"Om människor själva fick bestämma var och när de skulle födas kanske det inte skulle födas några människor alls?" (s.119)
En dyster liten bok, som av någon för mig okänd anledning tilldrar sig 1982 - trots att den utgavs 1991, på tröskeln till den ekonomiska kris när 'bostadsbubblan' sprack och en mängd byggnadsföretag gick i konkurs. Men här befinner vi oss alltså 1982, i en dyster epilog till 1970-talets kriser. I alla fall jobbar kakelsättare Thorsten Bergman förgäves, i ett övergivet hus, sliter för att göra om det några andra slarvat med. Men huset är övergivet, och egentligen har han gått till fel hus, blandat ihop adresserna. Och får inget för sitt slit.
En på ytan stilistiskt enkel avskalad historia, jämfört med de mångfacetterade 70-talsböckerna i serien "Sprickorna i muren", skapar sig Gustafsson en 'nyenkel stil'. Han har rivit ner all tidigare komplicerad mosaik, och stannar i enkla människors 'jag-berättande', förundrade över hur märkligt livet kan kännas. Det går att hitta många underliggande metaforer, men man behöver inte. Tilltalet är direkt, känslan är avskalad. Och dystert uppgiven.
På ytan - enkel - men under ytan full av metaforer. Det övergivna huset kan mycket väl tolkas som när 1980-talet övergav 'Folkhemmet'.
Det finns berättelser i berättelsen, genom möten med andra människor. Däribland, släktingar till släktingar, kusiners kusiner, bland annat en skicklig 'konstnär', som aldrig fick studera och verkligen bli konstnär, men så skicklig att han utnyttjas som 'förfalskare', trots att han själv bara såg det som inspiration att kopiera i en viss stil, han signerade inte med falskt namn och såg det därför inte ens som plagiat. Men när han byter till modernare material, akryl, i stället för oljefärger, avslöjas att han blivit utnyttjad, att hans förmåga att 'härmas' utnyttjats av ohederliga konsthandlare.
"Inte fan hamnar man i fängelse för konstförfalskning nuförtiden." (s.148)
Nej, Affe fick sitta i fängelse för den misshandel han blev orsak till i ilskan över att ha utnyttjats. Men förfalskarhistorien är ändå en metafor för funderingar kring 'konst', att härmas är 'skit', men bara om man blir upptäckt, annars kan man tjäna storkovan, eller åtminstone tjäna ihop storkovan åt andra.
Det anses fint att vara 'originell', trots att all konst är ömsesidigt beroende inspiration människor emellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar