Joseph Conrads två mest ansedda verk är Mörkrets hjärta (Heart of Darkness) och Lord Jim. De skrevs närmast parallellt, Conrad lär ha påbörjat Lord Jim, men lagt undan den för att skriva klart Mörkrets hjärta, och fick den tryckt i tre delar i Blackwood's Magazine 1899, varefter han avslutade Lord Jim som är betydligt längre och blev en serie som pågick i samma tidskrift från oktober 1899 till november 1900. Även boken Lord Jim utgavs 1900, men Heart of Darkness inte förrän 1902.
Båda historierna har Marlow som berättare och har ämnen som härrör ur Conrads egna erfarenheter, människoöden han mött som sjöman runt den koloniala världen i Afrika och Sydöstasien. Och uppenbarligen var den mörka historien om Kurtz lättare att skriva och intresserar läsare än idag, mer än vad Lord Jim tycks göra.
Lord Jim blev betydligt längre och för mig trögare att ta till mig. Jim, den unge blonde oskuldsfulle, blir i min jämförelse med Mörkrets hjärta som ett försök till positiv symbol i Conrads försök att tolka den brittiska koloniala närvaro i världen. Jim är prästson, uppfödd på etiska ideal, en vanlig äventyrslysten ung sjöman som följer sin kapten med rent hjärta, och trampar därmed fel och dras ner i skam och tragedi, när han skuldbelägger sig själv för det som hänt.
I slutet dukar Jim under för den råe kaparkaptenen Brown, som bara lyssnar till egen vinning, utan samvetsbetänkligheter, och gärna tar till våld. Något Jim försökte undvika. Den infödda befolkningen i ett litet djungelrike sönderslitet av tvister, lyckades Jim ta makten från en krigarhövding, och pacificerar trakten genom sin ovilja till våld och medlarförmåga. Jim får av dem titeln Lord, som den heterogena befolkningens besvärjelse att få behålla sin nya bräckliga trygghet.
Conrads havsvärld är ett möte mellan många kulturer, där folk är ömsesidigt misstänksamma. Endast Jim försöker balansera och vända andra kinden till. Det går ett tag, men inte i längden. Den brittiske oskuldens goda intentioner, dukar alltså under för en vinningslysten vit landsman, som trampar på den moralkodex som är så viktig för Conrad och hans romaner.
I Mörkrets hjärta dukar en moraliskt svag man under för mörkret i sin egen själ, vilket han möter i den afrikanska djungeln. Den bärs fram av en tydlig symbolik. Marlow sitter i London och berättar för en krets vänner, som återges i egenskap av sina olika yrken som alla bär upp den brittiska samhällslivet de spred över världen (jurister, ekonomer, handelsmän). Vi kan betrakta dem utifrån, också berättaren Marlow betraktas utifrån av 'berättaren/författaren' i den yttre ramen, en som själv inte varit i Kongo, och som därför representerar läsaren. Marlow var i Kongo och såg Kurtz öde utifrån. Det är mycket effektivt.
I Lord Jim är Marlow mer involverad med Jim, han både möter honom och hjälper honom vid ett par tillfällen, förutom rykten som andra berättar om Jims öde. Marlow är skeptisk i början, med tanke på att Jim varit med om att överge skeppet med de 800 pilgrimerna, en oetisk handling, att rädda sitt eget skinn före passagerarnas. Eftersom det inte fanns tillräckligt med livbåtar åt alla tycktes läget ohjälpligt, så kapten, förste styrman och maskinist flydde, och Jim panikslagen, följde i sista stund med dem, trots att han själv vill kritisera deras handlande.
Men den skadade ångbåten Patna sjönk inte, så deras agerande uppdagas. Men till rättegången kom bara Jim, som tycks vara den ende som vill stå sitt kast. Marlow kan inte låta bli att bry sig, inför Jims ungdom och öde, samtidigt som han tvekar inför om Jim verkligen kan vara så oskyldig, eller bara ljuger för sig själv och andra.
Hela första halvan av boken är som en delirisk mardröm för Jim, hur han ska komma ifrån sin egen skam, det ältas om, han sitter som fast i gyttjan, även om Marlow hjälper honom till platser där hans förflutna är okänt, så kommer det ifatt honom och han flyr innan folk förstår varför.
Tyvärr blir hela berättandet snårigt, synvinklarna inte så tydliga som i Mörkrets hjärta. Historien lär vara en sann historia som Conrad bygger på, men han var själv inte lika involverad som i ångbåten på Kongofloden. Så när Conrad vill väva den bredare symboliska tematiken, känns det ändå mindre lätt att bearbeta innehållet i denna emellanåt outtalade historia.
Trots att båda är psykologiska romaner, och trots att Jims öde innehåller både en kärlekshistoria och krig och svek, så blir intrigen inte effektiv, utan mer uppdelad i olika påföljande vinklar. Alla karaktärer har egna demoner att kämpa mot, vilket gör det mellanmänskliga främlingskapet oöverstigligt.
Jims romantiska idealism är väl det svårgripbara, och det som gör honom tragisk, främmande för realiteter. Och det är väl så man kan se den brittiska imperialismen, att parhästarna ideal och rovgirighet, blev en ohelig allians, som gick in i realiteternas bergvägg.
När Jim slutligen hamnar i Patusan, ett litet peppar-exporterande djungelsamhälle, nästan avskuret från övriga världen, blir han bästa vän med hövdingens son, Dain Waries, får en slaviskt trogen tjänare, och förälskar sig med en flicka av blandat ursprung, kallad Jewel, symbol för det oskattbara, dolda. Som de giriga tolkar som en mer lukrativ skattgömma.
Men förutom Dain Waries, bästa vännen, är relationerna ytliga. Och det finns fiender från andra koloniala intressen, så Jim går under, för att Dain Waries dödats av Brown, så låter Jim sig hellre själv dödas av Dains far, som moralisk vedergällning, hellre än överge drömmen om paradiset han skaffat sig.
Conrad tycks desillusionerad vad gäller mellanmänskliga relationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar