Loewenhistorier tycks lika bortglömd som missförstådd. Jag hittade en upplaga från 1926, och har läst den för första gången. Romanens tre delar skiljer sig så pass mycket åt, att samtida läsare såg det mer som tre noveller. Att den skrevs 1913, gör Hjalmar Bergmans experiment med sin berättarstil mycket moderna, och före sin tid - i synnerhet för att vara svensk litteratur 1913 - och kanske förvirrade det läsarna, när de invanda genrekonventionerna inte längre följdes.
För mig är den lysande. Leonard Loewen berättar hela historien i presens i jag-form, men ändå skiljer sig de tre delarna åt, likt en triptyk får vi tre olika avsnitt ur Loewens liv, tre olika sociala omständigheter, som påverkar Loewens jag-upplevelse. Och det påverkar också mig som läsare, ger mig närhet till karaktären Loewen.
Mitt i boken förklarar Loewen: "Jag berättar mitt liv för mig själv."
Vilket är vad Kerstin Ekman också talar om, att vår mänsklighet ligger i att vi skapar oss själva genom att berätta våra liv, våra historier om oss själva. I Loewenhistorier är Bergman närmast melankolisk, och livsspiralen är nedåtgående. De tre delarna är uppkallade efter var Loewen bor för tillfället.
Del 1: "47:an" handlar om ett stadshus, där allt rör sig om sociala hierarkier mellan de boende, ett spel mellan kvinnor och män, och sociala klasser. Loewen (liknar tyska ordet för 'lejon') är ett adligt efternamn, och något annat yrke än misslyckad 'konstnär' har han aldrig haft. Hans katt, William Penn, har även den en närmast 'kunglig' stamtavla. Men allt är bara en mycket bristfälligt förnissad yta. Loewen lever på lånade pengar, och har ingen framgång som konstnär. Även övriga hyresgäster yvs med lånta fjädrar. (William Penn var kväkaren som grundade den amerikanska staten Pennsylvania.)
Del 2: "Thoméi gård", en f.d. bondgård i utkanten av staden, När Loewen hamnar här är han så pank och alkoholiserad att han tvingats ge bort sin katt. Han har släppt sina konstnärsdrömmar, gjorde ett kort mellanspel som dekorationsmålare, i stort sett används schabloner att fylla i färg i, men deras chef Tunberg är impopulär och strejk utbryter. Det slutar med att Loewen blir vanlig 'plankstrykare', dvs målar om väggarna på Thoméus hus, där han haft bostad, men inte kan betala hyra. Och svälter gör han, tills han utför ett taffligt inbrottsförsök.
Del 3: "Gula huset", utvecklas till en sorts deckarhistoria. Efter Loewens fängelsestraff har hans 'rika' släktingar förbarmat sig över honom, så han får bo i herrgården, som informator åt den studieovilliga dottern, och som 'intendent' hjälpa den gamle Översten, att försöka styra upp ekonomin. Men egentligen är allt spel för gallerierna. Loewen lever helt på nåder, utan eget liv, och sjunker allt mer in i tapeten, har inget inflytande, kan bara se hur allt är ett spel, där alla bedrar varandra i jakt på 'pengar, förmögenhet'. Ingen vinner, och Loewen riskerar att åter hamna på bar backe, när Översten, gammal och sjuk, snabbt närmar sig döden.
Loewen är själv en hedersman, som hamnar i klammeri med rättvisan, på ena eller andra sättet, alltid av irrationella försök att rädda någon ung kvinna, som riskerar att falla offer på olika sättet. I Thoméi gård är det Agnes, offerlammet, där också han själv mister sitt namn, genom att försöka leva incognito och bara använda förnamnet, men där Agnes mor, fru Ekström, som styr och ställer och har enkel krog med spritutskänkning, börjar kalla honom Josef, och en retsam grannflicka, Stella, tar efter. Antagligen refererar detta till bibelhistorien om Potifars hustru, eftersom Loewen i det längsta försöker freda sin kropp, samtidigt som Stella utövar utpressning, i försök att få en kyss, som skall döma honom till pedofil. Stella är "en liten darrål. Hon slingrar fram genom mina mardrömmar." (s..127)
Bland alla triptyk-teman, kan man också jämföra delarna med Dante, där jag ser 47:an som Skärelden, Thoméi gård som helvetet - vid ett tillfälle skall man röka ut lössen från hans rum med hjälp av svavel, vilket gör att han måste sova utomhus i kalla vintern pga svavelångorna (!). Och Gula huset, ser jag som ett mycket tvetydigt Himmelrike, herrgården hos de adliga, som glider ovanpå och handlar med juveler. Mat och rena kläder får han, men inget mer. Himmelriket finns inte, det finns ingen räddning, Loewen tappar helt tron på mänskligheten, genom dess brist på anständighet och hederlighet.
När Loewen sov utomhus i vintern, och riskerade frysa ihjäl, då blev kölddvalan som ett himmelrike i helvetet, då han fantiserar igenom hela sitt liv, läser det som en berättelse, ett skådespel. Ibland blev orden 'en trist oreda', men då lät han sömnen sudda ut orden för att kunna vakna till nya harmoniska fantasier. Loewen försöker skapa sitt 'jag'.
Många teman kan delas i tre, några har jag nämnt ovan, men möter också sina paradoxala motsatser, som t ex när Loewen riskerar att utnyttjas av fru Ekström, hamnar han själv samtidigt i blickfånget som eventuell pedofil. I Thoméi gård lever galna fru Andersson, rädd för vatten, bibeltrogen fruktar hon en ny syndaflod (ännu ett bibeltema) inför alla mänskliga tillkortakommanden. Omgivningen styr henne, genom att hota med regn, så att hon aldrig vågar gå ut, i stället betalar hon för deras tjänster, fru Ekström får så ännu en inkomst. Men är fru Andersson galen? Eller är hon klok, som hon själv påstår, och alltså medvetet smiter undan livet?
Loewen svälter, säger. "Jag vill gärna ha arbete. Och likväl blir jag rädd var gång brevbäraren kommer in på gården. Jag är så trött." Länge lyckas han undvika fru Ekström, "Jag tror att om jag hade pillat henne under hakan, så skulle jag fått ett glas (en besk). Men jag pillar henne inte udner hakan. Det är allt, vad jag har kvar av viljan. det är min sista vilja." Loewens moraliska stolthet är hans testamente. Men till sist måste han ge tappt och undrar "varför jag envist kämpar för en liten nyckfull dygd, var mening är mig främmande."
I första delen talar han om sin 'tredje vilja', Förståndet och känslorna är de två första, det inlärda och det instinktiva, men det tredje tycks vara 'dygden', som hela tiden får honom att handla enligt själens heder, snarare än via förnuft och instinkter. Återigen tre - människans vilja tredelad.
Loewen sov ute i kylan, för att undvika fru Edströms snaror, halvdöd stod han på tröskeln, längtade han efter kölddvalans förmåga att 'uppenbara sanningen', alltså sökte en andlig uppenbarelse. När han svältande lyckats tjäna någon krona genom påhugg på torget, slösar han genast bort den på karameller, som han delar med barnen, och blodapelsiner han ger till Agnes, men hon blir rädd för den röda saften, 'blodet', som hon aldrig tidigare träffat på, och slänger därför bort dem. Allt är förgäves.
En annan triptyk är samhällsklasserna, i Del 1 lägre medelklass, i Del 2 bönderna som omvandlas till arbetare, men där man fortfarande kan se tillbaka till "de gamla bondetagen, det är Thoméi poesi, ett dyrbart brottstycke ur et förlorat bonde-epos." (s.124), när han börjat "tänka på samma sätt som det hur, i vilket man bor" då kan man uppehålla livet. Det är då han fick stryka plank åt Thoméi och göra andra ärenden för maten och husrummet, som att hjälpa Thoméus att skoja bönderna på kreatursmarknaden. Och i Del 3, sitter överklassen, och där har Loewen svårt att tänka som sin omgivning, ändå sjunker han in i en total marginal, passiviserad, hissnar över alla bedrägerier.
Intill Thoméi gård finns en handlare, som är så artig att han "adlar hela sin omgivning. Agnes kallar han fröken eller lilla nåden. Han är aldrig ful i mun." Men på väggen har han 'cigarrettkvinnor' som vittnar om 'sansad phalloskult'. När handlaren sen vill 'köpa' Agnes som 'stadigvarande mätress' - då brister det för Loewen: "Lymmel, det är dina finnar som räddar dig från en örfil." Präktiga ord, men rösten är matt. Loewen vill stjäla för att rädda Agnes, så att inte "vargen river lammet", men misslyckas, och hamnar i fängelse, men Agnes gifter sig till pengar med den gamle sjuke Thoméus, och fogar sig i sitt öde. Agnes, som varit den enda kvinna Loewen kunnat visa sitt rätta jag för, utan mask. Men även det var förgäves. Till och med Viberg, Agnes stora kärlek, och Loewens tidigare bäste vän, anser att det är bäst att Agnes gifter sig till pengarna, så kan de gifta säg när gubben dött.
Loewen väcker melankoli, över mänsklighetens tillstånd. Ändå läser jag gärna om denna bok för att jag trots allt kommer så nära inpå livet på Loewen, och njuter av många sköna språkliga formuleringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar