Falk : a Reminiscence - Joseph Conrad (1901)

Karaktärsdriven långnovell, som så ofta hos Conrad. Centrerad kring etiska frågor. Eftersom jag nyligen läst 'Lord Jim', tänker jag på likheten, att första halvan av historien handlar om berättarens och läsarens förvirring inför huvudkaraktärens, här bogserbåtskapten Falk, underliga sätt att bete sig. Tills vi får veta hans olyckliga förhistoria. Då blir denna text plötsligt Conrads version av kannibal-temat, hur svält under sjönöd kan leda till att överlevnadsinstinkten tar över.

Liksom Lord Jim, dömer Falk sig själv. Att han blev vegetarian på kuppen gör det lätt för mig att sympatisera med honom, även om hans omgivning, som inte förstår skälet, anklagar honom för att vara 'snål' - att han vägra köpa kött, steka kött. De få som får veta vad som hänt möter honom med avsky. Bara berättaren själv, menar att man inte ska vara så pjoskig, åtminstone ska man inte döma utan att ta reda på omständigheterna. Berättaren säger diplomatiskt: "In all these tales, there is always a good deal of exaggeration."

Men 'Falk' är också till största delen en passionshistoria. Falks hunger efter kärlek är starkare än hungern efter mat. Han vill gifta sig med en ung kvinna han förälskat sig i, men vill inte dölja vad han varit med om, men tiden går för han har svårt att komma fram med sanningen. Flickan är föräldralös, men har levt i tio år med sin farbrors familj. Farbrorn visar ilsken avsky och avvisar Falk. 

Risken är är därför stor att Falk därmed ska förlorar sin kärlek. En liv utan kärlek är den utstöttes hunger jämförbar med fasan över att ha ätit människokött. Men berättaren medlar, och Falk och den unga kvinnan (som bara talar tyska) tycks dras till varann som tvillingsjälar, menade för varann, hon är medkännande i hans olycka, mer än någon annan.

Även om historien börjar trögs, utvecklas historien till något mycket läsvärt med flera bottnar värda att begrunda. Jag antar att Conrads många år på sjön, det stilla glidandet runt världen, instängd på liten yta med andra män, var en sorts grundskola för ett långsamt berättande, ett lugnt sätt att väcka nyfikenhet, när ingenting fanns som stressade. Sjömannens liv på de stora haven måste ha känts som om där fanns 'all tid i världen' - till skillnad från vår egen stressiga tidsålder med tusen järn i elden. 

The Touchstone - Edith Wharton (1900)

 Edith Wharton (1862-1937) var en amerikansk författarinna född inom New Yorks överklass. Åren 1866-72 tillbringade hennes förmögna familj med resor i Europa (Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland) vilket gjorde unga Edith flytande på flera språk (franska, tyska, italienska). Hon kom också att resten av livet älska resor, och lär ha korsat Atlanten 60 gånger, och de sista 30 åren av sitt liv var hennes bas Frankrike (där hon också är begravd) och där hon var värdinna för en av Paris mest populära litterära salonger.

Edith Wharton fick 1921 Pulitzerpriset för sin roman The Age of Innocence, första kvinna som fick detta pris. Och lär ha nominerats till Nobelpriset 1927, 1928 och 1930. Jag har ännu inte läst den prisbelönta romanen, men har naturligtvis sett filmversionen, vilken väckte mitt intresse.

Nu har jag läst ett av hennes tidiga verk, den första kortromanen The Touchstone. Och som sådan är den imponerande välskriven. Ett ungt par från New York, där mannen Stephen Glennard vill gifta sig med Alexa Trent, men han har inte råd. Men han har en uppsjö av brev från en känd författarinna, Mrs Aubyn, avliden sen ett par år. Nu har litteraturforskare börjat skriva hennes biografi och eftersöker brev, eftersom hon verkade ha ont om vänner. 

Att sälja dessa brev skulle ge Glennard ett startkapital att gifta sig på. Han är själv inte litterärt intresserad, och var mer irriterad på än glad för alla brev hon skrev till honom. Hur än berömd författare Mrs Aubyn varit, hade hon tydligen saknat vänner. Glennard hade som sådan varit motvillig, och beslutar nu att sälja breven. Och kan då gifta sig, vilket hade blivit allt mer pressande eftersom han riskerade mista Alexa om det drog ut mer på tiden. 

Men Glennard berättar inte var pengarna kom ifrån. Alexa hade just läst en roman av Mrs Aubyn när de träffades, och han nämnde att de var bekanta, men nämner inget om hennes brev. Breven väcker stort intresse och nyfikenhet när de utges, mycket större än han väntat sig, vilket leder till att hans eget dåliga samvete växer. Folks ohöljda nyfikenhet väcker hans självförakt, att han utlämnat något så privat, och ökar rädslan att sanningen ska avslöjas, att hans hustru ska förakta honom och skada deras kärlek. Hans rädsla gör att han själv börjar dra sig undan och själv blir upphov till det han själv befarat. Deras äktenskap blir stelare, de delar inte längre samma intressen och vänner. Glennard flyr in i sitt arbete.  

The Touchstone (Prövostenen) känns som en mycket bra ingång till hennes författarskap. På cirka 100 sidor skildras huvudsakligen Glennards psykiska strid under flera år, från  den först fruktlösa uppvaktningen av Alexa, till giftermål, deras första lilla billiga hus på landet, tills Glennards oroliga själ får dem att återvända till New York, staden, när han vill ha fler möjligheter att undvika intimitet med Alexa, i sin rädsla att 'avslöjas' - fram till det slutliga avslöjandet och förlösandet av deras psykologiska kris. 

Texten igenom är atmosfären psykologiskt spänd, Wharton håller mig intresserad av hur intrigen ska utvecklas. Ett huvudtema i texten gäller om det är rätt att offentliggöra privata brev. Om även en berömd författares privatliv ska helgas eller inte. Åtminstone borde författaren hinna kallna i kistan, låta åren gå, så intresset kan handla om litteraturen och inte om skvaller. 

Vilket får mig att tänka på Selma Lagerlöf och Sophie Elkan som just vid sekelskiftet kom överens om att bränna varandras brev för att de redan insåg att eftervärlden skulle vilja läsa dem. Många av Elkans brev förstördes. Och Lagerlöfs brev blev inte offentliga förrän från 1990. Alltså var ämnet på tapeten vid förra sekelskiftet. 

Glennards äktenskap utsätts alltså för stora påfrestningar på grund av den skuld och skam  han känner, frågan är väl inte ifall vi håller med om detta idag, då många skriver nyckelromaner med öppna avslöjanden av kända personer, och gör TV-serier om brittiska kungahusets skandaler, och mycket liknande. Antagligen kan vi idag inte bara gräva i skvaller, utan även sympatisera med den utsatta. Glennard är rädd att bli fördömd av sin omgivning, och än mer av sin hustru. 

Om man ska försöka beskriva Whartons stil så kan man jämföra med såväl Jane Austens fräna humor och Henry James karaktärsdjup. Men texten är snabbläst, och elegant utförd, och håller mitt intresse uppe från första till sista sida. Där Austen avslutar med ett lyckligt äktenskap, granskar Wharton i stället äktenskapet och hittar de psykologiska fällorna. 

Texten kan sägas notera könsskillnader, de psykiska. Mannen slåss med sitt Ego och uppfyller därmed sina egna värsta farhågor. Medan hustrun är intuitiv på ett sätt mannen aldrig ens kunnat tänka sig. Hon luskar tidigt ut varför mannen mår dåligt. Hon försöker lindra hans plågor, men han inser det inte. 

Men de återfinner varann, och hustrun vill göra avbön genom att betala tillbaka pengarna. Tror inte Glennard egentligen ser någon vits i den biten - för vem ska de betala till? Mrs Aubyn är död och har inga släktingar. - Men Alexa hittar meningen i hela upplevelsen, som om Mrs Aubyn är den som fört dem samman - trots allt. De har gått sitt golgata genom henne och måste nu erkänna henne och bli de vänner och supporters, hon önskat sig men aldrig fick i livet. 

Det är en litterära pärla.

Lagt kort - Joan Didion (1970)

En kort och lättläst roman, någon kanske kallar det en 'bagatell'. Men den är onekligen välskriven. Intressant upplägg, den inleds med små monologer av huvudkaraktärerna som både gör läsaren nyfiken på vad som ska hända, och en känsla för karaktärernas 'karaktär', så krävs inga beskrivningar och pekfingrar i resten av boken. Sedan återges handlingen i ganska korta munsbitar med lite hopp fram och tillbaka i tiden. 

Men tyvärr är boken sååå deprimerande. Utgiven 1970, ger boken dock en 1960-talsbild av meningslösa liv i Hollywoods omgivning. Otrohet och sexuellt skvaller tycks vara huvudsysslan för de flesta. Den plastiga livsmiljön är kärlekslös och verkar ännu inte ha hört talas om Flower Power och 'Make love, not wars'. 

Kreativiteten inriktas på ytliga B-filmer, kvinnorna är brickor och barn oönskade, olagliga aborter vardagsmat. Huvudkaraktären, Maria, orkar inte lyssna på skvaller och ytlighet, utan flyr ut i tystnad. Hon tvingas till abort när hon inte vet vem som är far till hennes andra barn. 

I en villrådig och maktlös längtan till förändring, börjar hon köra fram och tillbaka på motorvägen, irrande utan mål och mening. Så hon blir kvar i detta meningslösa liv, även om (periodvis) på vårdhem, fortsätter spelet, patiensen som aldrig går ut ...

En tidsbild, som läsaren själv får tolka, för mig kritisk. Och för mig intressant för att den är från 1970 och inte bortglömd.

Lord Jim - Joseph Conrad (1900)

Joseph Conrads två mest ansedda verk är Mörkrets hjärta (Heart of Darkness) och Lord Jim. De skrevs närmast parallellt, Conrad lär ha påbörjat Lord Jim, men lagt undan den för att skriva klart Mörkrets hjärta, och fick den tryckt i tre delar i Blackwood's Magazine 1899, varefter han avslutade Lord Jim som är betydligt längre och blev en serie som pågick i samma tidskrift från oktober 1899 till november 1900. Även boken Lord Jim utgavs 1900, men Heart of Darkness inte förrän 1902. 

Båda historierna har Marlow som berättare och har ämnen som härrör ur Conrads egna erfarenheter, människoöden han mött som sjöman runt den koloniala världen i Afrika och Sydöstasien. Och uppenbarligen var den mörka historien om Kurtz lättare att skriva och intresserar läsare än idag, mer än vad Lord Jim tycks göra. 

Lord Jim blev betydligt längre och för mig trögare att ta till mig. Jim, den unge blonde oskuldsfulle, blir i min jämförelse med Mörkrets hjärta som ett försök till positiv symbol i Conrads försök att tolka den brittiska koloniala närvaro i världen. Jim är prästson, uppfödd på etiska ideal, en vanlig äventyrslysten ung sjöman som följer sin kapten med rent hjärta, och trampar därmed fel och dras ner i skam och tragedi, när han skuldbelägger sig själv för det som hänt.

I slutet dukar Jim under för den råe kaparkaptenen Brown, som bara lyssnar till egen vinning, utan samvetsbetänkligheter, och gärna tar till våld. Något Jim försökte undvika. Den infödda befolkningen i ett litet djungelrike sönderslitet av tvister, lyckades Jim ta makten från en krigarhövding, och pacificerar trakten genom sin ovilja till våld och medlarförmåga. Jim får av dem titeln Lord, som den heterogena befolkningens besvärjelse att få behålla sin nya bräckliga trygghet. 

Conrads havsvärld är ett möte mellan många kulturer, där folk är ömsesidigt misstänksamma. Endast Jim försöker balansera och vända andra kinden till. Det går ett tag, men inte i längden. Den brittiske oskuldens goda intentioner, dukar alltså under för en vinningslysten vit landsman, som trampar på den moralkodex som är så viktig för Conrad och hans romaner. 

I Mörkrets hjärta dukar en moraliskt svag man under för mörkret i sin egen själ, vilket han möter i den afrikanska djungeln. Den bärs fram av en tydlig symbolik. Marlow sitter i London och berättar för en krets vänner, som återges i egenskap av sina olika yrken som alla bär upp den brittiska samhällslivet de spred över världen (jurister, ekonomer, handelsmän). Vi kan betrakta dem utifrån, också berättaren Marlow betraktas utifrån av 'berättaren/författaren' i den yttre ramen, en som själv inte varit i Kongo, och som därför representerar läsaren. Marlow var i Kongo och såg Kurtz öde utifrån. Det är mycket effektivt.

I Lord Jim är Marlow mer involverad med Jim, han både möter honom och hjälper honom vid ett par tillfällen, förutom rykten som andra berättar om Jims öde. Marlow är skeptisk i början, med tanke på att Jim varit med om att överge skeppet med de 800 pilgrimerna, en oetisk handling, att rädda sitt eget skinn före passagerarnas. Eftersom det inte fanns tillräckligt med livbåtar åt alla tycktes läget ohjälpligt, så kapten, förste styrman och maskinist flydde, och Jim panikslagen, följde i sista stund med dem, trots att han själv vill kritisera deras handlande. 

Men den skadade ångbåten Patna sjönk inte, så deras agerande uppdagas. Men till rättegången kom bara Jim, som tycks vara den ende som vill stå sitt kast. Marlow kan inte låta bli att bry sig, inför Jims ungdom och öde, samtidigt som han tvekar inför om Jim verkligen kan vara så oskyldig, eller bara ljuger för sig själv och andra. 

Hela första halvan av boken är som en delirisk mardröm för Jim, hur han ska komma ifrån sin egen skam, det ältas om, han sitter som fast i gyttjan, även om Marlow hjälper honom till platser där hans förflutna är okänt, så kommer det ifatt honom och han flyr innan folk förstår varför. 

Tyvärr blir hela berättandet snårigt, synvinklarna inte så tydliga som i Mörkrets hjärta. Historien lär vara en sann historia som Conrad bygger på, men han var själv inte lika involverad som i ångbåten på Kongofloden. Så när Conrad vill väva den bredare symboliska tematiken, känns det ändå mindre lätt att bearbeta innehållet i denna emellanåt outtalade historia. 

Trots att båda är psykologiska romaner, och trots att Jims öde innehåller både en kärlekshistoria och krig och svek, så blir intrigen inte effektiv, utan mer uppdelad i olika påföljande vinklar. Alla karaktärer har egna demoner att kämpa mot, vilket gör det mellanmänskliga främlingskapet oöverstigligt. 

Jims romantiska idealism är väl det svårgripbara, och det som gör honom tragisk, främmande för realiteter. Och det är väl så man kan se den brittiska imperialismen, att parhästarna ideal och rovgirighet, blev en ohelig allians, som gick in i realiteternas bergvägg. 

När Jim slutligen hamnar i Patusan, ett litet peppar-exporterande djungelsamhälle, nästan avskuret från övriga världen, blir han bästa vän med hövdingens son, Dain Waries, får en slaviskt trogen tjänare, och förälskar sig med en flicka av blandat ursprung, kallad Jewel, symbol för det oskattbara, dolda. Som de giriga tolkar som en mer lukrativ skattgömma. 

Men förutom Dain Waries, bästa vännen, är relationerna ytliga. Och det finns fiender från andra koloniala intressen, så Jim går under, för att Dain Waries dödats av Brown, så låter Jim sig hellre själv dödas av Dains far, som moralisk vedergällning, hellre än överge drömmen om paradiset han skaffat sig. 

Conrad tycks desillusionerad vad gäller mellanmänskliga relationer. 

Herr Gustafsson själv - Lars Gustafsson (1971)

Jag har tidigare bara läst en bok av Lars Gustafsson (1936-2016), en samling berättelser från sent 1980-tal. Den sa mig ingenting. Därför har det dröjt innan jag hittat denna pärla. 

Herr Gustafsson själv har varit njutbar för mig att läsa. Den kom att bli första delen i en romansvit om fem böcker, som brukar kallas 'Sprickorna i muren'. Så nu har jag även dessa fyra påföljande romaner i sviten att se fram emot och vara nyfiken på. 

Som titeln visar placerar Lars sig själv i berättelsen, och hans dåvarande hustru finns med under eget namn, samt andra svenska kulturpersonligheter. Den poetiska nyenkelheten från 1960-talet växer här till 1970-talets samhällskritik. Språket är enkelt, men symboliken är djup. Delar av texten är rena prosalyriken, med en mörk ton.

Inspirerad av Dantes Gudomliga komedi, inleds den med huvudpersonen som i mitten av sin levnads bana står inför, inte en mörk skog, men mycket grå betong och kolrykande smog. En individs medelålderskris, författaren som tappat bort sig själv i förlagsvärldens krav på självcensur,  speglas här i kalla krigets samhällskris, med utflykter såväl till svensk byråkarti, det totalitära förtryck i Östeuropa och krig i Mellanöstern. Som om vi befinner oss i Dantes Helvete.

Motbild är Gustafssons barndoms Västmanland, avfolkningsbygd år 1969-70 som är romanens nutid. En uppgiven ödslighet, men också något sorts gröna-vågen-dröm, tillbaka till naturen, men en avskild "annan värld", som inte vill anpassa sig till Gustafssons arbetsliv. 

"Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka där ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas. // Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade." (s.153)

Mot slutet har ett kapitel fått titeln "Sprickorna i lögnens vall"

"Den brast aldrig, det var ett alltför mäktigt bygge, men där fanns någon spricka, omärklig för ögat, som inte hade funnits där nyss. Skulle den vidgas?" (s.197)

Dante hade Vergilius som guide. Herr Gustafsson möter en revolutionär filosofidocent från Berlin, en moderligt stark kvinna, Hanna von Wallenstein, vars famn han vill sjunka ner i. För mig tycks där även finns löften om Beatrices moderliga trygghet hos ett hägrande paradis. Men Gustafsson har svårt att tro på kärleken som en möjlighet i den värld han lever i.

Men mot slutet skuggas han även av en 'sefardisk dam', som han avslöjar som sin egen 'Anima', som CG Jung benämnde  mannens egen inre kvinnliga sida. "Du är freden, kärleken, lyckan. Du är mänsklighetens bättre framtid, utopiernas mening. Att du visar dig för mig är ett gott tecken." (s.225) "Men lura mig inte är du snäll!" (s.226)

Men än har han inte full tillgång till sin Anima. Hon vinkar, de skiljs, Gustafsson sätter sig på planet till Berlin, trött, desillusionerad, med en känsla av att han måste summera och analysera 1960-talet, med sina försök till revolutioner i olika riktningar. Kan de vändas till något positivt? 

Så träffar han som sagt kloka docent Hanna, och fortsätter till ett ödsligt torn i Italien, där han sätter sig att skriva romanen vi just läst. En cirkelkomposition, med flera hopp i tiden, för att minnena grupperar sig i olika tankar och känslor, som har svårt att formulera sig linjärt.

Hur än mycket författaren lånar ur sitt eget liv, så är det inte självbiografiskt i ordets mening, det är en av många skärvor till en samtidsanalys, ett försök att förstå. 

För mig, så här 50 år senare, blir det en minnesbild av det förgångna, som känns bred och inkluderande, trots det modesta formatet. Mycket läsvärd. 

Osynliga länkar - Selma Lagerlöf (1894)

Novellsamlingen Osynliga länkar plockades samman 1894, alltså några år efter debuten med Gösta Berlings saga. Min utgåva från 1960 med totalt 20 noveller, men jag misstänker att flera av dem tillkom i någon senare upplaga. Och många av novellerna hade redan varit tryckta på annat håll i tidskrifter. Det verkar vanligt vid sekelskiftet 1900. Har nyligen läst mer om Hjalmar Söderberg och där sägs att han, som utgav flera novellsamlingar, ofta bara skrev ett fåtal nya och fyllde på med redan tryckta alster, när det var dags att ge ut en samling.

Tre av Lagerlöfs historier rör ett par av Gösta Berlings kavaljerer sedan de lämnat majorskans flygel. Men i övrigt är det vitt skilda teman, ofta med en historisk lutning tillbaka. Samlingen har egentligen inte någon röd tråd - det gemensamma draget är Lagerlöfs psykologiska skärpa och rena läsvärda stil, oavsett om där finns spår av saga, så är psykologin realistisk. Och därför för mig mycket itnressant att läsa. Hon är en sådan stark författarpersonlighet. 

Intressant när jag läser biografier över Lagerlöf, är att hon uppfattade novellskrivandet som energikrävande, något som tog tid ifrån hennes 'verkliga' målsättningar, att skriva större mästerverk. Noveller var för att skaffa inkomster, ett brödskrivande. Men å andra sidan så var ju trots allt det speciella med debuten, Gösta Berlings saga, att närmast är en novellsamling - en lång rad skilda öden i sina egna kapitel, även om Värmland och Gösta Berling är navet de rör sig kring. Även Antikrists mirakler (1897) har detta drag av novellsamling, med alla sidohistorier.

Novellsamlingen sålde bättre än debutromanen, men verkar ändå ha ignorerats en hel del. Bara det att jag inte läst den förrän nu, säger sitt. Det är som om nästa storverk, Jerusalem, kom kritikerna att nedvärdera dessa tidigare verk.