Peter Pan - J M Barrie (1902-1911)

Jag fick Disneys film 'Peter Pan' (1953) som serietidning långt innan jag såg filmen, men serien läste jag om och om igen. När jag nu har läst romanen om Peter Pan inser jag att Disney följde texten bra så nära. Mycket beror säkert på att James Matthew Barrie (1860-1937) skrev den som pjäs, vilket i princip är ett färdigt manus. Den hade premiär 27 december 1904, med omedelbar framgång, gick för slutsålda hus, så 1911 skrev Barrie ner samma historia som roman, för att kunna sprida den till en större läsekrets än pjäsen. Texten är också skriven med en tydlig berättare, Barrie berättar om den Peter Pan som redan är välkänd, pojken som inte ville bli vuxen, den som alla barn känner till. 

 Och sedan dess har den spridits över hela världen och blivit en av grundmyterna i det moderna samhället. Vi vill inte bli vuxna, i synnerhet inte pojkar. För i Peter Pan är det Wendy som får stå för kvinnligheten, moderskapets symbol. Tingeling (Tinker Bell) är avundsjuk och lynnig, men kortlivad  och efemär. Tiger Lily, indianhövdingens dotter, är den stolta, juvelen att rädda från onde kapten Hook.  Wendy är den eviga stora modern, trots att hon bara är en liten flicka. Kärnan till henne fanns i James Barries mor, som blev moderlös redan vid åtta års ålder, och då genast fick bli en lillgammal fostermor åt sin lillebror och skötte framgent hushållet. Så det var den viktorianska kvinnobild Barrie växte upp med. 

Neverland är fantansins rike, utanför tid och rum. Peter Pan är  glad, oskyldig och hjärtlös ('gay, innocent and heartless', och så länge barn är så glada och fria, överlever älvorna (the fairies). Att vara fri från all skuld kan uppfattas som 'hjärtlös'. Peter lever helt i nuet, så han närmast saknar minne, tänker inte tillbaka, helt upptagen av sig själv och sina fantasier och äventyr i nuet. Kärnan till historien är hur Barrie och hans mor försökte hantera sorgen efter den bror som dog på sin 14-årsdag (när Barrie var 6 år), för dem fick han fick leva vidare evigt oförändrad, en själ i landet utan tid och rum. Vilket är Peter Pans kärna.

1898 började Barrie skriva på en vuxen-novell som 1902 trycktes under titeln "The Little White Bird", om en baby som flyger ut genom fönstret, bort från sin mor, till Kensington Gardens. Ännu ett sätt att hantera sorgen efter försvunna/avlidna barn. I slutet av 1800-talet lär 15% av alla barn ha dött före fem års ålder. Efter detta skrevs alltså pjäsen och fick premiär 1904, och därefter skrev han ett antal förhistorier, novellsamlingeln Peter Pan in Kensington Gardens (1906) om spädbarnet Peter som flög iväg och kom att leva ett sorts liv i äventyrens limbo. Barn sägs födas som fåglar, och kan leva ett mittemellanliv, varken barn eller fågel, men är vän med såväl älvor som fåglar i Kensington Gardens. Dessa historier är full av märkliga historier som antagligen roar främst små barn, korta historier fulla av fantasi.

Novellerna är betydligt  oskyldigare än pjäsen, som är för större barn och till stora delar visar upp Peters 'hjärtlösa egoism' som en sorts självklarhet. Romanen efter pjäsen, fick namnet Peter and Wendy (1911) är genial genom att visa upp barnets fantasivärld, i just hela sin hjärtlöshet, så som barn använder fantasin för att hantera de vuxnas hjärtlöshet, våld och krig, blir i barnets värld både självklart och obegripligt, indianer och sjörövare slåss och säger, 'nu är du död'. De följer spelets regler, förloraren får 'spela död'. Sen går Peter snabbt vidare till nästan lek, nästa äventyr, som om ingenting hänt. En självklarhet, det gör ju de vuxna också, fastän många vuxna läsare idag ofta kan ta vid sig negativt av detta. 

När Barrie skriver ner sin pjäs i romanform blir det också en metatext om skapande, då han blir tydlig som berättare, öppet talar om vad han, eller snarare 'vi', berättare och publik/läsare, gemensamt tänker utsätta karaktärerna för. Wendy, John och Michael, de utflugna barnen, tänker återvända hem, men då beslutar berättaren att låta Peter visa sin hjärtlösa avundsjuka och stänga fönstret så att barnen inte kan komma hem till sin mor igen. Han är sårad i sitt innersta, för att hans egen mor hade stängt fönstret, till och med satt galler för fönstret, när han själv ville återvända från sitt äventyr, för då hade hans egen mor redan fått ett nytt barn hon ville skydda. Det kan han aldrig förlåta, därför glömmer han sitt förflutna. Men han är också en osalig ande i limbo, som inte fick komma tillbaka, eftersom han förlorade livet...

