Karaktärsdriven långnovell, som så ofta hos Conrad. Centrerad kring etiska frågor. Eftersom jag nyligen läst 'Lord Jim', tänker jag på likheten, att första halvan av historien handlar om berättarens och läsarens förvirring inför huvudkaraktärens, här bogserbåtskapten Falk, underliga sätt att bete sig. Tills vi får veta hans olyckliga förhistoria. Då blir denna text plötsligt Conrads version av kannibal-temat, hur svält under sjönöd kan leda till att överlevnadsinstinkten tar över.
Liksom Lord Jim, dömer Falk sig själv. Att han blev vegetarian på kuppen gör det lätt för mig att sympatisera med honom, även om hans omgivning, som inte förstår skälet, anklagar honom för att vara 'snål' - att han vägra köpa kött, steka kött. De få som får veta vad som hänt möter honom med avsky. Bara berättaren själv, menar att man inte ska vara så pjoskig, åtminstone ska man inte döma utan att ta reda på omständigheterna. Berättaren säger diplomatiskt: "In all these tales, there is always a good deal of exaggeration."
Men 'Falk' är också till största delen en passionshistoria. Falks hunger efter kärlek är starkare än hungern efter mat. Han vill gifta sig med en ung kvinna han förälskat sig i, men vill inte dölja vad han varit med om, men tiden går för han har svårt att komma fram med sanningen. Flickan är föräldralös, men har levt i tio år med sin farbrors familj. Farbrorn visar ilsken avsky och avvisar Falk.
Risken är är därför stor att Falk därmed ska förlorar sin kärlek. En liv utan kärlek är den utstöttes hunger jämförbar med fasan över att ha ätit människokött. Men berättaren medlar, och Falk och den unga kvinnan (som bara talar tyska) tycks dras till varann som tvillingsjälar, menade för varann, hon är medkännande i hans olycka, mer än någon annan.
Även om historien börjar trögs, utvecklas historien till något mycket läsvärt med flera bottnar värda att begrunda. Jag antar att Conrads många år på sjön, det stilla glidandet runt världen, instängd på liten yta med andra män, var en sorts grundskola för ett långsamt berättande, ett lugnt sätt att väcka nyfikenhet, när ingenting fanns som stressade. Sjömannens liv på de stora haven måste ha känts som om där fanns 'all tid i världen' - till skillnad från vår egen stressiga tidsålder med tusen järn i elden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar