En liten bok med luftig text, där inte ett ord är onödigt. Jag tycker väldigt mycket om Gustafssons 'personliga' tilltal. Även om den är illusorisk, fiktiv. En svensk universitetslärare som gästföreläser i Austen, Texas, låter som författaren själv, och gör därefter att texten känns igenkännlig och sann, vad än han kommer med för infall.
Jag-berättaren småpratar med läsaren, och associerar fritt mellan ämnen som rent ytligt inte har något med varann att göra, men också kan ha det ifall man vill fundera vidare. Viktigast är att dessa associationer hela tiden roar mig.
Den här boken tilldrar sig hösten 1974, och det finns stora möjligheter att associera till Watergate-skandalen och Vietnamkriget, även om dessa händelser aldrig nämns. Vi befinner oss i 1970-talets kalla krig mellan öst och väst, som dessutom inte bara är kallt, utan fortfarande pågick i Vietnam, och ständigt blossar upp i Mellanöstern. Inget av detta uttalas annat än metaforiskt med Wagnermusik och Ragnarök, osäkerheten i den militära datasystemen och mycket annat.
Som t ex att Jag-berättaren föreläser om Strindbergs Inferno-kris, och diskussionerna om förföljelsemanin är inbillad eller sann. Liksom Nietzsche och faran att blanda ihop dennes idéer med de populärkulturella 'Superman'. Eller att 1970-talet var Björn Borgs guldålder, men aldrig nämns i denna 'tennisbok', i stället flyger Dr.Borg, en Strindbergs fiktiva karaktärer, förbi på en sida. Vi har tillåtelse att associera lika fritt som Gustafsson själv.
Samtidigt kokar texten ner allt till något mycket personligt, med lokala metaforer, även om Texas är främmande för mig. Något som nämns mot slutet är 1968, och då associerat till 1848, utan att nämna varken revolt eller revolution, så är andan där, när Richard Wagners vän, den ryske anarkisten Bakunin, lyckats fly från sin deportation i Sibirien, flyr runt hela världen och åter dyker upp i London 1861, vänner kände: "I det ögonblicket förstod vi att året 1848 aldrig hade dött i våra hjärtan", vilket transponeras till kommentaren 1974: "I det ögonblicket insåg vi att året 1968 aldrig hade dött i våra hjärtan".
Hur ska vi tolka det? Hade det gått att anklaga och avsätta en president före år 1968? Eller syftar han på att vi aldrig kan slå oss till ro? Är det det olagligheterna som alltid återkommer, maktmissbruket, likt maffian i bokens Texas? Eller är det tilltron till att människor aldrig kommer att ge upp sin tro på framtiden? Det är helt fritt för läsaren att associera.
Gustafsson skriver både på första sidan "Ja. Det var en lycklig tid", och i början av sista kapitlet "Ja. Jag minns det som en lycklig tid!" Hur mycket kan vi lita på minnet?
Lika viktigt för min läsning är att Gustafsson skriver så målande bildrikt. Jag är inte det minsta intresserad av tennis, annat än metaforiskt, men han lyckas ändå måla upp bilder i ultrarapid som är rena njutningen, av tennisbollar och kroppsrörelser. Likaväl som soluppgångar och ösregn.
Det här är en klassiker. Storheten är det luftigt lättlästa, som man gärna läser om, men som kan tolkas på många olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar