Greenmantle - John Buchan (1916)

 

Läste nyligen John Buchans första spionroman, De 39 stegen, med Richard Hannah i huvudrollen, som inspirerat Hitchcock till så många filmer i stilen. Nu har jag läst även uppföljaren, skriven i början i början av 1916, alltså fortfarande mitt under brinnande världskrig. John Buchan arbetade själv inom det brittiska underrättelseväsendet, och kan utnyttjade sina kunskaper om läget för att göra historien 'trovärdig' (dock inte 'sann'). Än hade inte ens hälften av de stridande åren gått, det så det återstod drygt 2,5 år av slitsamt dödligt världskrig, ingen visste hur det skulle sluta, alla visste vid det här laget att allt var värre än någon kunnat ana. 

Jag-berättaren uttrycker på flera ställen i texten att krig är galenskap: "It is idiocy, but all war is idiotic." och senare, "That night I realised the crazy folly of war." Men främsta syftet var krigspropagande, att höja den engelska stridsmoralen, tron att det var möjligt att 'vinna'. "The most wholehearted idiot is apt to win." 

Buchans still har utvecklats betydligt, historien är än mer fartfylld och intrigfull. Kriget hade kastat in hela världen i en vi-eller-dom-mentalitet, alla mot alla. I synnerhet den tyske översten von Stumm karikeras till ett våldsamt monster. Fördomar riktas också  mot turkarna som stod på tyskarnas sida.

Det är en spionroman, så i spetsen står fyra män, från olika hörn av 'engelsk' kolonialism, som ska lista sig in i Tyskland och låtsas motarbeta britterna. Dessa män skapar variation genom sina olikheter. Det är berättaren Hannay, lojal och modig engelsman. Det är Sandy Arbuthnot, engelsk aristokat, solbränd och naturaliserad i mellersta östern, lite av Laurence av Arabien typ. Det är den dyspeptiske amerikanen Blenkiron - Amerika hade ännu inte gått med i kriget, så han är ganska grovt karikerad. Och så är det den sydafrikanske boern Peter Pienaar, djungeljägaren. Dessa bidrar på olika sätt, med sina olika förmågor.

En av bristerna i första Hannay-boken var avsaknaden på kvinnor. Men i den här förekommer faktiskt en kvinna, Hilda von Einem, en mystiskt fascinerande drottninglik, både Superwoman och hon-djävul, vars enda vapen tycks vara 'ridpiska'. Alltså inte någon av tidens Nya Kvinnor, utan den ur manlig synvinkel betydligt vanligare Medusan, som både hypnotiserar och skrämmer männen. Tyska, enligt namnet, men inte trogen den tyska armén, då hon även visar en tendens mot det orientaliska (i hennes intrig ingår att försöka starta ett islamitiskt 'religiöst' uppror). Mot slutet verkar hennes 'farlighet' dala när hon tycks ha förälskat sig i Sandy, och går i döden i kulregnet, av ren ilska för att Sandy avslöjat sig som engelsman och avvisat henne. Sandys nobla engelska moral gör just att han tar sig tid att begrava henne - mitt under fiendebeskjutning - "Dick, we must bury her here ... You see, she ... she liked me. I can make her no return but this."

Boken avslutas med slaget vid Erzerum, söder om Svarta havet, en i verkligheten avgörande rysk seger mot de turkiska ottomanerna, som ställt sig på tyskarnas sida. En första 'ljusglimt' efter alla nederlag i östra medelhavsområdet med hundratusentals dödade och skadade allierade soldater. Så försöker boken sluta på en positiv propaganda ton, mitt under det sega världskriget. 

Idag vet vi att ingen vinner ett krig.

Falska papper - Holger Brate, alias Hjalmar Bergman (1916)

 

Upptäckte nyligen att Hjalmar Bergman utgivit en kriminalhistoria under pseudonym! Falska papper av Holger Brate har initialerna gemensamt med Bergman själv, men så snart jag börjar läsa inser jag att Holger Brate är detektiven som återberättar hur han först är på jakt efter en försvunnen kvinna (som inte är försvunnen så särskilt länge), hon söker sin försvunne far. Historien både pågår och skrivs mitt under brinnande världskrig, och tilldrar sig delvis i Paris och involverar spioner och förvecklingar i den genren. 

Hjalmar Bergmans far avled 1915, vilket ledde till akut behov att tjäna pengar, och som så ofta vänder sig författare till populärgenrer, i synnerhet brotthistorier, i förhoppning om snabba cash. Historien börjar med protokoll förda av Holger Brate, och kanske var förhoppningen att ge det hela en känsla av realism, men det är verkligt svårt att ta denna historia på allvar. Det går ett hejigt humoristiskt drag genom texten, vilken ger mig en känsla åt Frank Heller hållet. Han skrev ju i genren vid samma tid. 

Texten utgavs först som månadshäften, så Bergman skrev den bit för bit, så att den börjat tryckas innan Bergman skrivit klar historien. Det gör att det är svårt för mig att få grepp om historien i början. Protokoll-formen är ju inte heller så intressant, och den överges snart. Och övergår till brev och diverse förhör och berättande. Komplikationerna är många. Bergman hade säkert roligt åt sitt skapande, även om han inte får den ro som behövdes för hans helgjutna skapelser. Å andra sidan tillhör det ju genren att läsaren inte ska veta allt förrän mot slutet.

Han har i brev uttryckt att han helst ville skriva teater och filmmanus. Och  många gånger är texterna, som Hans nåds testamente, och Knutsmässo marknad, mästerliga vad gäller dialog och hur karaktärerna framträder med enkla men effektiva medel. I denna historia saknas dock karaktärsteckningen. Han hade nog alldeles för bråttom. 

Det intressanta är dock att den både skrevs och tilldrar sig under första världskriget och att han hakar på stämningarna. Historien börjar i Stockholm, men rör sig söderut till Skåne och Danmark, för att sluta i Paris. Alla är misstänksamma mot alla. En av huvudpersonerna är en polack. Polen som varit ockuperat och delat av Ryssland, Tyskland och Österrike sedan ca 120 år, och hela denna tid fortsatt att kämpa för sin frihet, och underjordiskt underblåst uppror mot alla ockupationsmakter. Det tillhör alltså det 'dagsaktuella' stoff som Bergman använder. Inte förrän vid fredsförhandlingarna fick Polen återuppstå på kartan som en egen nation. 

The Thirty-Nine Steps - John Buchan (1915)

John Buchan (1875-1940), av skotsk adel,  som slutade sina dagar som Kanadas generalguvernör. Men som större delen av livet författade en lång rad olika böcker, bl a biografier, men som främst är känd för sina spion-äventyrs böcker med huvudpersonen Richard Hannay. Boken 'The 39 Steps" tillkom 1914 kring första världskrigets utbrott, då han var sängbunden på grund av blödande magsår, och inte kunde kasta sig ut till sitt lands försvar.  I stället roade han sig med att fantisera ihop ett äventyr, med trådar ut i sin samtid, med spioner och förräderi, och hot mot politiska ledare. 

Richard Hannay är en helt vanlig engelsman, som känner sig uttråkad på det mesta här i livet, när han plötsligt råkar hamna mitt i en spionintrig och misstänks ha mördat den 'spion' som motståndarsidan är ute efter. Därmed blir han jagad av både polis och bovar. Texten är jag-berättad i talspråkig stil, som måste ha känts ny när boken utkom 1915, och som känns medryckande än idag. I veckor måste Hannay befinna sig på flykt, och snurrar runt på den skotska landsbygden, via tåg, bil och till fots, jagad av spanande flygplan. Så det är mycket fart och fläkt. De skotska original han stöter ihop med pratar 'dialekt', vilket roar mig. Hannay känns ung och full av energi, han agerar och tar sig ur farliga situationer, men när han ibland ligger  lågt och gömmer sig, hinner han också klurar ut intellektuella problem, som att läsa en hemlig kod och funderar på hur en spion bäst försvinner i mängden.

Ofta är ha modig nog att avslöja sig, och berätta om sina äventyr, vilket hjälper ibland, men annars ökar på hans problem. Vid ett tillfälle säger en bokintresserad person han anförtrott sig till, att det han berättar låter som en blandning av Rider Haggard och Conan Doyle! Och det kan man nog säga till viss del, men det känns också som om han skapar en ny genre, under trycket av 1910-talets konflikter, balkankrigen, och hotet om världskrig. När Hannay innan äventyret började hade tråkigt, tänkte han att Albanien måste vara betydligt roligare - men så kom äventyret till honom, och  följde honom från London upp till Skottland. 

Det är maj-juni 1914, en grekisk ledare måste räddas undan hotet att mördas, för att undvika krig. De lyckas inte, greken dör, hotet kommer allt närmare. De tyska spionerna åker i alla fall fast och Hannay frias från mordmisstankarna. - Som slutkläm, beger sig Hannay entusiastiskt ut till fronten. Författaren själv kom, efter att magsåret läkt, att bli krigskorrespondent i Frankrike. 

Kvinnorna lyser med sin frånvaro i boken. Före första världskriget var äventyr inget som kvinnor ansågs syssla med. John Buchan skrev äventyr för män. Boken har dock filmatiserats flera gånger i olika tolkningar. Först var Alfred Hitchcock. Hans film 'The 39 Steps' från 1935, har ändrat på det mesta. 1935 hade kvinnor rösträtt och många hade sluppit ur sina burar under första världskriget, deltagit som sjuksköterskor, kört ambulanser, tagit de jobb som saknade arbetskraft när männen låg i fält. Alltså stoppar Hitchcock in flera viktiga kvinnoroller, t ex den 'spion', Scudder, som söker hjälp hos Hannay och blev mördad, så Hannay drogs in i äventyret , är hos Hitchcock en kvinna. 

Hitchcock stoppar också in en fientlig kvinna, som vägrar hjälpa Hannay, dock blir de båda fångade och sammanfogade med handfängsel, vilket skapar komedi och dramatik, när de är så ofrivilligt sammanfogade. Men det är alltså inget som Buchan skulle ha tänkt på att skriva. Hitchcock ändrade mycket i intrigen, och till och med hur vi ska tolka titeln. De 39 stegen blir något annat än i boken. Hitchcock fäste sig vid huvudpersonen, Richard Hannay, och det förstår jag. Så ja, filmen är 'roligare'. 

Men boken är ändå viktig i den populärlitterära äventyrens utveckling, och första steget till den typ av äventyrsunderhållning, som är så vanliga idag. Min favorit bland Hitchcocks filmer är 'I sista minuten' med Cary Grant, från 1959, alltså 24 år senare, jobbar Hitchcock vidare på temat med en oskyldigt utpekad Hannay, även om han heter något annat i den filmen. Minns ni filmen? Med sitt mest oväntade slut, när de klättrat omkring på klippan med de amerikanska presidentskulpturerna, kvinnan halkar och blir hängande i hans hand högt upp över bergstupet - och vips, lyfter han upp henne till överslafen på tåget, - Snipp snapp snut, så var den sagan slut. 

För att få ett verkligt lyckligt slut, behövs en kärleksintrig, livet i övrigt är ju mest krig och elände. 

The Secret Agent - Joseph Conrad (1907)

Jag har funnit ännu en mycket läsvärd historia av Joseph Conrad, "The Secret Agent". Ju längre in i texten jag kommer desto mer fulländad känns texten. Anarkism och bombdåd  hörde till sent 1800-tal och sekelskiftet 1900. Oron ökade när de revolutionära tendenserna växte sig allt starkare i Ryssland, och krigshetsare runt i Europa. 

Conrad gav sig in på området , som alltid psykologiskt intresserad, vad som styr och skiljer olika karaktärers livsinställningar, och inte minst hur folk pratar förbi varandra, och missförstår. Han för oss runt mellan olika karaktärer för att skapa en mångfacetterad bild, och fördjupa alla möjliga orsaker och livslögner och situationer. 

Och vad som i början kanske kan känns lite segt, växer till nyfikenhet, som växer till allt större spänning, blir psykologisk skräck, invävt i nästan Dickenskt smogfyllda prång i Londons mindre bemedlade kvarter, där såväl orättvisor som fördomar gror. Människor pratar förbi varandra, litar inte på varandra, försöker nysta sig igenom sina svårigheter.  

Conrad är både analytiker och psykolog, som bygger landskap som väcker min nyfikenhet, samtidigt som han försöker förstå sin tid. Conrad gör också hopp i sin tidslinje, för att fördröja den insikt som jag tidigt anat mig till, om vem som blev offret för 'bomben', avslöjandet fördröjs, gör mig kanske lite onödigt förvirrad, men snart är jag tråden på spåren igen, fram till insikten om hur allt hänger ihop. Det finns också några små villospår, signalement som är snarlika för att med fördröjning öka spänningen. Allt är elegant sammanfogat.  

Historien handlar inte bara om anarkister och bomber. Utan även om dubbelagenter, vilket måste vara ett tidigt nedslag i en på 1900-talet allt populärare genre. Det är spännande att se tidiga frön av detta. Och till skillnad från Chestertons skämtsamma variant på samma område samma år (The Man who was Thursday, 1907) så ligger Conrad helt åt spänningshållet.

En medborgare höjd över varje misstanke - Jan Guillou (1995)

3,5/5. Roligt att Kurt Wallander (Henning Mankells skapelse) får vara med som 'gästskådis'. Tydligen ett vänskapslån. Tionde och sista delen av de ursprungligt planerade 10 delarna om Hamilton. Alltså handlar det mest om att knyta ihop och avsluta, inklusive att få Hamilton själv ur vägen. Och hela idén med svenska spioner. Hamilton försöker reformera hela det svensk SÄK systemet, som det framställs i böckerna. Mycket handlar om kritik mot journalister, där Guillous alter ego, Erik Ponti tillhör de gamla i gamet, som motsätter sig modernt lättfångat skandalskriveri, till förmån för seriöst undersökande skriverier. En del svensk politik också, förstås. Mest intressant i nutiden 1995, eller för oss som minns, och därför kanske lite dammigt idag, men fortfarande finns sånt som är giltigt.

Så mycket av texten går på rutin, känns igen, blir därmed lättläst, inte så mycket tröttande marinmilitärt osv. Intressant är Hamilton själv, den dubble änkemannen, som fått både ex-fru och fru nr 2 och båda barnen mördade. Hur han biter ihop, och skapar sitt sista livsprojekt, som han rättfärdigar för sig själv, men som i slutänden visar hur psykiskt störd han blivit både av sitt spionliv och av att nära och kära mördats.

Supermanlighetens omedvetna sårbarhet. Det är faktiskt riktigt skickligt skildrat. Den insikten faller över mig efter läsningen, mer än under själva läsningen.

I hennes majestäts tjänst - Jan Guillou (1994)

Jag närmar mig slutet på serien om den svenska spionen Carl Hamilton. Har just läst nionde delen av tio, som serien först var planerad. Sjätte delen, Vendetta, är fortfarande den jag fann mest spännande. Delvis för att jag själv hela tiden befarade att maffian skulle ge sig på hans familj, Hamilton som just fått en liten dotter. Allt tycktes dock sluta framgångsrikt.

Maffian är dock tillbaka i denna åttonde bok, i en av bihistorierna. Och nu i nionde delen kommer den stora hämnden. Hamilton är omgift och har fått en son med nya frun, hans gamla kärlek från Kalifornien. Både hennes son och fd man och Hamiltons dotter och ex blir brutalt mördade. Det nya hemmet med nya familjen måste byggas om, bli ett 'fort' för deras säkerhet. Intressant är att denna serie (startad i mitten av 1980-talet) hela tiden satt datakunskaper i centrum som den nya tidens viktigaste informationskanal. Och nu måste de dessutom se till att Tessie kan jobba hemifrån så mycket som möjligt, vilket är möjligt just via hemdatorer. 1996 kom statens rabatter till de anställda som ville köpa hemdatorer via sina företag. Idag, 25 år senare, under Corona-pandemin, jobbar många hemifrån, nu är allt detta inarbetat, som var så nytt för 25 år sedan.

Historien är skickligt komponerade, med tre röda trådar som håller igång Hamilton och hans kollegor, utan långa transportsträckor. Boken som helhet gestaltar det omöjliga att 'vinna' med våld. Våld föder våld. Livet blir ett fängelse, som leder till förluster av nära och kära.

Att denna del får en något svag fyra (till skillnad från Vendetta, som jag gav högsta betyg), beror mycket på bilden av Britterna. Jag vet att böckerna innehåller satir, och jag har roats mycket av satiren kring svenska egenheter i samhälle och politik. Men när det gäller Britterna känner jag inte igen mig. Saknar jag rätt referensram? Eller är jag alltför anglofil? Men mina möten med Storbritannien är helt annorlunda. Vilket väl inte är så konstigt. Vardagsliv och fiktiva spionhistorier är naturligtvis väsensskilda.

Vendetta - Jan Guillou (1991)

Vendetta är den mest spännande Hamilton thrillern av de första sex delarna. En bladvändare, inget onödigt teoretiserande. Antar att det beror på menings-fältet som Eco talat om. I Vendetta har några Boforsdirektörer blivit kidnappade av den sicilianska maffian, och Hamilton får uppdraget att medla mellan. Eftersom jag redan sett en rad maffiafilmer och har en rad vetskaper på området, så förväntar jag mig genast och avläser dold spänning i allt möjligt.

Hela boken igenom oroar jag mig för att även Hamiltons sambo och deras spädbarn ska råka illa ut i någon typ av motdrag. Inte så troligt, med tanke på att de är kvar i Stockholm utan kontakt med Hamilton, som befinner sig på Sicilien. Så Guillou rör sig inte alls åt det hållet, den här delen saknar i det stora hela relationer och koncentrerar sig helt på manliga krigslekar. Ändå slutar inte den oron i mig förrän jag läst fram till sista sidan.

Dessutom stolpade Hamilton i början av boken ut ur deras gemensamma lägenhet med några korta ord att han vill skiljas. Han lämnade sin nyckel och gav henne inte tid att svara. Han hade slutligen fattat sitt beslut. Han flyr från alla relationsproblem, in i sin agenthjälte-upptagenhet. Om jag läser sjunde delen så får jag kanske veta mer åt det hållet. Det lustiga är att jag själv skapade spänning i en sorts förkänsla att det 'kunde hända' att familjen blev inblandad, hur än långt bort de var, vilket naturligtvis skulle kännas enormt orättvist och elda på känslorna.

Humor är svårt, för att det är så personligt. För att förstå ironi, måste vi känna igen oss. Därför åldras humor i allmänhet, ju längre sedan den skrevs, desto svårare att förstå - om skämten inte rör något allmänmänskligt (som hos Jane Austen, som tycks ha evigt liv åtminstone för människor intresserade av relationer). Guillou använder Hamilton-serien, inte bara för att skapa en agent-hjälte, utan försöker även driva med svenska institutioner, politik etc, På det sättet är han väl nästan en sorts arvtagare efter Bo Balderson.

I första boken skrattade jag åt att agenten Hamilton får titeln 'byrådirektör', att gömma sig bakom. I den här boken försvinner Hamilton till Sicilien, på eget initiativ, i hemlighet, under förevändning att han ska vara 'pappaledig' med sin lilla dotter. Vilket naturligtvis avslöjas så snart journalisterna börjar skriva om händelserna. Alltså blir bokens slutliga antiklimax, efter lyckat utfört uppdrag, att Hamilton anklagas för 'bidragsfusk' - han måste betala tillbaka sin föräldrapenning, 13.623 kr - småpengar i sammanhanget.

Coq Rouge - Jan Guillou (1986)

På min väg genom den svenska deckarhistorien har jag nu även avsmakat första delen i Guillous Carl Hamilton-serie - Coq Rouge - en 'svensk James Bond'. Den svenska paradoxen att han är 'byråchef' roar mig. Här förnyas den svenska deckargenren, efter årtionden av pusseldeckare.

Idén var att tvärtemot polisromanens gräsrotsperspektiv, som kommit att bli moralens förkämpe, i stället granska samhället uppifrån, ur spionperspektiv, vilket gav ett annat politiskt perspektiv. Påvisa hur osynliga marionettrådar uppifrån styr och för bakom ljuset, lägger ut dimridåer och medveten missinformation.

Erik Ponti (från Det stora avslöjandet (1974) och Ondskan (1981)) får också vara med på ett hörn, om än i en biroll denna gång. Hur än 'berömd journalist' misstänks han för samröre med terrorister och skuggas. Enligt uppgift en sann händelse ur Guillous eget liv och naturligtvis en alldeles för spektakulär händelse för att inte få hamna i en roman.

Hur än omständlig Guillous berättarstil kan vara, så glimmar resonemangen till med jämna mellanrum, tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe. I Coq Rouge förklaras hur lätt svensk lag kunde stämpla terrorister, "svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist, utan blott terroristmisstänkt. Definition på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist."

Spionen som kom in från kylan-John le Carré(1963)

Har just läst en klassisk spionroman från 1963. Politiska thrillers hade då trevat sig fram en längre tid, men John le Carré och titeln på hans genombrottsroman kom att etsa sig in som symboliskt begrepp, Spionen som kom in från kylan, inte bara för genren utan även som tidsbild för Kalla kriget. Romanen skrevs när Berlinmuren var ny; den stängdes helt först 13 augusti 1961, pga massflykt från öst till väst.

Delningen av Europa tycktes definitiv. Många år hade gått sedan krigsslutet 1945, ändå pågick kriget fortfarande, kallt och ideologiskt. Man fortsatte att smyga på varann, misstänka och misskreditera, med en fortfarande lika cynisk syn på människoliv.


Jämfört med den samtida James Bond-agenten, med sin sagobetonat osårbara hjältegloria, erbjuder John le Carré något betydligt mer realistiskt, trovärdigt. I stället för att enbart bli underhållna, har vi möjlighet att fundera lite djupare kring ideologier och annat. Visst, bokens huvudtemat är spänning, att väcka djup osäkerhet. Kontraspionage och dubbelagenter får oss att undra: Går det någonsin att lita på någon överhuvudtaget?

Krig mäter styrka. Ursprungligen kunde gruffet säkert jämföras med stångande råbockar, som vid riddartidens tornerspel, man mot man. Vinnarens överlägsna styrka, parad med självförtroende (auktoritet) att aldrig ge upp, kan beundras. Än mer positiv, är alla historier om hur två motståndare - t ex vid skolgårdsslagsmål - som upptäcker att de är jämnstarka, övergår från aggression till ömsesidig respekt. En inneboende moralkodex. Som visserligen inte inbegriper de svaga, annat än med misstänksamhet och möjligen som mottagare av den starkares storsinthet. Positivast hos Pippi Långstrump: 'Är man så stark, måste man också vara snäll!'

I början av John le Carrés roman finns spår av detta, huvudpersonen Leamas, liksom östblockets spioner, bedömer varann utifrån den professionalism motståndaren visar prov på. Stolthet förblindar. Den professionelle ser bakom motståndarens stolthet, eller lurar denne genom att låtsas vara förblindad av sin egen stolthet. Här börjar spelet, det som gör historien till lager på lager av förställning som kapslar in det ursprungligt hedervärda och medkänslan i oss. Grundvärderingar sätts ur spel. Stolthet och heder övergår till fåfänga och egoism.

Leamas flickvän Liz har läst sig till kommunismens positiva ideal, hon vill gärna stå upp för freden och jämlikheten, och ansluter sig till 'partiet'. Hon betraktar Leamas cynism inför dessa ideal och förklarar att det gör honom till en farlig fanatiker, den som inte vill omvända folk, utan har försvurit sig till hämnd. Även den som inte tror sig har någon "ideologi", styrs ändå oftast av något, om än omedvetet.
I spionens liv ingår lögn och förställning som en beräknad nödvändighet. Mest professionell är den som kan spela sin roll så bra att han tror på den själv. "Spionage är ingen sällskapslek", säger någon, det är blodigt allvar. Ändå är allt ett "spel", ett mycket cynisk spel där människor offras som bönder på schackplanen, utarbetad av en tänkande elit, utifrån statistik och sannolikhets-kalkyler, inte medmänsklighet. Att tänka, "huvudsaken är att Väst vinner", och då som medel skydda rasistiska förrädare för att inte själv bli avslöjar, är lika cyniskt som allt annat. Liz inser med fasa, att ingen av sidorna sett henne som en människa, utan bara som "ett växelmynt", försumbar i spelet som helhet.

Så visst är det en spänningsroman som griper tag och förtjänar sitt epitet som klassisk. Att den även var brännande som politisk thriller i sin samtid känns troligt, och för mig som nu ser i backspegeln väcker den tidskänslor. Men vad mer har den att erbjuda mig som läsare? Är jag medskapare eller bara betraktare? Jag tänker på distinkionen mellan kluriga deckargåtor där ledtrådar läggs ut för att locka läsaren att mäta sig med superdetektivens slutlednignsförmåga, respektive samhällskritiska polisromaner där vi skall väckas till insikt om orättvisor.

Spänningen i spiontemat byggs upp och förstärks kontinuerligt romanen igenom, som en sorts gåta, dubbelspelets gåta, vem lurar vem? Ledtrådar och misstankar lindar sig fram i en sorts hermeneutisk spiral. Vad var det jag sa? Nej kanske ändå inte? Eller? Samtidigt som vi ju faktiskt får allt djupare insikter om det fåfänga i spelet, ingen kan vinna, alla förlorar, men spelet fortsätter ändå i sin galna evighetsspiral...