Helt klart tillhör Peter Pan sekelskiftet 1900, det viktorianska samhället i Barries barndom lever kvar, världen var mannens. Kvinnor/Flickor är bara där som mödrar, att serva, medan pojkarna leker och inte vill bli vuxna, söker de ändå hela tiden efter en mor, inte kärlek. I sin egoistiska upptagenhet har de för långt till sin egen inre kvinna, för att kunna älska, allt de söker är den omvårdnad de själva inte förmår ge sig själva. 

"Peter and Wendy" är alltså både drastisk och rolig, och tänkvärd på många sätt. Det är uppenbart att den bar på en tidlös myt som kommer att leva kvar länge. 

Genom tidens handflata - Anita Salomonsson (1995)

Anita Salomonsson föddes 1935 i Hjoggböle, den lilla orten i Västerbotten som sett flera författare födas, bl a P O Enquist. Hon debuterade 1994 med Änglabilder, med sitt alter ego Beata i centrum i slutet av andra världkriget, och Genom tidens handflata året efter hoppar en generation tillbaka, till Beatas morföräldrar och alla deras barn som föds och växer upp i början av 1900-talet, och samhällets utveckling från norrländsk karghet, till introduktion av elektricitet och bilar kring första världskriget och därefter.

Det är en språkligt fantastisk roman, sättet hon bygger bilden av en norrländsk familjs brottning med livet och sin gudsbild i början av 1900-talet, brytningstiden/generationsskiftet mellan den karga kristna tron av gammaltestamentlig stränghet, och den nya tidens tekniska landvinningar. Är elektricitet av djävulen eller inte? 

Men det är även en plågsamt tydlig bild av det dåvarande samhällets skillnad på män och kvinnor, kvinnornas icke-existens utan mannen vid sin sida. Mannen är samhällets bas, även om endast en velig nedtonad man. Emanuel Tideström, som handhar byns (norrländsk, ordkarg, vinterkall) post som levereras, intresserar sig främst för klockor, blir expert och lagar grannarnas urverk. Större delen av texten ses ur hans synvinkel, och där är 'Han', lika med Gud, den ständige närvarande, likaväl som ständigt frånvarande. Allt han ser är Guds verk, och alltför ofta bortvända ansikte. Tidigt förlorade han sin första hustru, den första kärleken. Och blir ensam med sina unga döttrar. 

Vilsen i tomheten efter hustrun, ensam med barnen, kommer den unga pigan Hermine som en räddande ängel. Man skulle vilja säga att de snabbt tyr sig till varann, men visst blir det barn och äktenskap även mellan dem, men deras liv tycks fortgå parallellt, utan förtrolighet. Emanuel pysslar med post och klockor, hermine tar han om allt tungt arbete. De har syndat, och Hermine späker sig. Emanuel ser Hermine som strängt religiös, och därav låter han henne bestämma 'vad som är bäst'. Medan Hermina aldrig vågar lita på att hon betytt lika mycket för Emanuel, som första hustrun. Hon känner sig inte vacker nog. Tyvärr får han aldrig veta detta. Och inte heller hon får höra de kärleksord hon suktar efter. De kommer aldrig varann så nära, han är äldre och dör utan något verkligt närmande. 

Jag kan inte annat än sympatisera med deras barn som flyr undan religionen, bort från späkandet och våndan, den karga religiositeten. Barnen ser att det inte är 'Godhetens och Kärlekens Gud' som styr föräldrarna, hur än mycket dessa påstår det. Barnen bryter sig i vuxen ålder bort från det smärtsamt deprimerande. Medan föräldrarna tror att Gud skall straffa dem för att de inte lyckats göra sina barn gudfruktiga. Den biten är smärtsamt jobbig att läsa.

Emanuels och Hermines parallella liv, visar också på den tidens parallella könsrollerna, som aldrig korsar varann, aldrig når fram till varann. Klockmakaren Emanuel är den manliga tekniska världen, som håller krampaktigt fast vid tekniken och den linjära tiden, men också däri tappat tilltron till sin inre själsstyrka. Och kvinnan/modern saknar sin officiella ställning, i samhället, trots allt sitt arbete, och den position hon trots allt har inofficiellt bakom lykta dörrar, så står korthuset på mycket osäker grund. Samtidigt vågar modern aldrig se sig som den livskraft hon är, utan försvinner i skuggorna som en piga, en tillfällig ersättningsvara. 

Det är en skicklig roman som kan läsas symboliskt, som en myt. Grunden är realism, men växer till mytiska mått, med sitt poetiska bildspråk som bygger deras karga livssfär. 

Joseph Conrad - diverse noveller 1906-1910

Förutom Nostromo, är de flesta av Joseph Conrads verk åt det korta hållet. Nu har jag läst flera noveller, skrivna en bit in på 1900-talet, och det är tydligt att dessa är skrivna av en mogen författare. Alla är mycket läsvärda, psykologiska, med djup för kontemplation och många möjliga tolkningar. 

Det märks att han vill experimentera och bryta ny mark.  Båda vad gäller spänning och nya genrer. 

The Informer (1906) är en tidig mullvadshistoria, och förstudie till kortromanen The Secret Agent (1907).  Il Conde (1908), The Duel (1908) - som med sina 90 sidor är på gränsen mellan långnovell eller kortroman - och The Secret Sharer (1910), utforskar alla olika typer dubbel-gångare, dubbeltydigheter. 

Il Conde är en intrikat historia, som trots sitt korta format har många symboler/dubbeltydigheter värda att notera. The Duel tilldrar sig för ovanlighetens skull under Napoleonkrigen, kring en långdragen (livslång) schism mellan två officerare under Napoleon, som båda är närmast psykologiska motsatser, som därför blir ett utforskande av motsatta livsinställningar. 

I The Secret Sharer, där Conrad återigen utnyttjar och utforskar minnen sina tidiga år som styrman/kapten, sympatiserar berättaren, ung man på sitt första uppdrag som kapten, med en några år yngre styrman, som flyr undan ett oblitt öde. Han sympatiserar så djupt med honom att han strax uppfattar honom som sin  egen dubbelgångare. En intressant psykologisk synvinkel. men som vanligt med Conrad, både etisk och dubbeltydig.

 

Skulptrisen - MInette Walters (1993)

 Nu har jag läst fyra av Minette Walters deckare, varav de tre första. Jag har förstått att hon senare avvikit alltmer från deckar-genren. Jag minns i alla fall att hon redan från början omtalades som skicklig på området. Hon ville aldrig fastna i en serie med samma utredande poliser. Det är inte heller poliserna som är huvudpersonerna i de jag böcker jag läst. Allt är betydligt mer omväxlande än så. Och med ett lättläst flyt som ger en 'realistisk' känsla, trots att historierna trots allt är lite väl vridna och tillskruvade. 

Debuten 1992, Iskällaren, kändes som en ordinär deckare, men lyfte med några helvändningar i slutet av historien. Poliserna är inga intelligenta giganter, och offren visar sig ofta vara lika mycket förövare i någon mån. Det gäller även Skulptrisen (1993), som nog är den bästa av dem jag läst. Men även Blomsterkronan (1994). 

Jag ser en gemensamt tråd i sammanblandning av offer och förövare, och viljan att slå hål på schabloner. Ändå blir alla historier i slutet ändå lite väl sjuka i min smak, för mycket incest, och manligt våld. Även om bilden nyanseras med även kvinnliga förövare. 

Trodde att dessa var de enda jag läst, men upptäckte då att jag redan för tio år sedan läst den tio år senare utgivna Djävulens fjäder (2005), och antecknat att jag upplevt den som alltför rörig. Den fokuserade på våldsoffer, men inleddes med i mitt tycke alltför många tillbakablickar, men växte till sig mot slutet, till en mångbottnad historia, betydligt allvarligare menad än hennes tre första deckare som jag alltså läst först nu.

The Secret Agent - Joseph Conrad (1907)

Jag har funnit ännu en mycket läsvärd historia av Joseph Conrad, "The Secret Agent". Ju längre in i texten jag kommer desto mer fulländad känns texten. Anarkism och bombdåd  hörde till sent 1800-tal och sekelskiftet 1900. Oron ökade när de revolutionära tendenserna växte sig allt starkare i Ryssland, och krigshetsare runt i Europa. 

Conrad gav sig in på området , som alltid psykologiskt intresserad, vad som styr och skiljer olika karaktärers livsinställningar, och inte minst hur folk pratar förbi varandra, och missförstår. Han för oss runt mellan olika karaktärer för att skapa en mångfacetterad bild, och fördjupa alla möjliga orsaker och livslögner och situationer. 

Och vad som i början kanske kan känns lite segt, växer till nyfikenhet, som växer till allt större spänning, blir psykologisk skräck, invävt i nästan Dickenskt smogfyllda prång i Londons mindre bemedlade kvarter, där såväl orättvisor som fördomar gror. Människor pratar förbi varandra, litar inte på varandra, försöker nysta sig igenom sina svårigheter.  

Conrad är både analytiker och psykolog, som bygger landskap som väcker min nyfikenhet, samtidigt som han försöker förstå sin tid. Conrad gör också hopp i sin tidslinje, för att fördröja den insikt som jag tidigt anat mig till, om vem som blev offret för 'bomben', avslöjandet fördröjs, gör mig kanske lite onödigt förvirrad, men snart är jag tråden på spåren igen, fram till insikten om hur allt hänger ihop. Det finns också några små villospår, signalement som är snarlika för att med fördröjning öka spänningen. Allt är elegant sammanfogat.  

Historien handlar inte bara om anarkister och bomber. Utan även om dubbelagenter, vilket måste vara ett tidigt nedslag i en på 1900-talet allt populärare genre. Det är spännande att se tidiga frön av detta. Och till skillnad från Chestertons skämtsamma variant på samma område samma år (The Man who was Thursday, 1907) så ligger Conrad helt åt spänningshållet.