Denna bok finns översatt till svenska under två olika titlar, både ordagrant Den store Meaulnes, men även Det underbara äventyret, vilket antagligen är lättare för en svensk att ta till sig. Den franska stavningen till trots uttalas efternamnet Meaulnes, som svenska 'moln', om än lite mjukare. Boken var debut för den unge Henri Alain-Fournier (1886-1914), men blev också hans svanesång, eftersom han stupade redan i början av Första världskriget, den 22 september, när kriget inte ens pågått i två månader.
Jag läste den på franska som ung student och var lite tveksam över ryktet, så omtalad och älskad inom fransk litteratur. Författarens korta liv bidrog säkert. För mig är det en väl segdragen romantisk historia, större delen av boken är 'vag', för att huvudpersonerna mest drömmer om äventyr, och verkar befinna sig uppe bland 'molnen', när de letar efter äventyret, fantasy slottet, kärleken. Kanske var mina språkkunskaper inte nog vid först läsning? Kanske är jag för gammal nu när jag läst om den? Den blev film, vilket säkert passar mycket bra. Film är bra för romantik och alla longörer kan skäras bort.
Berättaren Francois Seurel läser till folkskollärare och får den två år äldre äventyrslängtande Augustin Meaulnes som vän, och de försöker tillsammans reda ut ett mysterium Meaulnes hamnat i, som tycks utmana våra vanliga uppfattning om tid och rum, sagolikt, som i senare fantasy-historier. Till historien hör också den rövarromantiske galenpannan Frantz, en prins i trasor, som både vägrar bli vuxen och anpassa sig under alla sociala regler. Det är Frantz som försökt iscensätta ett sagolikt bröllop i alltför unga år, i ett slott som redan är mer ruin och kuliss. Det är det äventyr de alla dras in i.
I historien finns även Frantz syster Yvonne, som både Meaulnes och berättaren fäster sina romantiska drömmar på. Men Yvonnes bror Frantz vill inte veta av sin familj, när hans fästmö aldrig dyker upp till sitt bröllop, löses allt upp, dagdrömmen förvandlas till tragedi, Frantz börjar leva som en vandrande zigenare. Varken Yvonne eller deras föräldrar nekar någonsin Frantz någonting, han växer aldrig upp.
Boken är för mig språkligt ofullgången, författaren hann inte utvecklas stilistiskt. Men det finns en hel del tematiska uppslag, som väl är det som fått boken att leva vidare. Psykiska och själsliga problem när man skall finna sitt eget jag, växa upp, lära sig förstå kärlek och vänskap.
Meaulnes:- "Du vet vad äventyret i Sainte-Agathe betydde för mig. Det var mitt livsmål och det enda som gav mig hopp. /---/ jag försökte verkligen leva som andra där borta, i Paris, när jag såg att allt var slut och det inte längre lönade sig att söka det försvunna slottet ... Men en människa, som en gång varit i paradiset, kan väl aldrig vänja sig vid vardagen?"
Det låter som mer än dagdröm, det låter som en andlig upplevelse. Och problemen med att inte följa sin intuition, sin inre övertygelser ... Att ta sig över hindren för att nå det Namnlösa slottet.
Meaulnes:- "jag stod på höjden av min utveckling då jag upptäckte det Namnlösa slottet, så fullkomligt och rent kommer mitt väsen aldrig mer att bli. Endast i döden, kan jag måhända återfinna den inre skönhet jag ägde då..."
Kvinnobilden 1913, eller handlingens 1890-tal, avspeglas fortfarande i en madonna-hora-dualism, vilket också handlar om dessa unga mäns blinda fläck, när de söker efter sin egen Anima, lika väl som sin Animus. Vilket tycks vara lättare för berättaren, som tre år senare börjar arbeta som folkskollärare. Han har fortfarande kontakt med barn, kanske även sitt inre barn, och förblir stödjande vän till Yvonne. Men svårare för Meaulnes, han flyr, och försöker stänga av sina känslor, bli kylig, det han tror att vuxenhet innebär.
Berättaren Francois tänker på sin förvunne vän, Meaulnes, och undrar "Att en så nobel människa kan ha så galna griller. Kanske hans äventyrslusta blev honom övermäktig." Att vännen kan vara så kylig, när han själv har så svårt att dämma upp sina tårar. "Vi hade återfunnit den vackra unga flickan. Vi hade erövrat henne. Hon var min väns hustru, ohc jag älskade henne med den djupa hemliga ömhet som aldrig kan kläs i ord. Jag hade nöjd mig med hennes blotta åsyn och varit lycklig som ett barn." Men Meaulnes hade flytt direkt efter bröllopsnatten. Francois förstår inte, han vet ännu inte allt, vet inget om vännens kval.
Efter en långdragen, romantiskt dimmig historia, börjar det däremot hända så mycket med komplicerade turer, korsbefruktade relationer, att jag började associera till 'Svindlande höjder' av Emily Brontë, som också rör febrig passion i systematiskt korsbefruktade relationer och nära släkt. Tills det i slutet är en dotter, en ny generation, som får hjälpa till att lösa upp de gamla otursförföljda kärleksmisstagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar