talet, inspirerat av Bergmans hemtrakt Örebro, får texten mig att både tänka bakåt till Selma Lagerlöf och framåt till Kerstin Ekman. I Bergmans föregående bok och genombrott, Hans nåds testamente, sprudlade humorn kring herrgårdsadelns svanesång. Framgången gjorde att han ville fortsätta på historien.
Romanen tog dock en egen vändning, även om karaktärerna från Rogershus dyker upp i utkanten av denna historia, så handlar denna roman främst om individer som haft betydelse för stadens utveckling, borgare och fabriksarbetare, och har ett betydligt gråare atmosfär av slit och släp. Bergman håller på att skapa sitt eget romanlanskap, Bergslagen, även om Wadköping i dess mitt ännu inte fått sitt namn.
Likt Lagerlöf samlar han säger ur det förflutna, men helt utan romantik och sentimentalitet. Han skapar något modernare. Historien har inte någon allvetande berättare som sitter inne med hela 'sanningen'. Berättelsen snitslar sig fram likt rykten. Vi får aldrig någon otvetydig sanning, inget svar på livets frågor. Allt är ett sammelsurium av berättelser som människor skapar om sig själv och andra, inte minst de rykten som vi dömer andra efter, liksom de skenheliga livslögner vi har om oss själva.
Doktor Roths älsklingssats: "Folk vill vara i fred /.../ och man ska låta dem vara i fred. Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd." (s.147)
Kerstin Ekman skildrar också samhällets utveckling, utifrån människors berättelser om sig själva, att det är det som gör oss till människor, att vi skapar våra liv genom våra myter om oss själva och andra, ett evigt inre berättande, som kan ge nya möjligheter och infallsvinklar. Men som lika ofta fastnar i gamla hjulspår. Bergmans karaktärer fastnar också ofta i gamla hjulspår.
Bergman granskar sin hembygds omvälvningar, genom en rad egenartade individer, som får representera bland annat de frikyrkliga sekternas framväxt och maktkamp och skenhelighet. Sektledaren Benjamin Hagelin menar att hur än död Kristus är, så fungerar Jesus namn som försäljningsargument. Krönikan anger inga årtal, men känslan är att vi i slutet nått fram till sekelskiftet 1900, när ekonomisk liberalism tar fart, där inre klick, en elit, fortsätter att utestänga majoriteten, såväl arbetare som tänkare, och deras väg tillgång till förbättringar och välstånd. Bigotta fördömanden och småsinthet tillhör vapnen och leder till ökat våld. Pengarna styr.
Det är intressant att läsa om Hjalmar Bergmans Bergslagsromaner med detta bredare perspektiv, att hitta var karaktärerna dyker upp igen, och hur samhället växer och förändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar