Så är jag framme vid Klas Östergrens bidrag till den internationella Mytserien. Klas Östergren hör till de författare jag 'växte upp med'. Noterade hans debut redan när det begav sig, Attila (1975). Läste en notis och letade förgäves efter den i bokhandeln. Jag blev tvungen att beställa och fick en häftad upplaga, ouppsprättad, som oftast debutantverk var på den tiden. Handlade om en ung man och hans tjej på gymnasiet - plus historiska referenser till bl.a. Attila (sånt jag gillade). Inledningsrad: Regnet gned ryggen mot var fönsterruta.
Enligt baksidestexten sa sig Klas vara en produkt av - och rikta sig till - ett traditionslöst mellanskikt, med rötter bland arbetarna men med kronan i salongerna. Ungdomar som gått ut den moderna skolan men inte riktigt vet var de hör hemma. Nästa verk kom 1977, en lika osprättad häftad upplaga. Inledningsrad: Regnet gned brösten mot var fönsterruta.
En ung författare med genomtänkta litterära ambitioner. Böckerna citerar gärna låtar som berättaren lyssnar till. Källan angavs inte i texten, men det behövdes inte. Alltihop var musk jag kunde utantill eftersom även jag lyssnat på dessa låtar var och varannan dag.
Så jag fortsatte att läsa hans böcker: Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Fattiga riddare och stora svenskar, Plåster, Ankare. Jag hoppades få återfinna samma känsla av igenkänning. Men det gjorde jag aldrig. Gentlemen var en stor roman, skickligt hantverk, men för skicklig. Det stora romanbygget föll över mig - Giganternas brunn är en fullständigt vidrig tanke - Fattiga riddare fortsatte att kväva mig. Men så kom Plåster och jag begrep inget annat än att, det här, det är en man som mår dåligt. Och vid Ankare tog det tvärstopp. En gammal sjöman i Skåne? Osade det Hemmingway?? Eller annan manlig 30-40-talslitteratur. Det var ingen genre jag var insatt i. Men känslan liknade de gamla svartvita filmer TV visade på 70-talet, som jag m inns det var det nästan bara gamla amerikanska 1930- och 40-tals filmer, typ Humphrey Bogart.
Jag tvingades inse att Klas Östergren skrev böcker om män för män. Jag hittade kvinnor att relatera till. (Varför fick han skriva en julkalender för barn??)
Så hur upplevde jag Orkanpartyt? Det måste ju ses som ett hedersuppdrag att få skriva Sveriges bidrag till den internationella Mytserien. Jag är kluven, fågel eller fisk, eller mitt emellan? Och varför ser omslaget ut som det gör? Som en kioskdeckare från 40-50-talet? Lägsta betyg: 1.
Boken är en dystopi. Alltså beskriver en miljöförstörd havererad värld, där kärlek och omtanke inte längre existerar. Myten som 'moderniseras' är naturligtvis gamla nordiska asagudar och deras slut i ett Ragnarök, världens undergång.
Serien inleddes med Karen Armstrongs faktabok kring myternas historia, där hon förklarade att myter lever så länge de tolkar och lär oss något om den värld vi lever i, något dess samtid kan relatera till. Med alla miljö- och klimathot vi lever under nu, borde Ragnarök passa in. Ändå har jag svårt för dystopier, som varit så vanligt förekommande under större delen av 1900-talet, för trots att våra kroppar är nedsmutsade av alltfler kemikalier - upplever jag inte att känslokalla människor tagit över världen.
Orkanpartyt inleds med en katastrofbild av världen. Varenda Science Fiction-serie på TV ser likadan ut. Språket är torrt och känslokallt, för att huvudpersonen Hanck Orn ännu inte lärt sig vad kärlek är. Så okej då. Men hur ska jag bli känslomässigt berörd? Var tilldrar sig historien? Språkligt och namnmässigt tyder på en blandning av Storbritannien, Tyskland, Norden ... och så hans hopplösa namn - Hanck Orn.
Tills vi förstår att hans namn Orn, egentligen är Örn utan prickar! Det roade mig - jag känner igen vår internationella internet-värld, där prickar över bokstäver är obsoleta, liksom Hanck själv, som kan konsten att reparera mekaniska skrivmaskiner, i hans värld åter helt nödvändiga, men en bristvara när världen åter måste klara sig på minimal mängd elektricitet.
Detta roar mig, jag har själv ett efternamn med nordisk bokstav som inte fungerar i mailform. Jag tänker på Skanska, som antagligen nästan ingen längre kommer ihåg ursprungligen hette 'Skånska cementgjuteriet'. Höganäs kakel hittar man nu som "cchoganas.se" ... och alla andra stympade ord vi vant oss vid dagligen, t ex sjukvardsradgivningen ...osv
Hanck blir far och grips av faderskärlek, här börjar jag ta till mig historien, men fortfarande känns det trögt för mig att komma överens med språket. Klas Östergren sa själv i någon intervju att tidspressen gjorde att han inte hade tid att fila på sina meningar så som han vanligen gör. Det känns. De av hans böcker som jag upplevt som övermäktiga, hade säkert maximalt filade meningar, utbroderat intill andningsbrist - för mig.
Denna bok tycks mig ha för mycket ord, för ordens egen skull. Manligt språk tungt att svälja. Jag vill ha ord som väcker bilder inom mig, som jag kan minnas när orden själva bleknat bort.
Vad sägs om den här meningen, som är ett helt stycke, på sid 365: En beryktad person som möter en som förefaller oberörd av detta dåliga rykte står inför en underbar möjlighet att låta vederbörande göra en erfarenhet som styrker och bekräftar ryktet eller tvärtom, visa en annan sida som kan vara god och älskvärd och därigenom lustigt nog bli ännu mer illa beryktad, nu som desutom opålitlig.
Begriplig? Det tog en del omläsningar får jag säga. Den meningen är för mig ord, utan konkret förankring. Kanslitorrt. Den beryktade personen är Hel, dödsrikets föreståndare. Den hon möter är alltså Hanck, som här alltså skall vara oberörd på något Humphrey Bogart vis? Hmm. Vad hette egentligen huvudpersonen i Ankare? Kan inte minnas. Har inte boken kvar så här 20 år senare. Men det är inte omöjligt att det var just Hanck.
En klar bild: Äktenskapet blev emellertid misslyckat. Njord ville bo vid havet. Skade i skogen. Båda fick sin vilja fram.
Detta kan jag skratta åt. Detta är också essensen i den ursprungliga asaberättelsen. De levde separerade. Man kan säga att Njord lottades att bli Skades man genom utseendet på sina fötter, (Skade hoppades att fötterna tillhörde Balder). De gifte sig alltså inte av kärlek.
Mittpartiet av boken, själva Orkanpartyt, är i den stilen, att de nordiska asagudarna svischar förbi med små hänvisningar till kända berättelser om deras öden och äventyr, hur Tor fångar midgårdsormen med en tjur som bete (hornen som krok antar jag), fagre Balder, Lokes nidingsdåd att få honom mördad, och mycket annat. Då känner jag igen mig. Och kanske är det just Östergren, författaren för män om män, som skall tolka just asagudar, hur än mycket de nu visar sig ha förlorat sin manlighet. Några kvinnor som jag kan relatera till finns inte. Visst finns där Asynjor, men jag kan inte relatera till dem i Östergrens form.
Jag menar inte att det skulle vara något fel i att Östergren skriver om män för män. Det behövs säkert. Det finns en hel del kvinnor som skriver om och för kvinnor. Det är naturligt. Men för att bli klassiskt och allmängiltigt så vill jag som läsare få ta del av hela människor av båda könen.
Lokes straff för sitt dåd mot Balder, är att sitta fjättrad under en etterdrypande orm, med Sigyn som stannar hos honom trots allt, och tålmodigt fångar upp ettret, som ändock bränner honom varje gång hon måste vända sig bort och tömma sin skål. Plötsligt flammar det upp en egen Östergrensk tolkning på Sigyns mål och mening med att stå där. Han menar att ifall hon låtit ettret falla obehindrat, så skulle han lätt kunna begå självmord genom att svälja det, och därmed slippa ifrån sitt helvete. Men att Sigyn på detta sätt förlänger hans straff. Att hon gör det med med den hämndfyllda tanken: Vad var det jag sa!
Den synen gör mig bara deprimerad. Detta är inte min värld av mänskliga relationer.
För att knyta ihop asagudarna med den 'framtida dystopin', bär den styrande klanen alltså asagudarnas namn, och har deras livshistorier. Var Hanck Orn och hans son Toby kommer in, vet jag inte. Men där förekommer en nysning, som sätter igång något, Orkanpartyt? Partyt pågick ju redan när Toby nyser, men det är väl just nysningen som sätter igång Orkanen. Och det får mig genast att tänka på Kaosteori - att vindfläkten från en fjärils vingslag, skulle kunna ackumuleras till att sätta igång en orkan i en annan del av världen.
Nysningen får Loke att slå ihjäl Toby, alltså så slumpartat - irriterad över tjänstefolket. Eftersom Loke då fortfarande inte är fjättrad, så borde detta vara innan Balder blev mördad. Balder som var ljuset och glädjen personifierad, ungefär som Jesus förespråkade kärlek, men blev korsfäst. Men om detta verkligen inledde Ragnarök, så känns hela historien som en evighetsspiral utan början och slut. Eftersom Jorden redan var förödd, kärleken gått under, långt innan Toby föddes.
Nåväl, den Gamle (Oden) ser med sitt vishetens öga, att Hanck till sin son upplevt kärlek, som ingen annan upplevt. Han sitter inne med kunskap om kärlekens äkta väsen. Så han ber honom skriva ner den, så att den kunskapen kan bli känd och ihågkommen. Hanck tvekar.
Loke sitter fjättrad och straffas, i väntan på att någon skall kunna förlåta honom, men endast den som upplevt kärlek kan förlåta. Men Hanck kan inte förlåta att hans barn har mördats, han vill hämnas. Så länge Loke är fjättrad, hänger Världen, Universum i detta interregnum av tillfälliga lösningar, inget är avgjort. Det är när Loke befrias som världen kommer att ödeläggas under den slutgiltiga striden. Innan dess - en perfekt terrorbalans.
Hanck inser också att den kommission som är tillsatt att utreda och beskriva känslor - de kommer aldrig att klara det. För en vetenskaplig beskrivning har trots väldigt lite med själva ämnet att göra. Känslor kan inte beskrivas vetenskapligt. Rubriken 'Kärlek' ... en av dessa rubriker som tycktes ha så stark dragningskraft på bråkstakar, grälsjuka och självutnämnda experter som kunde göra vilken enkel utsaga som helst till ett olösligt tvisteämne.
Det är den här - pudelns kärna - som jag vill sätta betyg 4 på. Känsla och logik är varandras
motsatser. Glädjen Hanck känner när han inser att ... Ingen någonsin kommer att kunna förklara någonting. Kärleken är outgrundlig! Världen har sin gång!
Älska kan bara den som vågar sätta hela världen på spel. Alltså är han fri att beskriva den faderskärlek han har upplevt. Men det kommer att ta tid ... hela hans liv, många ark papper ...
Ett evighetshjul, eller hur...?
2008-09-27
Till minnet av Edward - Elizabeth George (1990)
Så har jag då läst min tredje Kommissarie Lynley deckare, Till Minnet av Edward, en mycket bra deckare. Den svacka jag anade i andra Lynley-historien är helt borta. George är åter på topp.
Mördad är en 13-årig internatskoleelev. Poliserna letar motiv och går då igenom en katalog av de mest säljande eländena: pedofiler, sexuella anspelningar av olika slag, rasism, pennalism, tills det mot slutet känns så vridet att jag börjar tvivla på att jag kan godkänna boken, men just då kommer lösningen, och historien blir trovärdig igen, bitarna faller på plats för mig.
Alla utom en, som jag känner som lite svag - det roliga är då att i sista kapitlet så opponerar sig Havers över precis samma sak (som jag), och det reds ut och blir troligt.
Dessutom är en av Elizabeth George finesser, hennes förmåga att vagga in oss i säkerhet och leda oss i traditionell riktning, som t ex viljan att dölja felsteg, t ex att bli biologisk far till ett barn med en älskarinna. Men så vrider intrigen sig och vi inser att där trodde vi fel. Han hade ingen känd älskarinna. Han är juridisk far, inte biologisk, till sin frus felsteg. En mer oväntad lösning.
En slutsummering kan sägas vara att mordet begåtts i sken av vänskap - men egentligen ingen frivillig vänskap, utan en form av utpressning, där betalningen ska bli lojalitet och 'kärlek' på livstid. Jag gillar detta, att det inte är liderlighet och utsvävningar som placeras som publikfriande huvudämne, utan att livet handlar om psykologiska komplikationer.
Elizabeth Georges deckare har ett myller av personer, alla med sina hemligheter, liksom människor alltid har både positiva sidor och svagheter, och relationer som strulat till oss. Och en dold hemlighet (hemlighållen pga skamkänslor) - även kan strula till livet mer än vi förstår för omgivningen och senare släktled.
Hela detta myller av personer och relationer sjunker jag in i och tror på medan jag läser, men glömmer till stor del efteråt. Att minnas vem som var mördaren, känns oviktigt efteråt. Grunden är den pågående storyn mellan huvudpersonerna som återkommer bok efter bok. Huvudsaken är att bokens historia intresserar nog för att bli läst, och det är här konflikten i relationerna. Livet är fyllt av konflikter och vi vill se hur andra ordna upp sina konflikter, kanske se en variant av våra egna problem och lösningar.
Kommissarie Thomas Lynley och assistent Barbara Havers kommer från olika sociala sammanhang. Lynleys adelstitel ger naturligtvis en trygghet, trots att han inte använder den, utan är mer intresserad av vilken insats han kan göra. Han behöver inte lön för att överleva. Havers behöver dock varenda krona, där hon lever i en nedgången risig Londonförort, med invalidiserad far, smått galen mor (inte senil, men lika borta) och minnet av en bror som dog i tidig ålder. Hon bor alltså hemma och måste ta hand om dessa svaga individer och får därför inget 'eget liv'. Barbara balanserar föräldrarnas olika handikapp mot varann så hon kan gå till jobbet varje dag - men privatlivet håller hon hemligt för alla arbetskamrater. Ett inte alltför ovanligt scenario.
Detta deckarpar ger en någorlunda bred syn på samhället. Havers och Lynley kan först inte förstå hur de ska kunna arbeta ihop, inte med så olika livssyn. Men så uppstår en lojalitet dem emellan. Trots att Havers föraktar alla som fötts med silversked i mun, så olikt hennes egen situation.
Lynley verkar genomgod. Han hyser stor medkänsla med de flesta och vi anar att den medkänslan inte kommit gratis. Han har också fått uppleva sorg. Inte minst den skuld han känner för att en nära vän blivit invalid för livet. Dessutom är han ensamstående, sedan den kvinna han älskat gift sig med en annan.
Bok 1 - Deborah, som han älskat, gifter sig med hans invalidiserade vän, som dessutom arbetar som kriminaltekniker med eget labb. Hon valde St James (adligt namn), trots hans invaliditet, av kärlek, för att han aldrig tvekat inför kärleken till henne som helt saknar social status, dotter till den betjänt som varje morgon hjälper honom i protesen. Så en av Lynleys svagheter är alltså att han haft lite svårare att reservationslöst åsidosätta familjens krav på status ... (vi får inte veta helt klart)
Bok 2 - Lady Helen, med samma adelsbakgrund som Lynley, och nära vän i åratal, som stött honom när livet varit tungt, inte minst i saknaden efter Deborah, visar sig trots allt ha eget sexliv. Då hon befinner sig på mordplatsen via en tillfällig älskare, en alkoholiserad regissör Lynley genast misstänker för mordet, blossar Lynleys svartsjuka upp. Han inser att Helen alltid varit mer än vän, men att han tagit henne för given. Hans personliga vendetta blir att misstänkliggöra och fälla hennes älskare för brottet. Kris uppstår mellan dem. Helen kan inte se sin vän och älskare som brottsling. Lynley tvingas inse och avslöja att han älskar Helen och inte kan leva utan henne, men vid det laget är hon utless på hans beteende och vill inte se honom mer.
-- och vid sidan av tuffar det lyckliga äktenskapet mellan St James och Deborah på. Och Barbara Havers har ett litet helvete att klara av både jobb och sjuka föräldrar.
Bok 3 - Ett tema i denna bok är förlusten av barn, problem att få barn, adoption, aborter, missfall. Deborah som fått missfall på missfall, kan inte få barn, orsakat av en abort hon gjort som ung (sent omsider inser vi att Lynley var den ovetande fadern). Deborahs inre skuldkänslor kring detta, gör att St James befarar att hon inte behöll sin ungdomskärlek Lynley. Ett missförstånd, eftersom hon alltid var mer kär i St James, men länge inte vågade hoppas i den riktningen. Lynley hörde ju till dem som flirtade på mer ohejdat, utan tanke på konsekvenser.
-- Parallellt med detta deppar Lynley över att Helen i två månader håller sig undan, vilar upp sig i Grekland, arg på Lynley och tvivlar på att deras vänskap kan fortsätta. Hon går dock på de sista sidorna med på att fortsätta deras vänskap, vilket Lynley får nöja sig med, trots att han vill ha mer.
-- I slutet dör även Barbara Havers far. Modern, som förlorat förståndet, sitter ensam med honom i tolv timmar, försöker mata honom, förstår inte vad död betyder.
Alltså består min nyfikenhet, och jag måste köpa fjärde boken: Hur ska det gå för Barbara Havers och hennes mor? Modern kan inte bo ensam hemma. Har de råd med ett servicehem? Kommer Barbara äntligen att få ett eget liv, så hon kan ha egna vuxna relationer?
Mördad är en 13-årig internatskoleelev. Poliserna letar motiv och går då igenom en katalog av de mest säljande eländena: pedofiler, sexuella anspelningar av olika slag, rasism, pennalism, tills det mot slutet känns så vridet att jag börjar tvivla på att jag kan godkänna boken, men just då kommer lösningen, och historien blir trovärdig igen, bitarna faller på plats för mig.
Alla utom en, som jag känner som lite svag - det roliga är då att i sista kapitlet så opponerar sig Havers över precis samma sak (som jag), och det reds ut och blir troligt.
Dessutom är en av Elizabeth George finesser, hennes förmåga att vagga in oss i säkerhet och leda oss i traditionell riktning, som t ex viljan att dölja felsteg, t ex att bli biologisk far till ett barn med en älskarinna. Men så vrider intrigen sig och vi inser att där trodde vi fel. Han hade ingen känd älskarinna. Han är juridisk far, inte biologisk, till sin frus felsteg. En mer oväntad lösning.
En slutsummering kan sägas vara att mordet begåtts i sken av vänskap - men egentligen ingen frivillig vänskap, utan en form av utpressning, där betalningen ska bli lojalitet och 'kärlek' på livstid. Jag gillar detta, att det inte är liderlighet och utsvävningar som placeras som publikfriande huvudämne, utan att livet handlar om psykologiska komplikationer.
Elizabeth Georges deckare har ett myller av personer, alla med sina hemligheter, liksom människor alltid har både positiva sidor och svagheter, och relationer som strulat till oss. Och en dold hemlighet (hemlighållen pga skamkänslor) - även kan strula till livet mer än vi förstår för omgivningen och senare släktled.
Hela detta myller av personer och relationer sjunker jag in i och tror på medan jag läser, men glömmer till stor del efteråt. Att minnas vem som var mördaren, känns oviktigt efteråt. Grunden är den pågående storyn mellan huvudpersonerna som återkommer bok efter bok. Huvudsaken är att bokens historia intresserar nog för att bli läst, och det är här konflikten i relationerna. Livet är fyllt av konflikter och vi vill se hur andra ordna upp sina konflikter, kanske se en variant av våra egna problem och lösningar.
Kommissarie Thomas Lynley och assistent Barbara Havers kommer från olika sociala sammanhang. Lynleys adelstitel ger naturligtvis en trygghet, trots att han inte använder den, utan är mer intresserad av vilken insats han kan göra. Han behöver inte lön för att överleva. Havers behöver dock varenda krona, där hon lever i en nedgången risig Londonförort, med invalidiserad far, smått galen mor (inte senil, men lika borta) och minnet av en bror som dog i tidig ålder. Hon bor alltså hemma och måste ta hand om dessa svaga individer och får därför inget 'eget liv'. Barbara balanserar föräldrarnas olika handikapp mot varann så hon kan gå till jobbet varje dag - men privatlivet håller hon hemligt för alla arbetskamrater. Ett inte alltför ovanligt scenario.
Detta deckarpar ger en någorlunda bred syn på samhället. Havers och Lynley kan först inte förstå hur de ska kunna arbeta ihop, inte med så olika livssyn. Men så uppstår en lojalitet dem emellan. Trots att Havers föraktar alla som fötts med silversked i mun, så olikt hennes egen situation.
Lynley verkar genomgod. Han hyser stor medkänsla med de flesta och vi anar att den medkänslan inte kommit gratis. Han har också fått uppleva sorg. Inte minst den skuld han känner för att en nära vän blivit invalid för livet. Dessutom är han ensamstående, sedan den kvinna han älskat gift sig med en annan.
Bok 1 - Deborah, som han älskat, gifter sig med hans invalidiserade vän, som dessutom arbetar som kriminaltekniker med eget labb. Hon valde St James (adligt namn), trots hans invaliditet, av kärlek, för att han aldrig tvekat inför kärleken till henne som helt saknar social status, dotter till den betjänt som varje morgon hjälper honom i protesen. Så en av Lynleys svagheter är alltså att han haft lite svårare att reservationslöst åsidosätta familjens krav på status ... (vi får inte veta helt klart)
Bok 2 - Lady Helen, med samma adelsbakgrund som Lynley, och nära vän i åratal, som stött honom när livet varit tungt, inte minst i saknaden efter Deborah, visar sig trots allt ha eget sexliv. Då hon befinner sig på mordplatsen via en tillfällig älskare, en alkoholiserad regissör Lynley genast misstänker för mordet, blossar Lynleys svartsjuka upp. Han inser att Helen alltid varit mer än vän, men att han tagit henne för given. Hans personliga vendetta blir att misstänkliggöra och fälla hennes älskare för brottet. Kris uppstår mellan dem. Helen kan inte se sin vän och älskare som brottsling. Lynley tvingas inse och avslöja att han älskar Helen och inte kan leva utan henne, men vid det laget är hon utless på hans beteende och vill inte se honom mer.
-- och vid sidan av tuffar det lyckliga äktenskapet mellan St James och Deborah på. Och Barbara Havers har ett litet helvete att klara av både jobb och sjuka föräldrar.
Bok 3 - Ett tema i denna bok är förlusten av barn, problem att få barn, adoption, aborter, missfall. Deborah som fått missfall på missfall, kan inte få barn, orsakat av en abort hon gjort som ung (sent omsider inser vi att Lynley var den ovetande fadern). Deborahs inre skuldkänslor kring detta, gör att St James befarar att hon inte behöll sin ungdomskärlek Lynley. Ett missförstånd, eftersom hon alltid var mer kär i St James, men länge inte vågade hoppas i den riktningen. Lynley hörde ju till dem som flirtade på mer ohejdat, utan tanke på konsekvenser.
-- Parallellt med detta deppar Lynley över att Helen i två månader håller sig undan, vilar upp sig i Grekland, arg på Lynley och tvivlar på att deras vänskap kan fortsätta. Hon går dock på de sista sidorna med på att fortsätta deras vänskap, vilket Lynley får nöja sig med, trots att han vill ha mer.
-- I slutet dör även Barbara Havers far. Modern, som förlorat förståndet, sitter ensam med honom i tolv timmar, försöker mata honom, förstår inte vad död betyder.
Alltså består min nyfikenhet, och jag måste köpa fjärde boken: Hur ska det gå för Barbara Havers och hennes mor? Modern kan inte bo ensam hemma. Har de råd med ett servicehem? Kommer Barbara äntligen att få ett eget liv, så hon kan ha egna vuxna relationer?
2008-09-23
Ordens makt & maktens ord (1992)
Mitt intresse för Elsie Johansson ledde till att jag på antikvariat även inhandlat hennes enda (vad jag vet) icke-litterära verk, ett projektarbete hon fick av Landstinget - att studera det offentliga språket: Ordens makt och maktens ord.
Puh, vilken mening, i sanning värdigt kanslispråk! :D
I alla fall läste jag ut den igår. En härlig liten skrift, det tråkiga ämnet till trots. Elsie Johansson är jordnära poet, vad än hon skriver.
Målbeskrivning: "Författare får i uppdrag att titta närmare på det språk som politiker och tjänstemän använder i tal och skrift. Är det alltid begripligt? Eller är språkbruket ibland ett hinder för den insyn en demokrati kräver?"
Skam, ett tema i Glasfåglarna, hänger samman med den rädsla ens egen okunskap skapar. Skam är mycket farligt, poängterar Elsie Johansson, den trycker ihop. Får man nån att skämmas har man genast övertaget. Att fråga blir då som att blottställa sig själv. Prestationssamhälle jämställer okunskap med skam.
s. 73: "...att 'prata fint' är ju en farlig fälla för underklassens barn. Att svänga sig med ord som inte riktigt hör dit, man kanske inte ens till fullo förstår själv.
Valtalande politiker är oftast mycket folkliga, lättbegripliga. Säkert något de utbildats till för att vinna röster. Men sinsemellan kan de svänga sig med de mest obegripliga ordvändningar. Elsie Johansson ställer sig frågan: "Förändrar människan politiken, eller är det politiken som förändrar människan. Att svika sitt språk kan vara en början till att svika sig själv."
s.110: "Språket är människan och människan är språket ... Osäkerhet, prestige, uppbyggnadsarbetet av det egna jaget - allt finns i språket."
Språk åtskiljer, markerar överlägsenhet. Tjänstemannen, skrivbordsmänniskan, såg man upp till i Elsies hem och barndom. Hennes pappa, arbetare, var belåten när yngsta dottern blev posttjänsteman. Begreppet Tjänsteman står i motsats till Arbetare. Elsie noterar dock vad som händer när man säger Tjänstekvinna. Hon ställs under arbetaren.
Kanslisvenska markerar överlägsenhet. I språket ligger makt, både som vägen till sann demokrati och förmågan att förtrycka. Språk kan både markerar gränser och bygga broar. Offentliga förvaltningar har informationsplikt. Men ofta glöms det bort att det viktiga för kommunikation är återkoppling - gensvar - feedback. Att anlita yrkeskunnandet hos Landstingets Informationsavdelning är frivilligt .... alltså verkar det inte bli av så ofta. Annonser och skrivelser utformas på eget bevåg. Ibland riskerar strävan efter det lättsamma och naturliga att halka ner i respektlöshet, ett förmynderi som klappar oss på axeln.
Elsie Johansson gläds åt att hennes landsting inrättat en patientombudsman. Vid en intervju med denna kvinna, säger hon att oftast är just språket den direkta anledningen till att man vänder sig till en patient-ombudsman. Obegripliga eller sårande ord har lett till missförstånd. Det mesta skulle kunna lösas om människor kunde tala enkelt och rakt med varann.
Just det som Elsie Johansson är så bra på - att få fram sådan djup intimitet och poesi, likaväl som smärta och medkänsla, med så enkla medel, iakttagelser, ord.
Att behandla alla lika är ett självklart gott uppsåt hos de flesta. "Det är bara det att i praktiken fungerar det inte så, det gör det aldrig och ingenstans." (s 105)
Elsie Johansson ber en kanslichef, som är jurist, definiera Tjänsteman. Han tvekar först, men kommer fram till att det måste handla om kollektivavtal, vilken organisation man tillhör (LO, TCO, SACO). Elsie är glad att han inte ser språket som den gränsdragning det alltför ofta är.
s. 112: "Människan är människa och bär sitt eget ansvar. Det jag talar om är ömsesidig respekt, inlevelseförmåga och en nödvändig balans... Ju mer man kan och har fått lära sig, desto mer ökar kraven man bör ställa på sig själv. En violinist med långa års träning till stor skicklighet misshandlar väl knappast sitt dyra instrument? I stor ödmjukhet gör han allt han kan, för att den rena och klara tonena ska nå fram."
Kan det sammanfattas bättre?
Puh, vilken mening, i sanning värdigt kanslispråk! :D
I alla fall läste jag ut den igår. En härlig liten skrift, det tråkiga ämnet till trots. Elsie Johansson är jordnära poet, vad än hon skriver.
Målbeskrivning: "Författare får i uppdrag att titta närmare på det språk som politiker och tjänstemän använder i tal och skrift. Är det alltid begripligt? Eller är språkbruket ibland ett hinder för den insyn en demokrati kräver?"
Skam, ett tema i Glasfåglarna, hänger samman med den rädsla ens egen okunskap skapar. Skam är mycket farligt, poängterar Elsie Johansson, den trycker ihop. Får man nån att skämmas har man genast övertaget. Att fråga blir då som att blottställa sig själv. Prestationssamhälle jämställer okunskap med skam.
s. 73: "...att 'prata fint' är ju en farlig fälla för underklassens barn. Att svänga sig med ord som inte riktigt hör dit, man kanske inte ens till fullo förstår själv.
Valtalande politiker är oftast mycket folkliga, lättbegripliga. Säkert något de utbildats till för att vinna röster. Men sinsemellan kan de svänga sig med de mest obegripliga ordvändningar. Elsie Johansson ställer sig frågan: "Förändrar människan politiken, eller är det politiken som förändrar människan. Att svika sitt språk kan vara en början till att svika sig själv."
s.110: "Språket är människan och människan är språket ... Osäkerhet, prestige, uppbyggnadsarbetet av det egna jaget - allt finns i språket."
Språk åtskiljer, markerar överlägsenhet. Tjänstemannen, skrivbordsmänniskan, såg man upp till i Elsies hem och barndom. Hennes pappa, arbetare, var belåten när yngsta dottern blev posttjänsteman. Begreppet Tjänsteman står i motsats till Arbetare. Elsie noterar dock vad som händer när man säger Tjänstekvinna. Hon ställs under arbetaren.
Kanslisvenska markerar överlägsenhet. I språket ligger makt, både som vägen till sann demokrati och förmågan att förtrycka. Språk kan både markerar gränser och bygga broar. Offentliga förvaltningar har informationsplikt. Men ofta glöms det bort att det viktiga för kommunikation är återkoppling - gensvar - feedback. Att anlita yrkeskunnandet hos Landstingets Informationsavdelning är frivilligt .... alltså verkar det inte bli av så ofta. Annonser och skrivelser utformas på eget bevåg. Ibland riskerar strävan efter det lättsamma och naturliga att halka ner i respektlöshet, ett förmynderi som klappar oss på axeln.
Elsie Johansson gläds åt att hennes landsting inrättat en patientombudsman. Vid en intervju med denna kvinna, säger hon att oftast är just språket den direkta anledningen till att man vänder sig till en patient-ombudsman. Obegripliga eller sårande ord har lett till missförstånd. Det mesta skulle kunna lösas om människor kunde tala enkelt och rakt med varann.
Just det som Elsie Johansson är så bra på - att få fram sådan djup intimitet och poesi, likaväl som smärta och medkänsla, med så enkla medel, iakttagelser, ord.
Att behandla alla lika är ett självklart gott uppsåt hos de flesta. "Det är bara det att i praktiken fungerar det inte så, det gör det aldrig och ingenstans." (s 105)
Elsie Johansson ber en kanslichef, som är jurist, definiera Tjänsteman. Han tvekar först, men kommer fram till att det måste handla om kollektivavtal, vilken organisation man tillhör (LO, TCO, SACO). Elsie är glad att han inte ser språket som den gränsdragning det alltför ofta är.
s. 112: "Människan är människa och bär sitt eget ansvar. Det jag talar om är ömsesidig respekt, inlevelseförmåga och en nödvändig balans... Ju mer man kan och har fått lära sig, desto mer ökar kraven man bör ställa på sig själv. En violinist med långa års träning till stor skicklighet misshandlar väl knappast sitt dyra instrument? I stor ödmjukhet gör han allt han kan, för att den rena och klara tonena ska nå fram."
Kan det sammanfattas bättre?
2008-09-22
Glasfåglarna av Elsie Johansson
Elsie Johansson hör till mina favoriter. Jag älskade hennes dikter. Ungdomsböckerna likaså. Men trots att trilogin om Tåpelles Nancy fått så mycket beröm så har/hade jag ännu inte läst den. De har länge legat på hedersplats och väntat på det 'mest perfekta tillfället' för ren njutning.
Men det mest perfekta tillfället har inte blivit av. I sommar skulle det bli av, men sommaren har varit full av ogräsrensning och nyanläggning av rabatter i en mycket eftersatt gammal trädgård.
Men så satt jag där, efter att ha läst andra deckaren om Lynley och Havers, och skulle välja en ny pocket att läsa på bussen till och från jobbet varje dag. Jag utnyttjar alla döpunkter på tråkiga ställen som busshållplatser till läsning. Det låg nära till hands att ta den tredje Lynley, eftersom den just kommit hem med posten. Men så var det ju Nancy, som jag gått och längtat efter.
Jag beslutade att läsa de första sidorna i båda böckerna och se vilken jag fastnade för.
Och då blev det naturligtvis Glasfåglarna (1996), om Nancys tidiga pubertet och hennes äldre systrar Dora och Betty, mamma Frida och tant Olivia, pappa Tåpelle och alla andra. Elsies språk griper tag i mig omedelbart, enkelt och poetiskt på samma gång. Viktiga sparsmakade detaljer.
"Pappväskan. Doras lilla bruna resväska av hårdpressad papp. Jag kan se den mycket tydligt. En sådan där vanlig, simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det, sydd längs kanterna med dubbla rader stygn och med småmöntrat foder och en hoprynkad ficka på insidan av locket."
Ja, jag kan också se den framför mig. Och minnas en likadan, modell mindre, som jag hade som leksak som barn på 60-talet. En pappaväska sydd med bomullsgarn i kanterna. Tror att den fanns redan under min brors barndom på 50-talet.
- en vanlig simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det - ägd av en syster som man tror (falskeligen) att hon fått det bra i Stockholm, med en 'fästman' som rakt inte är så fin som han ser ut, han är inte äkta, han är tjuv ...
Glasfåglarna tilldrar sig på 30-talet, sista året före andra världskriget. Nancys familj har det snålt om pengar. Därför är man glad att storasyster Dora, den vackra, kommit upp sig och fått ett välbetalt jobb i Stockholm ... som gör att hon kan sända hem lite pengar till jul.
Men allt visar sig snart inte vara vad det synes vara.
Något annat jag känner igen är glasfåglarna, de sköra julgransprydnaderna. Vi hade likadana, som säkert hängt med sedan 40-talet och familjens första gran. Sköra fåglar som måste förvaras inslagna i mycket silkespapper.
Jag tänker att glasfåglarna är symboler för de unga kvinnorna i boken, så sköra och lätta att krossas av livet och samhället.
På slutet av boken antyds en klassresa, som kan bli möjlig för Nancy, genom att prästen hjälper henne att studera. Studier är det som skall leda till ett bättre liv. Hon frågar sig om inte hennes mors liv är gott nog för henne? Som om studier och förändring vore ett klassförräderi.
Halmstråt, trots avundsjuka och spydigheter om att hon 'tror att hon är nån ... vill bli finare än andra' ... osv, är vissheten om att storasyster, Dora, som det går så illa för att hon förlorar livet, hon ansåg att Nancy skulle använda sitt läshuvud till att studera. Till att bli självständig och aldrig gå med på att göra något hon själv inte ville. Ett hjärtskärande tecken på att Dora själv tvingats göra saker hon alls inte velat.
Glasfåglarna är en stark upplevelse att läsa, jag kliver rakt in i den osminkade verkligheten för familjen. I en familj samlas olika kvinnoliv, kvinnoöden. Man känner hur separerade män och kvinnor var. Så olika utgångspunkter. Bröderna, tvillingarna, som Nancy knappt känner, för att de alltid hållit sig för sig själva, men har alla möjligheter att skapa sig ett eget bättre liv, utan de fällor som drabbar systrarna. Med enkla medel kommer jag intimt nära de olika karaktärerna. Och allt känns trovärdigt rakt igenom. Varje ord.
Men det mest perfekta tillfället har inte blivit av. I sommar skulle det bli av, men sommaren har varit full av ogräsrensning och nyanläggning av rabatter i en mycket eftersatt gammal trädgård.
Men så satt jag där, efter att ha läst andra deckaren om Lynley och Havers, och skulle välja en ny pocket att läsa på bussen till och från jobbet varje dag. Jag utnyttjar alla döpunkter på tråkiga ställen som busshållplatser till läsning. Det låg nära till hands att ta den tredje Lynley, eftersom den just kommit hem med posten. Men så var det ju Nancy, som jag gått och längtat efter.
Jag beslutade att läsa de första sidorna i båda böckerna och se vilken jag fastnade för.
Och då blev det naturligtvis Glasfåglarna (1996), om Nancys tidiga pubertet och hennes äldre systrar Dora och Betty, mamma Frida och tant Olivia, pappa Tåpelle och alla andra. Elsies språk griper tag i mig omedelbart, enkelt och poetiskt på samma gång. Viktiga sparsmakade detaljer.
"Pappväskan. Doras lilla bruna resväska av hårdpressad papp. Jag kan se den mycket tydligt. En sådan där vanlig, simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det, sydd längs kanterna med dubbla rader stygn och med småmöntrat foder och en hoprynkad ficka på insidan av locket."
Ja, jag kan också se den framför mig. Och minnas en likadan, modell mindre, som jag hade som leksak som barn på 60-talet. En pappaväska sydd med bomullsgarn i kanterna. Tror att den fanns redan under min brors barndom på 50-talet.
- en vanlig simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det - ägd av en syster som man tror (falskeligen) att hon fått det bra i Stockholm, med en 'fästman' som rakt inte är så fin som han ser ut, han är inte äkta, han är tjuv ...
Glasfåglarna tilldrar sig på 30-talet, sista året före andra världskriget. Nancys familj har det snålt om pengar. Därför är man glad att storasyster Dora, den vackra, kommit upp sig och fått ett välbetalt jobb i Stockholm ... som gör att hon kan sända hem lite pengar till jul.
Men allt visar sig snart inte vara vad det synes vara.
Något annat jag känner igen är glasfåglarna, de sköra julgransprydnaderna. Vi hade likadana, som säkert hängt med sedan 40-talet och familjens första gran. Sköra fåglar som måste förvaras inslagna i mycket silkespapper.
Jag tänker att glasfåglarna är symboler för de unga kvinnorna i boken, så sköra och lätta att krossas av livet och samhället.
På slutet av boken antyds en klassresa, som kan bli möjlig för Nancy, genom att prästen hjälper henne att studera. Studier är det som skall leda till ett bättre liv. Hon frågar sig om inte hennes mors liv är gott nog för henne? Som om studier och förändring vore ett klassförräderi.
Halmstråt, trots avundsjuka och spydigheter om att hon 'tror att hon är nån ... vill bli finare än andra' ... osv, är vissheten om att storasyster, Dora, som det går så illa för att hon förlorar livet, hon ansåg att Nancy skulle använda sitt läshuvud till att studera. Till att bli självständig och aldrig gå med på att göra något hon själv inte ville. Ett hjärtskärande tecken på att Dora själv tvingats göra saker hon alls inte velat.
Glasfåglarna är en stark upplevelse att läsa, jag kliver rakt in i den osminkade verkligheten för familjen. I en familj samlas olika kvinnoliv, kvinnoöden. Man känner hur separerade män och kvinnor var. Så olika utgångspunkter. Bröderna, tvillingarna, som Nancy knappt känner, för att de alltid hållit sig för sig själva, men har alla möjligheter att skapa sig ett eget bättre liv, utan de fällor som drabbar systrarna. Med enkla medel kommer jag intimt nära de olika karaktärerna. Och allt känns trovärdigt rakt igenom. Varje ord.
2008-09-21
NP 1911 - Maurice Maeterlinck
Maurice Maeterlinck, 1862-1949, franskspråkig belgare, fick Nobels litteraturpris 1911. Han skrev mest dramatik, men även lyrik och essäer. Akademiens prismotivering är mångordig och poängterar både hans "mångsidiga litterära verksamhet" och att hans dramatiska skapelser är fantasirika med "en poetisk idealitet".
Genom musiken har jag mött hans drama Pelléas et Melisande (1892), som tio år senare blev opera till Debussys musik. Jag förtränger dock oftast texten när jag hör musik, till förmån för rytm, melodi och röstkvalitéer, som tar över mitt medvetande. Eftersom jag bara hört Debussys opera via skivinspelning, är min upplevelse endast rent musikalisk, utan uppfattning om det litterära innehållet.
Pjäsen Pelléas et Melisande blev i alla fall Maeterlincks internationella genombrott och gjorde honom till affischnamn för Symbolismen. Jag har läst hans Fågel blå (L'Oiseau bleu, 1909) i engelsk version. NE beskriver den som ett allegoriskt teaterfeeri och jag vet inte hur representativ den är för hans pjäser, men nog är symbolismen tydlig. NE menar att hans dramatik från 1900-talsdramatik är mindre pessimistisk, mindre stiliserad, än det han skrev på 1890-talet.
Jag läste alltså The Blue Bird (även om jag hellre velat uppleva den på scen). Två små barn får i uppgift att söka reda på Fågel Blå, den enda som kan leva i dagsljus - *symbol för hemligheten med glädjen*. En fédrottning behöver den till sin sjuka dotter. Men jag får aldrig helt klart för mig om det är sant och uppriktigt, eller en förevändning ... kanske ett ont uppsåt mot barnen? När jag läser pjäsen måste jag själv vara dess regissör och här vacklar jag ...
En av rollfigurerna heter LJUSET. Hennes repliker stiger fram för mitt inre som den Goda Fén i Trollkarlen från Oz. Godheten, nästan helt aningslös om svårigheter: - 'Mitt kära barn! Visste du inte? Det enda du behövde göra var ...' osv.
Sjukdomar, spöken, olyckor, krig, allt är inlåst, besegrat av Människan som vägrar bli rädd.
Var det så man såg livet vid förra sekelskiftet? Med de nya vetenskaperna som skulle ta död på all vidskepelse, utvecklandet av medicinsk kunskap, hoppet om att människan utvecklats så långt att krig inte längre var ett alternativ - detta alltså fem år före första världskrigets utbrott.
Men djuren gör uppror, både tama och vilda. Endast hunden är evigt trogen människan.
Akt 5 tilldrar sig i Landet Framtiden, med de *Blå Barnen, de som väntar på att födas*. Där finns en intressant idé att barnen i väntan på att födas färdigställer olika uppfinningar, funderar ut hur man kan förädla frukter till större sorter, olika kunskaper att ta med sig till livet på Jorden, för mänsklighetens bästa.
Mindre rolig är idén att inte alla har något positivt att ta med sig. Att en del bär på brott, eller sjukdomar, förutspådda att dö unga. Sens moralen blir att Ingen kan välja sitt liv. Livet är förutbestämt. - Något som alls inte stämmer med min egen synvinkel.
Mitt totala omdöme om pjäsen är mycket splittrat. Å ena sidan är symbolerna i féeriet som en frisk fläkt. Jag kan tänka mig den som en ballett. Bitvis uppskattar jag den .... men så tar det tvärstopp med tanken att vissa föds onda - NEJ!
Fågel Blå lär dock vara ett gammal tema, en folksaga från tidig medeltid, där en prins av en elak fe förvandlats till en blå fågel, men återfår genom sin älskades försorg sin egen gestalt. Första svenska versionen är ett skillingtryck från 1794. Detta inspirerade Atterbom att 1814 skriva ett versdrama, dock oavslutat. Senare tog Topelius upp motivet, och slutligen alltså även Maeterlinck. Blått känns som en allmän symbol vid sekelskiftet 1900, som kanske stannat och vridits något i vår tids 'feeling blue' (känna sig nere), och den blå blomman var redan 1800 inom poesin symbol för själens evighetslängtan, inte minst i Novalis version. 1907 skrev Hjalmar Bergman sin andra roman - Blå blommor. Inte mycket omtalad idag, anses väl vara ett ungdomsverk.
Martin Bircks ungdom, av Hjalmar Söderberg 1901, innehåller i den inledande barndoms-skildringen en mardröm som Martin har, där modern säger att han bara får plocka de blå blommorna, men hur han än försöker plocka bara blå blommor, så förvandlas varje blomma han håller i handen till illande röd. Det skrämmer honom.
- Och jag tänker att det blå representerar det rena, oskuldsfulla, det själsliga, det som är så långt som möjligt från det röda köttet.
PS. 2012. Har nyligen fått lära mig att rosa färg tidigare ansågs vara krigiskt manlig, medan blått var kvinnlig, för att Jungfru Maria brukade avbildas i blå mantel. Alltså personifieringen av det rena oskuldsfulla. På 1800-talet skulle ju också den borgerliga kvinnan vara så rent oskuldsfull.
Genom musiken har jag mött hans drama Pelléas et Melisande (1892), som tio år senare blev opera till Debussys musik. Jag förtränger dock oftast texten när jag hör musik, till förmån för rytm, melodi och röstkvalitéer, som tar över mitt medvetande. Eftersom jag bara hört Debussys opera via skivinspelning, är min upplevelse endast rent musikalisk, utan uppfattning om det litterära innehållet.
Pjäsen Pelléas et Melisande blev i alla fall Maeterlincks internationella genombrott och gjorde honom till affischnamn för Symbolismen. Jag har läst hans Fågel blå (L'Oiseau bleu, 1909) i engelsk version. NE beskriver den som ett allegoriskt teaterfeeri och jag vet inte hur representativ den är för hans pjäser, men nog är symbolismen tydlig. NE menar att hans dramatik från 1900-talsdramatik är mindre pessimistisk, mindre stiliserad, än det han skrev på 1890-talet.
Jag läste alltså The Blue Bird (även om jag hellre velat uppleva den på scen). Två små barn får i uppgift att söka reda på Fågel Blå, den enda som kan leva i dagsljus - *symbol för hemligheten med glädjen*. En fédrottning behöver den till sin sjuka dotter. Men jag får aldrig helt klart för mig om det är sant och uppriktigt, eller en förevändning ... kanske ett ont uppsåt mot barnen? När jag läser pjäsen måste jag själv vara dess regissör och här vacklar jag ...
En av rollfigurerna heter LJUSET. Hennes repliker stiger fram för mitt inre som den Goda Fén i Trollkarlen från Oz. Godheten, nästan helt aningslös om svårigheter: - 'Mitt kära barn! Visste du inte? Det enda du behövde göra var ...' osv.
Sjukdomar, spöken, olyckor, krig, allt är inlåst, besegrat av Människan som vägrar bli rädd.
Var det så man såg livet vid förra sekelskiftet? Med de nya vetenskaperna som skulle ta död på all vidskepelse, utvecklandet av medicinsk kunskap, hoppet om att människan utvecklats så långt att krig inte längre var ett alternativ - detta alltså fem år före första världskrigets utbrott.
Men djuren gör uppror, både tama och vilda. Endast hunden är evigt trogen människan.
Akt 5 tilldrar sig i Landet Framtiden, med de *Blå Barnen, de som väntar på att födas*. Där finns en intressant idé att barnen i väntan på att födas färdigställer olika uppfinningar, funderar ut hur man kan förädla frukter till större sorter, olika kunskaper att ta med sig till livet på Jorden, för mänsklighetens bästa.
Mindre rolig är idén att inte alla har något positivt att ta med sig. Att en del bär på brott, eller sjukdomar, förutspådda att dö unga. Sens moralen blir att Ingen kan välja sitt liv. Livet är förutbestämt. - Något som alls inte stämmer med min egen synvinkel.
Mitt totala omdöme om pjäsen är mycket splittrat. Å ena sidan är symbolerna i féeriet som en frisk fläkt. Jag kan tänka mig den som en ballett. Bitvis uppskattar jag den .... men så tar det tvärstopp med tanken att vissa föds onda - NEJ!
Fågel Blå lär dock vara ett gammal tema, en folksaga från tidig medeltid, där en prins av en elak fe förvandlats till en blå fågel, men återfår genom sin älskades försorg sin egen gestalt. Första svenska versionen är ett skillingtryck från 1794. Detta inspirerade Atterbom att 1814 skriva ett versdrama, dock oavslutat. Senare tog Topelius upp motivet, och slutligen alltså även Maeterlinck. Blått känns som en allmän symbol vid sekelskiftet 1900, som kanske stannat och vridits något i vår tids 'feeling blue' (känna sig nere), och den blå blomman var redan 1800 inom poesin symbol för själens evighetslängtan, inte minst i Novalis version. 1907 skrev Hjalmar Bergman sin andra roman - Blå blommor. Inte mycket omtalad idag, anses väl vara ett ungdomsverk.
Martin Bircks ungdom, av Hjalmar Söderberg 1901, innehåller i den inledande barndoms-skildringen en mardröm som Martin har, där modern säger att han bara får plocka de blå blommorna, men hur han än försöker plocka bara blå blommor, så förvandlas varje blomma han håller i handen till illande röd. Det skrämmer honom.
- Och jag tänker att det blå representerar det rena, oskuldsfulla, det själsliga, det som är så långt som möjligt från det röda köttet.
PS. 2012. Har nyligen fått lära mig att rosa färg tidigare ansågs vara krigiskt manlig, medan blått var kvinnlig, för att Jungfru Maria brukade avbildas i blå mantel. Alltså personifieringen av det rena oskuldsfulla. På 1800-talet skulle ju också den borgerliga kvinnan vara så rent oskuldsfull.
2008-09-18
NP 1909 - Selma Lagerlöf
1909 års Nobelpris i litteratur gick till Selma Lagerlöf, 1858-1940, såväl den första kvinnan som den första svensk att få priset. Motivering: "på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning"
Länge var hon en av de internationellt mest kända svenska författarna. Inte minst via Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - vilket kan känas lite underligt, att en läsebok i svensk geografi för folkskolan blev en kolossal framgång i hela världen och än idag utkommer i nya upplagor världen över. Den ena nobelrpistagaren efter den andra minns Nils Holgersson från sin barndom.
Hon antog utmaningen för att den var svår. Idé till lösning fick hon genom att läsa en annan nobelpristagare, Kipling, dvs att låta huvudpersonen vara en odåga till pojke, men med förmågan att tala med djur. Hos Lagerlöf ligger det trolldom bakom, en tomtes förbannelse som pojken får som straff, att förvandlas till pyssling och bli en del av den djurvärld han hittills plågat. Nu blir han minst och svagast, men djuren hjälper honom och lär honom mer om etik och moral än tomten kunnat ana. Så mycket att förtrollningen hävs.
Jag läste aldrig Nils Holgersson som barn, även om det ända till 1960-talet fanns lärare som använde den som högläsning, men hittade nyligen ett fint begagnat exemplar hos Myrorna och har läst den med behållning.
Selma har inte alltid uppskattats. Hennes höga litterära målsättningar, med symboler, bihandlingar, uppbyggnader med en hel avslutad historia inom varje kapitel som sedan bildar den totala helheten, var uppgifter hon ålade sig själv - men gick länge många läsare förbi.
Varför antog min mor, som aldrig läst Selma, att hon skrev torrt och långtråkigt? Negativt prat i hennes generation, varför? Inget jag läst av Selma Lagerlöf stämmer med den bilden. Ta debuten, Gösta Berlings saga, en fullständigt förförande passion. Jag fortsatte med Kejsaren av Portugallien. Jerusalem. Löwensköldska ringen. Charlotte Löwensköld. Anna Svärd. Alla känslomässigt gripande. Tidigt inser man hennes förkärlek för spökhistorier. Jag kan undra om det var just spökerierna som under 1900-talets torra skeptisism fick eftervärlden att titta snett? Men den trångsyntheten har inte bestått. Litteraturvetaren Vivi Edström har skrivit en introduktion till Selma och hennes verk som fördjupar förståelsen.
2008 är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och 2009 blir det 100 år sedan hon fick nobelpriset. Trots hennes texters intrikata uppbyggnad, hör hon även till de folkligt lättlästa nobelpristagarna. Sent omsider upptäckte jag hennes Mårbackasvit - minnen från barndomen - som ger intressanta tidsbilder. Rekommenderas varmt. - Mårbacka (1922) - Ett Barns memoarer (1930) - Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1a uppl. 1932)
I Mårbacka, om Selmas barndomshem, skymtar hon som ett av de yngsta barnen, drabbad av barnförlamning. Hon blir visserligen bättre, men haltar resten av livet. Boken är huvudsakligen en beskrivning av miljön, människor och gårdar i hennes hemtrakter i Värmland. En mycket intressant tidsbild, från ca 1858-1866, samt tillbakablickar i släkten. Ett Barns memoarer fortsätter i samma stil ca 1866-1872, nu med Selma själv i skolåldern och därför mer närvarande, om än aldrig i centrum. I skola går inte Selma, hon och systrarna fick en ung kvinnlig släkting som guvernant - så sysselsattes mindre bemedlade kvinnor som inte funnit lämpligt giftermål, för att tjäna ihop till brödfödan genom att undervisa andra flickor.
Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf beskriver hennes vistelse i Stockholm januari-maj 1873. Hennes andra vistelse i huvdstaden, för att få regelbunden sjukgymnastik varje dag. Första gången var hon 9 år. Nu är hon 14 år och skriver dagbok för första gången. Selma kliver fram mycket levande. Med tonåringens hudnära känslor. Osäkerheten, som inte blir mindre av att omgivningen tycker att hon är dum och hopplös, tråkigt tyst. I all 'välmening' förklarar man för henne att hon skulle bli betydligt mer omtyckt om hon kunde vara pratsamt gladare. Vilket naturligtvis inte lättar upp tunghäftan. Nej, hjälpt blev hon av att möta främmande människor, utan förutfattade meninar, som ser den intressanta flicka hon är.
Apropå språket, finner jag en detalj alldeles bedårande. För mig blir det sinnebilden av 14-åringen 1873. Eller var det vanligt språk på 1870-talet? Jag tänker på de dubbla konjunktionerna: ... när som ... Idag skriver vi aldrig som efter när, som inleder en bisats. '... när (som) vi kom in efter promenaden.' Är detta den unga Selmas eget sätt att tala (eller dialektalt för Värmland?).
Ett litet citat om faster Lovisa i slutet av boken: "Det var inte nog med att hon var vacker, utan jag kände, att hon förde med sig så mycket kärt. Det är väl dumt att säga det, men jag tyckte, att hon förde med sig hela Mårbacka. Hon hade så mjuka kinder och så snälla ögon och så små, feta händer. Hon kunde inte vara kommen från något annat ställe i världen. Det syntes, att hon var från Mårbacka. Hon var ju så snäll, att hon aldrig kunde bli ond, och hon gjorde sig aldrig bekymmer för något svårt eller allvarsamt, utan bara för småsaker. Och hon visste ingenting om elakhet eller hårdhet eller om allt det farliga och grymma, som man kunde råka ut för i en stor stad som Stockholm. Hon var bara ett Mårbackabarn och ingenting annat, ett gammalt, snällt Mårbackabarn. Och ett Mårbackabarn var ju jag också, fastän jag inte på långt när var så snäll som faster."
Länge var hon en av de internationellt mest kända svenska författarna. Inte minst via Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - vilket kan känas lite underligt, att en läsebok i svensk geografi för folkskolan blev en kolossal framgång i hela världen och än idag utkommer i nya upplagor världen över. Den ena nobelrpistagaren efter den andra minns Nils Holgersson från sin barndom.
Hon antog utmaningen för att den var svår. Idé till lösning fick hon genom att läsa en annan nobelpristagare, Kipling, dvs att låta huvudpersonen vara en odåga till pojke, men med förmågan att tala med djur. Hos Lagerlöf ligger det trolldom bakom, en tomtes förbannelse som pojken får som straff, att förvandlas till pyssling och bli en del av den djurvärld han hittills plågat. Nu blir han minst och svagast, men djuren hjälper honom och lär honom mer om etik och moral än tomten kunnat ana. Så mycket att förtrollningen hävs.
Jag läste aldrig Nils Holgersson som barn, även om det ända till 1960-talet fanns lärare som använde den som högläsning, men hittade nyligen ett fint begagnat exemplar hos Myrorna och har läst den med behållning.
Selma har inte alltid uppskattats. Hennes höga litterära målsättningar, med symboler, bihandlingar, uppbyggnader med en hel avslutad historia inom varje kapitel som sedan bildar den totala helheten, var uppgifter hon ålade sig själv - men gick länge många läsare förbi.
Varför antog min mor, som aldrig läst Selma, att hon skrev torrt och långtråkigt? Negativt prat i hennes generation, varför? Inget jag läst av Selma Lagerlöf stämmer med den bilden. Ta debuten, Gösta Berlings saga, en fullständigt förförande passion. Jag fortsatte med Kejsaren av Portugallien. Jerusalem. Löwensköldska ringen. Charlotte Löwensköld. Anna Svärd. Alla känslomässigt gripande. Tidigt inser man hennes förkärlek för spökhistorier. Jag kan undra om det var just spökerierna som under 1900-talets torra skeptisism fick eftervärlden att titta snett? Men den trångsyntheten har inte bestått. Litteraturvetaren Vivi Edström har skrivit en introduktion till Selma och hennes verk som fördjupar förståelsen.
2008 är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och 2009 blir det 100 år sedan hon fick nobelpriset. Trots hennes texters intrikata uppbyggnad, hör hon även till de folkligt lättlästa nobelpristagarna. Sent omsider upptäckte jag hennes Mårbackasvit - minnen från barndomen - som ger intressanta tidsbilder. Rekommenderas varmt. - Mårbacka (1922) - Ett Barns memoarer (1930) - Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1a uppl. 1932)
I Mårbacka, om Selmas barndomshem, skymtar hon som ett av de yngsta barnen, drabbad av barnförlamning. Hon blir visserligen bättre, men haltar resten av livet. Boken är huvudsakligen en beskrivning av miljön, människor och gårdar i hennes hemtrakter i Värmland. En mycket intressant tidsbild, från ca 1858-1866, samt tillbakablickar i släkten. Ett Barns memoarer fortsätter i samma stil ca 1866-1872, nu med Selma själv i skolåldern och därför mer närvarande, om än aldrig i centrum. I skola går inte Selma, hon och systrarna fick en ung kvinnlig släkting som guvernant - så sysselsattes mindre bemedlade kvinnor som inte funnit lämpligt giftermål, för att tjäna ihop till brödfödan genom att undervisa andra flickor.
Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf beskriver hennes vistelse i Stockholm januari-maj 1873. Hennes andra vistelse i huvdstaden, för att få regelbunden sjukgymnastik varje dag. Första gången var hon 9 år. Nu är hon 14 år och skriver dagbok för första gången. Selma kliver fram mycket levande. Med tonåringens hudnära känslor. Osäkerheten, som inte blir mindre av att omgivningen tycker att hon är dum och hopplös, tråkigt tyst. I all 'välmening' förklarar man för henne att hon skulle bli betydligt mer omtyckt om hon kunde vara pratsamt gladare. Vilket naturligtvis inte lättar upp tunghäftan. Nej, hjälpt blev hon av att möta främmande människor, utan förutfattade meninar, som ser den intressanta flicka hon är.
Dagboken blev Selmas sist utgivna bok. Jag upplever den som mycket äkta, som om utarbetad efter en autentisk dagbok. Men så ligger det inte till. Selma var en mycket skicklig stilist, som medvetet bygger upp denna känsla hos läsaren, förklarar Vivi Edström. Många blev lurade - och det var meningen! Själv tänkte jag på språket, t ex en aning ogrammatiska detaljer, 'barnspråk' ... eller kanske dialektalt? Slutavsnittet föreföll mig lite påklistrat. Stockholmsvistelsen är nästan slut. Hon har läst igenom sin egen dagbok och inser att det är mycket hon utelämnat. Plötsligt berättar hon mycket kortfattat om allt hon gjort i staden: teater, släktbesök, promenader till sevärdheter. Saker som tidigare inte varit viktiga nog att ödsla tid på att skriva ner. Men som nu känns fel att utelämna. Selma har medvetet ställt upp det så, med ungdomens nyckfullhet. 14-årigen som först bara skriver ner det som ligger närmast hennes egna känslor.
Apropå språket, finner jag en detalj alldeles bedårande. För mig blir det sinnebilden av 14-åringen 1873. Eller var det vanligt språk på 1870-talet? Jag tänker på de dubbla konjunktionerna: ... när som ... Idag skriver vi aldrig som efter när, som inleder en bisats. '... när (som) vi kom in efter promenaden.' Är detta den unga Selmas eget sätt att tala (eller dialektalt för Värmland?).
Ett litet citat om faster Lovisa i slutet av boken: "Det var inte nog med att hon var vacker, utan jag kände, att hon förde med sig så mycket kärt. Det är väl dumt att säga det, men jag tyckte, att hon förde med sig hela Mårbacka. Hon hade så mjuka kinder och så snälla ögon och så små, feta händer. Hon kunde inte vara kommen från något annat ställe i världen. Det syntes, att hon var från Mårbacka. Hon var ju så snäll, att hon aldrig kunde bli ond, och hon gjorde sig aldrig bekymmer för något svårt eller allvarsamt, utan bara för småsaker. Och hon visste ingenting om elakhet eller hårdhet eller om allt det farliga och grymma, som man kunde råka ut för i en stor stad som Stockholm. Hon var bara ett Mårbackabarn och ingenting annat, ett gammalt, snällt Mårbackabarn. Och ett Mårbackabarn var ju jag också, fastän jag inte på långt när var så snäll som faster."
Just så uppväcker Selma den positiva bilden av Mårbacka, drömmen om hemmet, som familjen förlorat, men som hon själv arbetade på att köpa tillbaka och bygga upp igen. Och lyckades med tack vare sina författarinkomster. Här kommer den in i Stockholmslägenheten som en varm vårvind, och Selma längtar genast hem igen. Så som hon gjorde i verkligheten många år, innan hon uppnådde sitt mål.
Alla böcker av Selma Lagerlöf rekommenderas!
En bok för Allas Nobeller, innehåller hennes barndomsminne: Julklappsboken. Ett helt bedårande julminne, om hur familjen retade henne genom att ge henne mängder av sygrejor - hon avskydde att sy - och fick vänta alldeles till hon nästan hade gett upp hoppet, innan hon fick det hon önskade sig mest av allt - en bok. Och trots att boken är på franska, och hon ännu inte kan läsa franska, så är hon så otroligt lyckligt. För i boken finns det bilder som hon granskar timme ut och timme in. Boken väcker så mycket nyfikenhet, att hon skyndar att lära sig franska.
Men så här i efterhand, med tanke på Mårbacka sviten ... kanske är även detta mer fiktion än fakta? Vem vet ...
Alla böcker av Selma Lagerlöf rekommenderas!
En bok för Allas Nobeller, innehåller hennes barndomsminne: Julklappsboken. Ett helt bedårande julminne, om hur familjen retade henne genom att ge henne mängder av sygrejor - hon avskydde att sy - och fick vänta alldeles till hon nästan hade gett upp hoppet, innan hon fick det hon önskade sig mest av allt - en bok. Och trots att boken är på franska, och hon ännu inte kan läsa franska, så är hon så otroligt lyckligt. För i boken finns det bilder som hon granskar timme ut och timme in. Boken väcker så mycket nyfikenhet, att hon skyndar att lära sig franska.
Men så här i efterhand, med tanke på Mårbacka sviten ... kanske är även detta mer fiktion än fakta? Vem vet ...
NP 1910 - Paul Heyse
Selma Lagerlöfs debut 1891 a Berlings saingick ingick i en motrörelse mot 1880-talets samtidsrealism. På samma sätt verkar Nobelpriset till henne vara ett avsteg från de tidigare politiskt aktiva manliga författarna, de med ett program att förklara. Hon blev en stark symbol i samhället, många gräsrötter vände sig till henne för stöd, mer än hon mäktade med. Hon försökte ta sitt ansvar och plädera mot krig, t ex Bannlyst som är en reaktion mot första världskrigets fasor. Hennes böcker, så rika på människokännedom, har påverkat generationer.
1910 års nobelpris gick till den tyske författaren Paul Heyse, 1830-1914, medelpunkt i en diktarkrets kring den bayerske kung Maximilian II i München. Paul Heyse är mest känd för sina 150 noveller, och enligt förordet i Nobeller, den ende Svenska Akademiens uttryckligen hyllat för sin novellkonst. Prismotiveringen löd: "... den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådagalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller."
Åter hade alltså Akademien brottas med begreppet ideal.
På mitt bibliotek råder brist på Paul Heyse. En novell finns i En bok för allas Nobeller: "L'Arrabiata", från 1855, en hetsig kärlekshistoria mellan en fiskarpojke och en egensinnig ung flicka. Jag upplever den som en frisk fläkt. Inte minst att flickan har egen vilja och stolthet.
Enligt NE är Heyses stil en blandning av klassicism, romantik och realism, uppskattad av borgerskapet som motvikt mot det naturalistiska och symbolistiska avantgardet (lite senare på 1800-talet i så fall). Samtiden såg klarhet, elegans och psykologisk insikt. Eftervärlden har sett samhällsfrånvänd estetisering och publikfriande eskapism.
1910 års nobelpris gick till den tyske författaren Paul Heyse, 1830-1914, medelpunkt i en diktarkrets kring den bayerske kung Maximilian II i München. Paul Heyse är mest känd för sina 150 noveller, och enligt förordet i Nobeller, den ende Svenska Akademiens uttryckligen hyllat för sin novellkonst. Prismotiveringen löd: "... den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådagalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller."
Åter hade alltså Akademien brottas med begreppet ideal.
På mitt bibliotek råder brist på Paul Heyse. En novell finns i En bok för allas Nobeller: "L'Arrabiata", från 1855, en hetsig kärlekshistoria mellan en fiskarpojke och en egensinnig ung flicka. Jag upplever den som en frisk fläkt. Inte minst att flickan har egen vilja och stolthet.
Enligt NE är Heyses stil en blandning av klassicism, romantik och realism, uppskattad av borgerskapet som motvikt mot det naturalistiska och symbolistiska avantgardet (lite senare på 1800-talet i så fall). Samtiden såg klarhet, elegans och psykologisk insikt. Eftervärlden har sett samhällsfrånvänd estetisering och publikfriande eskapism.
För en egen åsikt skulle jag behöva läsa fler av hans noveller. Hittade en till, Marion, från samma år, 1855, i en äldre Nobel-antologi utgiven 1960, 24 Nobelpristagare. Båda novellerna är underhållande. Jag håller med samtiden om att de rymmer klarhet och elegans, och psykologin känns helt klart frisk. Det som slår mig är friskheten i de båda kvinnliga huvudpersonerna, porträtterade redan 1855. Varken l'Arrabiata (ital. 'den ilskna') eller Marion följer några schablonmässigt kvinnobilder utan andas en frisk fläkt. Detta är två individer fulla av egen själsstyrka som porträtteras. Och båda med en underhållande intrig.
2008-09-17
NP 1908 - Rudolf Eucken
1908 års litteraturpristagare, hör återigen till de okända, till en början svårbegripliga.
Rudolf Eucken, 1846-1926, tysk filosof vars 'etiska idealism vände sig mot intellektualismen i den lärda filosofin och mot den skenkultur som är bunden till den tekniska utvecklingen', står det i NE. Han pläderade för etiskt förankrat själsliv och ett globalt andligt samarbete mellan folken.
Vilket låter intressant i mina öron, som fröet till tankar som växer än idag, som vill bryta med den dualistiskt själlösa världsbild som växte fram ur den vetenskapliga revolutionens mekaniska världsbild. Existensen av en faktisk andlig verklighet. Jag hittade en bok av en av Euckens elever, W Tudor Jones, skriven 1912, som tolkar Euckens filosofi. Det handlar om Religionens betydelse och Kristendomens kärleksbudskap som det främsta i sitt slag.
Ordval och begreppsbild känns naturligtvis förlegad. Varför sätta just kristendomen på piedestal? Jag tolkar dock texten som en plädering för andlighetens betydelse för att livet ska upplevas som meningsfullt. Inte Kyrkans dogmer, utan en öppen andlighet.
Eucken lär ha varit en mycket inspirerande lärare. Alla elever kände hans stöd. Jag associerar hans efternamn till begreppet Ekumenik = kyrkliga enhetssträvanden. Precis det samarbete över gränserna som han förespråkade.
Rudolf Eucken, 1846-1926, tysk filosof vars 'etiska idealism vände sig mot intellektualismen i den lärda filosofin och mot den skenkultur som är bunden till den tekniska utvecklingen', står det i NE. Han pläderade för etiskt förankrat själsliv och ett globalt andligt samarbete mellan folken.
Vilket låter intressant i mina öron, som fröet till tankar som växer än idag, som vill bryta med den dualistiskt själlösa världsbild som växte fram ur den vetenskapliga revolutionens mekaniska världsbild. Existensen av en faktisk andlig verklighet. Jag hittade en bok av en av Euckens elever, W Tudor Jones, skriven 1912, som tolkar Euckens filosofi. Det handlar om Religionens betydelse och Kristendomens kärleksbudskap som det främsta i sitt slag.
Ordval och begreppsbild känns naturligtvis förlegad. Varför sätta just kristendomen på piedestal? Jag tolkar dock texten som en plädering för andlighetens betydelse för att livet ska upplevas som meningsfullt. Inte Kyrkans dogmer, utan en öppen andlighet.
Eucken lär ha varit en mycket inspirerande lärare. Alla elever kände hans stöd. Jag associerar hans efternamn till begreppet Ekumenik = kyrkliga enhetssträvanden. Precis det samarbete över gränserna som han förespråkade.
Fick Eucken Nobelpris för att hans tankar tycktes stämma med begreppet 'idealisk'? Idealism? Eller hade Strindberg rätt när han sa att Akademien var full av präster?
Akademiens motivering talar om "sanningssökande allvar, den genomträngande tankekraft och vidsynthet, den värme och styrka" när Eucken "utvecklat en ideal världsåskådning".
2008-09-16
NP 1907 - Rudyard Kipling
"i betraktande av den iakttagelseförmåga, den ursprungliga inbillningskraft samt den manliga styrka i uppfattning och skildringskonst, som utmärka denne världsberömde författares skapelser"
Så mångordig var omdömet om 1907 års Litteraturpristagare, Rudyard Kipling, 1865-1936, brittisk medborgare, född och verksam i Indien. Relativt ung pristagare, 42 år, men redan då var hans anseende i dalande, när liberala litterära kretsar började få upp ögonen för det stötande i imperialismen. Men ser man till Kipling själv, har han en helt egen stil; hans sätt att använda talande djur, inte som utklädda människor, utan med tyngdpunkt på djuret som djur, blev avgörande för många senare författare, bland annat Selma Lagerlöf. Läsning av Kipling gav henne idén till upplägget av Nils Holgersson, pysslingen som talar med djur.
1967 kom Disneys version av Kiplings Djungelboken. Då var jag barn och fick soundtracket som min allra första LP-skiva. En favorit jag spelade oupphörligt i flera år. Men när jag läste The Jungle Book på engelska i tonåren, kände jag inte alls igen 'min' Disney-djungelbok i Kiplings berättelse. Men vad jag förstått senare berodde det nog på att jag fått tag i del 2, som mest handlade om andra djur i andra berättelser.
Min läsebok i lågstadiet hade en av hans berättelser tolkade till svenska, 'Katten som alltid gick för sig själv'. En fabel om hur husdjuren kom till människorna. Jag älskade den. Mannen och kvinnan med ett litet barn bor i sin grotta, de lagar sin mat och de vilda djuren nosar nyfiket omkring dem. Bara katten håller sig hela tiden för sig själv. Först kommer hunden, sedan kon och hästen. Djur och människor gör upp avtal om utbyte, djuren får mat och trygghet hos människorna, i utbyte mot vad de har att ge - mjölk och styrka. Men katten går för sig själv. Och människorna tror inte att de kan ha någon nytta av en katt. Ända tills katten räddar dem undan en mus, roar barnet och till och med söver barnet med sitt spinnande och sitt mjuka skinn. Och katten upptäcker att fet mjölk, det är en god belöning. Redan där började jag fascineras av människans ursprung ...
Denna historia om Katten som aldrig blir ett vanligt tamdjur, men ändå fått en plats hos oss människor, ingår i Kiplings Just-So-Stories (1902). Historier av typen: Hur kamelen fick sin puckel, noshörningen sitt skinn, leoparden sina fläckar. Varför-frågor som barn älskar. Kipling leker med språket, verkar ofta välja fel ord med flit, efterlikna barn. Berättelserna är skrivna som om han läser högt för sin egen dotter. Sens moralen är väl ofta omodern, men jag kan tolka på mitt eget sätt. Elefantungen får stryk i stället för svar på sina frågor om Krokodilen, alltså vet han inte vad han ska akta sig för, utan råkar illa ut, får sin näsa utdragen till en snabel och kan då använda den till att slå tillbaka på sina släktingar, som inget berättat. Rätt åt dom tycker jag. En annan historia jag tyckte var riktigt rolig, handlar om en Stenåldersflickan som ritar ett brev - eftersom bokstäver ännu inte fanns och ingen av dom kunde varken läsa eller skriva. Budskapet missförstås , och det är då all komik uppstår. Sens moral. Det var tur att man uppfann bokstäver ... annars skulle vi ju aldrig kunna läsa böcker, eller hur!
Av ren nyfikenhet läste jag Kim (1901), som anses vara hans mest lyckade roman. Kim förefaller vara en sorts tonårs-Mowgli, föräldralös efter vita föräldrar i Indien, men fri (nåja, på drift) att klara sig själv på gatorna. Boken innehåller mycket dialog. Gammalt språk ibland (thou hast = you have). Men underbar språklig karaktäristik mellan personerna - jag riktigt hörde den indiska dialekten i engelskan hos vissa karaktärer. Mycket charmig i relationerna, värmen mellan Kim och hans beskyddare, en tibetansk lama, liksom mahbub Ali, en muhammedansk hästförsäljare, starka kvinnor, katolsk godhjärtad präst, en lutheransk betydligt elakare, m fl olika personligheter.
Därutöver tappar jag dock bort mig i historiens intriger, förstår inte alla hemliga agent mysterier. Jag vet ju inte så mycket om tiden och platsen. Men helt klart fastnar Kim i det imperialistiska spelets sega spindelnät. Hans vänskap med de olika karaktärerna speglar samhället för mig som läsare. Jag älskar samtalen och tillgivenheten Kim väcker hos många människor. Men anar också de sociala skillnaderna. Den romantiska synen på det 'fria livet' i den 'lägre stående kulturen' i förhållande till det liv han inte vill tvingas in i - den vite mannens disciplinerade skolliv och därefter tråkiga arbetsliv, något tråkigt kontorsjobb. Nog kan jag sympatisera med det.
Det jag fastnat för hos Kipling lutar alltså åt barn- och ungdomslitteratur, medan Akademien motivering lutar sig mot hans "manliga styrka i uppfattning och skildringskonst".
Så mångordig var omdömet om 1907 års Litteraturpristagare, Rudyard Kipling, 1865-1936, brittisk medborgare, född och verksam i Indien. Relativt ung pristagare, 42 år, men redan då var hans anseende i dalande, när liberala litterära kretsar började få upp ögonen för det stötande i imperialismen. Men ser man till Kipling själv, har han en helt egen stil; hans sätt att använda talande djur, inte som utklädda människor, utan med tyngdpunkt på djuret som djur, blev avgörande för många senare författare, bland annat Selma Lagerlöf. Läsning av Kipling gav henne idén till upplägget av Nils Holgersson, pysslingen som talar med djur.
1967 kom Disneys version av Kiplings Djungelboken. Då var jag barn och fick soundtracket som min allra första LP-skiva. En favorit jag spelade oupphörligt i flera år. Men när jag läste The Jungle Book på engelska i tonåren, kände jag inte alls igen 'min' Disney-djungelbok i Kiplings berättelse. Men vad jag förstått senare berodde det nog på att jag fått tag i del 2, som mest handlade om andra djur i andra berättelser.
Min läsebok i lågstadiet hade en av hans berättelser tolkade till svenska, 'Katten som alltid gick för sig själv'. En fabel om hur husdjuren kom till människorna. Jag älskade den. Mannen och kvinnan med ett litet barn bor i sin grotta, de lagar sin mat och de vilda djuren nosar nyfiket omkring dem. Bara katten håller sig hela tiden för sig själv. Först kommer hunden, sedan kon och hästen. Djur och människor gör upp avtal om utbyte, djuren får mat och trygghet hos människorna, i utbyte mot vad de har att ge - mjölk och styrka. Men katten går för sig själv. Och människorna tror inte att de kan ha någon nytta av en katt. Ända tills katten räddar dem undan en mus, roar barnet och till och med söver barnet med sitt spinnande och sitt mjuka skinn. Och katten upptäcker att fet mjölk, det är en god belöning. Redan där började jag fascineras av människans ursprung ...
Denna historia om Katten som aldrig blir ett vanligt tamdjur, men ändå fått en plats hos oss människor, ingår i Kiplings Just-So-Stories (1902). Historier av typen: Hur kamelen fick sin puckel, noshörningen sitt skinn, leoparden sina fläckar. Varför-frågor som barn älskar. Kipling leker med språket, verkar ofta välja fel ord med flit, efterlikna barn. Berättelserna är skrivna som om han läser högt för sin egen dotter. Sens moralen är väl ofta omodern, men jag kan tolka på mitt eget sätt. Elefantungen får stryk i stället för svar på sina frågor om Krokodilen, alltså vet han inte vad han ska akta sig för, utan råkar illa ut, får sin näsa utdragen till en snabel och kan då använda den till att slå tillbaka på sina släktingar, som inget berättat. Rätt åt dom tycker jag. En annan historia jag tyckte var riktigt rolig, handlar om en Stenåldersflickan som ritar ett brev - eftersom bokstäver ännu inte fanns och ingen av dom kunde varken läsa eller skriva. Budskapet missförstås , och det är då all komik uppstår. Sens moral. Det var tur att man uppfann bokstäver ... annars skulle vi ju aldrig kunna läsa böcker, eller hur!
Av ren nyfikenhet läste jag Kim (1901), som anses vara hans mest lyckade roman. Kim förefaller vara en sorts tonårs-Mowgli, föräldralös efter vita föräldrar i Indien, men fri (nåja, på drift) att klara sig själv på gatorna. Boken innehåller mycket dialog. Gammalt språk ibland (thou hast = you have). Men underbar språklig karaktäristik mellan personerna - jag riktigt hörde den indiska dialekten i engelskan hos vissa karaktärer. Mycket charmig i relationerna, värmen mellan Kim och hans beskyddare, en tibetansk lama, liksom mahbub Ali, en muhammedansk hästförsäljare, starka kvinnor, katolsk godhjärtad präst, en lutheransk betydligt elakare, m fl olika personligheter.
Därutöver tappar jag dock bort mig i historiens intriger, förstår inte alla hemliga agent mysterier. Jag vet ju inte så mycket om tiden och platsen. Men helt klart fastnar Kim i det imperialistiska spelets sega spindelnät. Hans vänskap med de olika karaktärerna speglar samhället för mig som läsare. Jag älskar samtalen och tillgivenheten Kim väcker hos många människor. Men anar också de sociala skillnaderna. Den romantiska synen på det 'fria livet' i den 'lägre stående kulturen' i förhållande till det liv han inte vill tvingas in i - den vite mannens disciplinerade skolliv och därefter tråkiga arbetsliv, något tråkigt kontorsjobb. Nog kan jag sympatisera med det.
Det jag fastnat för hos Kipling lutar alltså åt barn- och ungdomslitteratur, medan Akademien motivering lutar sig mot hans "manliga styrka i uppfattning och skildringskonst".
En bok för alla
Jag anser att det är en fullständig skandal att staten så abrupt dragit bort sitt stöd till En bok för alla, så att verksamheten blivit så osäker och begränsad, till skillnad mot vad vi i 30 år varit vana att åtnjuta.
Att de tidigare villkoren för En bok för alla skulle någon sorts illojal konkurrens kallar jag kvalificerat skitsnack. Konkurrens är inte den bästa metoden att tillhandahålla litteratur som ingen annan vill ge ut. En bok för alla har tagit ett ansvar på områden som ingen annan tagit ansvar för. Böcker har blivit dagsvaror soms nabbt försvinner från marknaden. Det finns böcker som ingen vågar ge ut av ekonomisk hänsyn, men som ändå förtjänar att tryckas.
Bland annat har de skapat en Landskapsserie, en antologi texturval med en volym för varje landskap - samt motsvarande för Stockholm. Ett för mig oerhört intressant sätt att lära känna olika landsändar, både för mig kända (hemort, släkt) och okända (där jag aldrig varit). Vilket annat förlag skulla ha möjligheten till något liknande? Projektet var nästan i land, när allt tvingades avbrytas. Två landskap saknas. Härjedalen och Västergötland. Så oerhört orättvis. Man hade även planerat en volym om Göteborg, vilket jag sett fram emot. Men nu blir det inget mer, inte inom överskådlig framtid, om någonsin.
Man har också gett ut ett antal novell-antologier på olika teman. Vad jag förstår alla i samarbete med uppläsningar i P1. Humoreller, humoristiska noveller, hör till mina favoriter. Och nu senast, 2007 ännu en favorit: Nobeller - noveller av Nobelpristagare. Enligt förordet har ca 70 av de dryga 100 pristasgarna skrivit noveller. P1:s kulturredation valde ett 50-tal för sin radioserie. Och av dessa har En bok för alla valt ut 26 st till sin antologi.
Ett underbart projekt. Många nobelpristagare har vi väl hört namnet på, men en hel del har glömts bort. Detta är Ett utmärkt tillfälle att ta del av de som sedan länge tagit slut hos förlagen. Just noveller, hör inte heller till det som är lätt att få tag på, även om Nobelpristagarnas förnämsta romaner eller diktsamlingar ofta finns i tryck åtminstone på engelska. De tillhört ju vårt kulturvarv. Det är inet så att det bara är dålig kvalitet som glöms bort. Det som trycks och skrivs om i litteraturhistorier, är ett urval. Någon har gjort det. Alla är inte överens. Många vet inte ens om att utsållning skett. Så har många kvinnliga författare försvunnit, trots att de varit mycket omtyckte av sin samtid.
Antologin Nobeller inled med fyra sidor av Björnstjerne Björnson, Fadern. Tre sidor dialog som med fart och lätthet och ändå starka känslor beskrier ett helt liv. Suveränt.
Att de tidigare villkoren för En bok för alla skulle någon sorts illojal konkurrens kallar jag kvalificerat skitsnack. Konkurrens är inte den bästa metoden att tillhandahålla litteratur som ingen annan vill ge ut. En bok för alla har tagit ett ansvar på områden som ingen annan tagit ansvar för. Böcker har blivit dagsvaror soms nabbt försvinner från marknaden. Det finns böcker som ingen vågar ge ut av ekonomisk hänsyn, men som ändå förtjänar att tryckas.
Bland annat har de skapat en Landskapsserie, en antologi texturval med en volym för varje landskap - samt motsvarande för Stockholm. Ett för mig oerhört intressant sätt att lära känna olika landsändar, både för mig kända (hemort, släkt) och okända (där jag aldrig varit). Vilket annat förlag skulla ha möjligheten till något liknande? Projektet var nästan i land, när allt tvingades avbrytas. Två landskap saknas. Härjedalen och Västergötland. Så oerhört orättvis. Man hade även planerat en volym om Göteborg, vilket jag sett fram emot. Men nu blir det inget mer, inte inom överskådlig framtid, om någonsin.
Man har också gett ut ett antal novell-antologier på olika teman. Vad jag förstår alla i samarbete med uppläsningar i P1. Humoreller, humoristiska noveller, hör till mina favoriter. Och nu senast, 2007 ännu en favorit: Nobeller - noveller av Nobelpristagare. Enligt förordet har ca 70 av de dryga 100 pristasgarna skrivit noveller. P1:s kulturredation valde ett 50-tal för sin radioserie. Och av dessa har En bok för alla valt ut 26 st till sin antologi.
Ett underbart projekt. Många nobelpristagare har vi väl hört namnet på, men en hel del har glömts bort. Detta är Ett utmärkt tillfälle att ta del av de som sedan länge tagit slut hos förlagen. Just noveller, hör inte heller till det som är lätt att få tag på, även om Nobelpristagarnas förnämsta romaner eller diktsamlingar ofta finns i tryck åtminstone på engelska. De tillhört ju vårt kulturvarv. Det är inet så att det bara är dålig kvalitet som glöms bort. Det som trycks och skrivs om i litteraturhistorier, är ett urval. Någon har gjort det. Alla är inte överens. Många vet inte ens om att utsållning skett. Så har många kvinnliga författare försvunnit, trots att de varit mycket omtyckte av sin samtid.
Antologin Nobeller inled med fyra sidor av Björnstjerne Björnson, Fadern. Tre sidor dialog som med fart och lätthet och ändå starka känslor beskrier ett helt liv. Suveränt.
Nobels litteraturpris 1901-1906
Vem fick Nobels Litteraturpris de första åren? Var det alltid fel person? Var det Wirséns fel?
Fick Wiréns hämndlystnad och omdöme om rätt och fel styra, inte Nobels intention ?
Wirsén satt i Svenska Akademien från 1879, och var drivande under dess stormigaste period, från Giftasprocessen 1884 (då Strindberg stod åtalad för hädelse av de 'heliga sakramenten'.) till Strindbergsfejdens utbrott 1910, med 450 debattartiklar i en ihärdig ström fram till 1912, dödsår för såväl Wirsén som Strindberg. De två tycks ha varit eviga fiender, representanter för den konservative artistokraten som ansåg att litteratur handlade om det sköna, sanna och rena, vs. underdog, förnyaren, den som ville spegla samhällets baksidor, förändra. Om Strindberg inte kunde censureras, tyckte kung Oscar II och överklassen att han skulle bort, fällas i domstol. Men Strindberg hade många anhängare och friades i domstolen. Fejden melaln Wirsén och Strindberg blev dock livslång. Strindbergs såg i Svenska Akademien en inkompetent samling artistokrater och präster, amatörer valda på en höft.
1901 inleddes utdelandet av Nobelpriset. Första litteraturpriset gick till Sully Prudhomme (1839-1907), fransk författare av filosofiska lärodikter.
Genast utbröt stora protester. August Strindberg, Oscar Levertin och många andra hade bara negativa omdömen att säga om den 62-årige poeten. Akademiens bristande kompetens att utse litteraturpristagare tycktes omedelbart bekräftad. Krav ställdes att Akademien skulle fråntas uppdraget. Strindberg beskyllde Wirséns val av pristagare för att vara en gentjänst för att denne översatt och gett ut en av Wirséns dikter på franska. Wirsén hade dock redan på 1880-talet lovprisat Prudhomme som "idealisk", samma svårtolkade ord Nobel använt i sitt testamente. Akademien ansåg därför att de följt testamentet till punkt och pricka.
Tolstoj är en tidlös gigant från 1800-talet. Tänk att han levde ända till 1910. Aristokraten, som sade sig hellre velat leva som bonde, och godhjärtat gjorde vad han kunde för att underlätta livet för bönderna på de egna ägorna, men ändå inte kunde leva upp till sina ideal. Med andra ord: Gör som jag säger, inte som jag lever. Men omdömet om en författare måste ändå göras utifrån hans texter, inte hur han lyckas med sitt eget liv.
Men vill man byta en poet mot en annan, har jag läst sena inlagor som pläderat för Baudelaire (1821-67), Rimbaud (1854-91, Verlaine (1844-96) och Mallarmé (1842-98). Visst är de alla odödliga. Men samtliga avled före 1901. Saknades det betydande poeter 1901?
1902 var Ibsen på tal som pristagare, men Wirsén var stark motståndare, chockerad av dennes radikala dramatik och fast besluten att förfölja den livet ut. Han motsatte sig även länge att Selma Lagerlöf skulle få priset. Ändock blev hon 1909 den första svenska pristagaren.
Fanns det någon linje i valen? Akademien trevade sig fram. Begreppet 'litteratur' var inte snävt, utan spretade åt filosofiska håll. Tidsandan tycks röra sig från höger, om inte mot vänster, så dock mot mitten, men velar mellan solidarisk jämlikhet vs separatistisk nationalism.
Fick Wiréns hämndlystnad och omdöme om rätt och fel styra, inte Nobels intention ?
Wirsén satt i Svenska Akademien från 1879, och var drivande under dess stormigaste period, från Giftasprocessen 1884 (då Strindberg stod åtalad för hädelse av de 'heliga sakramenten'.) till Strindbergsfejdens utbrott 1910, med 450 debattartiklar i en ihärdig ström fram till 1912, dödsår för såväl Wirsén som Strindberg. De två tycks ha varit eviga fiender, representanter för den konservative artistokraten som ansåg att litteratur handlade om det sköna, sanna och rena, vs. underdog, förnyaren, den som ville spegla samhällets baksidor, förändra. Om Strindberg inte kunde censureras, tyckte kung Oscar II och överklassen att han skulle bort, fällas i domstol. Men Strindberg hade många anhängare och friades i domstolen. Fejden melaln Wirsén och Strindberg blev dock livslång. Strindbergs såg i Svenska Akademien en inkompetent samling artistokrater och präster, amatörer valda på en höft.
1901 inleddes utdelandet av Nobelpriset. Första litteraturpriset gick till Sully Prudhomme (1839-1907), fransk författare av filosofiska lärodikter.
Genast utbröt stora protester. August Strindberg, Oscar Levertin och många andra hade bara negativa omdömen att säga om den 62-årige poeten. Akademiens bristande kompetens att utse litteraturpristagare tycktes omedelbart bekräftad. Krav ställdes att Akademien skulle fråntas uppdraget. Strindberg beskyllde Wirséns val av pristagare för att vara en gentjänst för att denne översatt och gett ut en av Wirséns dikter på franska. Wirsén hade dock redan på 1880-talet lovprisat Prudhomme som "idealisk", samma svårtolkade ord Nobel använt i sitt testamente. Akademien ansåg därför att de följt testamentet till punkt och pricka.
Jag har inte läst något av Prudhomme och saknar därför uppfattning, men han lär vara bortglömd även i sitt hemland Frankrike.
Missnöjet med Akademien ledde till en protestskrivelse, undertecknad av 42 framstående kulturpersoner, bl a Strindberg, som alla ansåg att Leo Tolstoj borde ha varit den värdigaste pristagaren. Skrivelsen sände ursäkter för Tolstoj, nutidslitteraturens vördade patriark och djupsinniga diktare, inte fått priset.
Missnöjet med Akademien ledde till en protestskrivelse, undertecknad av 42 framstående kulturpersoner, bl a Strindberg, som alla ansåg att Leo Tolstoj borde ha varit den värdigaste pristagaren. Skrivelsen sände ursäkter för Tolstoj, nutidslitteraturens vördade patriark och djupsinniga diktare, inte fått priset.
Tolstoj är en tidlös gigant från 1800-talet. Tänk att han levde ända till 1910. Aristokraten, som sade sig hellre velat leva som bonde, och godhjärtat gjorde vad han kunde för att underlätta livet för bönderna på de egna ägorna, men ändå inte kunde leva upp till sina ideal. Med andra ord: Gör som jag säger, inte som jag lever. Men omdömet om en författare måste ändå göras utifrån hans texter, inte hur han lyckas med sitt eget liv.
Men vill man byta en poet mot en annan, har jag läst sena inlagor som pläderat för Baudelaire (1821-67), Rimbaud (1854-91, Verlaine (1844-96) och Mallarmé (1842-98). Visst är de alla odödliga. Men samtliga avled före 1901. Saknades det betydande poeter 1901?
1902 var Ibsen på tal som pristagare, men Wirsén var stark motståndare, chockerad av dennes radikala dramatik och fast besluten att förfölja den livet ut. Han motsatte sig även länge att Selma Lagerlöf skulle få priset. Ändock blev hon 1909 den första svenska pristagaren.
Fanns det någon linje i valen? Akademien trevade sig fram. Begreppet 'litteratur' var inte snävt, utan spretade åt filosofiska håll. Tidsandan tycks röra sig från höger, om inte mot vänster, så dock mot mitten, men velar mellan solidarisk jämlikhet vs separatistisk nationalism.
1902 års litteraturpris gick till tysken Theodore Mommsen, 1817-1903. En gammal man, antikhistorier och politiker på den borgerliga vänsterkanten i opposition mot Bismarck. Hans skildringar av det antika Roms utveckling ledde till Nobelpriset, vilket han inte kunde njuta länge av eftersom han dog redan året därpå. Jag har inte läst honom.
1903 dyker dock en mångsidig norsk skald upp som läses än idag. Björnstjerna Björnson, 1832-1910, skrev Norges nationalsång, Ja, vi elsker dette landet, 1864, dramatik och romaner, med lyrisk kvalitet. Slog igenom på 1850-talet med epokgörande bondeberättelser med en aura av sagatiden. Texten är rask och konkreta, därav lättläst, med optimistisk framtidstro. Han efterträdde Ibsen som ledare för Den Nationale Scene i Bergen, till vilken han skrev skådespel om bl a maktens avigsida. I politiken var han liberal republikan, glödande patriot, kämpade för Norges självständighet från danskt inflytande. Vid konflikter ställde han sig på arbetarnas sida och även kvinnors. Han tog till sig Georg Brandes paroll att ’sätta problem under debatt’, inriktade sina skådespel mot aktuella frågor, vilket på 1870-talet inledde Nordens realistiska samtids- och problemdrama. Hans krav på samma sexualmoral för man och kvinna blev upptakten till en stor nordisk sedlighetsfejd på 1880-talet. Skönlitteraturen ger ingen rättvis bild åt hans halvsekellånga ledarställning i norskt kulturliv. Som omstridd tidningsman och karismatisk talare tog han outtröttligt del i tidens brännande frågor. Engagerade sig för fred och kvinnosak, och förföljda personer, som Dreyfus, och folkslag, som finländare, slovaker och tjecker.
Nog kokade det kring gräsrötterna vid sekelskiftet 1900. Trötta på århundraden av förtryck ville alla få sitt eget stycke av kulturell frihet.
1904 års litteraturpris delades mellan två författare av två olika minoritetskulturer:
Frédéric Mistral, 1830-1914, provencalsk författare (poet) och lexikograf, som grundat en provencalsk renässansrörelse. Efter studier i juridik återvände han till jordbruket och skrev poesi, episka dikter och folklivsskildringar.
José Echegaray, 1832-1916 – spansk dramatiker av baskisk härkomst, ursprungligen matematiker, innehavare av flera ministerposter. Hans teatraliskt skickliga pjäser var på 1890-talet mycket uppskattade av teaterpubliken. Enkla motiv, men med sinnrika intriger, med retorik och social kritik i Ibsens efterföljd.
Återigen Ibsen. Även om Ibsen inte fick priset, så inspirerade han sin samtid starkt.
1905 års litteraturpris gick till Henryk Sienkiewicz, 1846-1916, mångsidig polsk författare, tidvis bosatt i USA. Skrev noveller om polska bönders hårda livsbetingelser och realistiska historiska romaner, med möjlighet att tolka in samtida förtryck. Det patriotiska budskapet fick stor betydelse i det ofria Polen. Han skrev även för barn och ungdom - ett i mitt tycke mycket sympatiskt drag - och deltog i en forskningsexpedition i Östafrika.
Bland storverken räknas Quo Vadis (1896) som tilldrar sig på kejsar Neros tid i Rom och skildrar brytningstiden mellan Antiken och Kristendomen, vilket underförstått syftar på det ryska förtrycket i Polen. Boken har filmatiserats flera gånger, första gången 1912. En ung Marlon Brando spelade Kejsar Nero i 1951 års version. Jag läste nyligen denna roman, en tegelsten på 600 sidor, om de första kristna i Rom och Neros förföljelser av dem efter den stora branden 67 e Kr. De kristna blev syndabockar. Petrus, som grundat den kristna församlingen i Rom, finns med och dör martyrdöden på slutet. Boken talar om kärlekens betydelse och att döden inte är slutet. När jag läste tänkte jag hela tiden på likheterna mellan sent 1800-tal och sent 1900-talet, med New Age, längtan efter andlig medvetenhet. Även om tolkningarna skiljer sig lite.
Boken är skriven på ålderdomligt språk, dvs med verbböjningar och annat som hos mig väcker tanken på Shakespeare - jag antar att det är medvetet gjort för att frammana en antik känsla. Ändå är den lättläst, med huvudsakligen dialog. Och jag inbillar mig att hans andra böcker, med andra mer moderna tema flyter ännu lättare, som äventyrsberättelser.
1906 års litteraturpris gick till italienaren Giosuè Carducci, 1835-1907, poet och professor i italiensk litteratur i Bologna. Italien som varit splittrat i många små stater sedan Romarrikets sönderfall 1500 år tidigare, genomgick 1860-70 ett enande, tvärtemot många andra separatistiska strävanden Europa runt.
Starkt påverkad av klassisk italiensk lyrik, hyllade Carducci Italiens historia och folk, och blev därmed nationalskald för det nya enade Italien. Vid sidan om författandet gjorde han även politisk karriär och blev 1890 senator.
1903 dyker dock en mångsidig norsk skald upp som läses än idag. Björnstjerna Björnson, 1832-1910, skrev Norges nationalsång, Ja, vi elsker dette landet, 1864, dramatik och romaner, med lyrisk kvalitet. Slog igenom på 1850-talet med epokgörande bondeberättelser med en aura av sagatiden. Texten är rask och konkreta, därav lättläst, med optimistisk framtidstro. Han efterträdde Ibsen som ledare för Den Nationale Scene i Bergen, till vilken han skrev skådespel om bl a maktens avigsida. I politiken var han liberal republikan, glödande patriot, kämpade för Norges självständighet från danskt inflytande. Vid konflikter ställde han sig på arbetarnas sida och även kvinnors. Han tog till sig Georg Brandes paroll att ’sätta problem under debatt’, inriktade sina skådespel mot aktuella frågor, vilket på 1870-talet inledde Nordens realistiska samtids- och problemdrama. Hans krav på samma sexualmoral för man och kvinna blev upptakten till en stor nordisk sedlighetsfejd på 1880-talet. Skönlitteraturen ger ingen rättvis bild åt hans halvsekellånga ledarställning i norskt kulturliv. Som omstridd tidningsman och karismatisk talare tog han outtröttligt del i tidens brännande frågor. Engagerade sig för fred och kvinnosak, och förföljda personer, som Dreyfus, och folkslag, som finländare, slovaker och tjecker.
Nog kokade det kring gräsrötterna vid sekelskiftet 1900. Trötta på århundraden av förtryck ville alla få sitt eget stycke av kulturell frihet.
1904 års litteraturpris delades mellan två författare av två olika minoritetskulturer:
Frédéric Mistral, 1830-1914, provencalsk författare (poet) och lexikograf, som grundat en provencalsk renässansrörelse. Efter studier i juridik återvände han till jordbruket och skrev poesi, episka dikter och folklivsskildringar.
José Echegaray, 1832-1916 – spansk dramatiker av baskisk härkomst, ursprungligen matematiker, innehavare av flera ministerposter. Hans teatraliskt skickliga pjäser var på 1890-talet mycket uppskattade av teaterpubliken. Enkla motiv, men med sinnrika intriger, med retorik och social kritik i Ibsens efterföljd.
Återigen Ibsen. Även om Ibsen inte fick priset, så inspirerade han sin samtid starkt.
1905 års litteraturpris gick till Henryk Sienkiewicz, 1846-1916, mångsidig polsk författare, tidvis bosatt i USA. Skrev noveller om polska bönders hårda livsbetingelser och realistiska historiska romaner, med möjlighet att tolka in samtida förtryck. Det patriotiska budskapet fick stor betydelse i det ofria Polen. Han skrev även för barn och ungdom - ett i mitt tycke mycket sympatiskt drag - och deltog i en forskningsexpedition i Östafrika.
Bland storverken räknas Quo Vadis (1896) som tilldrar sig på kejsar Neros tid i Rom och skildrar brytningstiden mellan Antiken och Kristendomen, vilket underförstått syftar på det ryska förtrycket i Polen. Boken har filmatiserats flera gånger, första gången 1912. En ung Marlon Brando spelade Kejsar Nero i 1951 års version. Jag läste nyligen denna roman, en tegelsten på 600 sidor, om de första kristna i Rom och Neros förföljelser av dem efter den stora branden 67 e Kr. De kristna blev syndabockar. Petrus, som grundat den kristna församlingen i Rom, finns med och dör martyrdöden på slutet. Boken talar om kärlekens betydelse och att döden inte är slutet. När jag läste tänkte jag hela tiden på likheterna mellan sent 1800-tal och sent 1900-talet, med New Age, längtan efter andlig medvetenhet. Även om tolkningarna skiljer sig lite.
Boken är skriven på ålderdomligt språk, dvs med verbböjningar och annat som hos mig väcker tanken på Shakespeare - jag antar att det är medvetet gjort för att frammana en antik känsla. Ändå är den lättläst, med huvudsakligen dialog. Och jag inbillar mig att hans andra böcker, med andra mer moderna tema flyter ännu lättare, som äventyrsberättelser.
1906 års litteraturpris gick till italienaren Giosuè Carducci, 1835-1907, poet och professor i italiensk litteratur i Bologna. Italien som varit splittrat i många små stater sedan Romarrikets sönderfall 1500 år tidigare, genomgick 1860-70 ett enande, tvärtemot många andra separatistiska strävanden Europa runt.
Starkt påverkad av klassisk italiensk lyrik, hyllade Carducci Italiens historia och folk, och blev därmed nationalskald för det nya enade Italien. Vid sidan om författandet gjorde han även politisk karriär och blev 1890 senator.
Carduccis diktning förhärligade antika hjältar. Jag tror därför att det mer handlar om retorik för samtiden, än tidlös mänsklig erfarenhet. Jag har försökt att läsa några av hans dikter, men är inte tillräckligt kunnig i klassisk italienska för att begripa mig på dem.
2008-09-14
Carl David af Wirsén och Nobelpriset
Svenska Akademien, instiftad år 1786 av kung Gustav III, för att "... arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet". Akademien är helt oberoende, utan statligt stöd eller inblandning. De 18 ledamöterna (författare och vetenskapsmän) sitter på livstid och väljer själva in efterträdare när någon avlidit och utser sinsemellan en ständig sekreterare som verkställande och talesman utåt. Inte minst uppmärksammad i början av oktober varje år då vi får veta besked om vem som valts till årets Nobelpristagare i litteratur.
Åter till Nobelprisets uppkomst vid förra sekelskiftet 1900 - då Svenska Akademien fick ansvaret att dela ut ett litteraturpris riktat till hela världen. Valspråk "Snille och smak" borde borga för att det var rätt person på rätt plats. Men tanken kändes länge främmande för ledamöterna, som hittills främst sysslat med Ordlista och Ordbok över svenska språket.
I Nationencyklopedin (NE) finns en intressant artikel av litteraturprofessor Per Rydén, som förklarar att näst efter Alfred Nobel har ingen betytt lika mycket för det litterära Nobelprisets tillblivelse, som Carl David af Wirsén (1842-1912), författare och litteraturkritiker, invald i Svenska Akademien 1879 och ständig sekreterare från 1884. Det är honom vi kan tacka för att det överhuvudtaget finns ett Nobelpris i litteratur, som riktar världens intresse på Sverige, åtminstone två dagar om året.
Men det övergripande omdömet om Wirsén är främst negativt. Så här står det i (NE): "Sin största men övervägande negativa betydelse kom af Wirsén att få som kritiker ... med sin uttalade konservatism ett olyckligt inflytande, inte minst vid valen av nobelpristagare i litteratur. Som litteraturrecensent i Post- och Inrikes Tidningar från 1880 och i Vårt Land från 1886 kunde han under många år med pondus ge uttryck för en reaktionär och småskuren litteratursyn och därmed motarbeta den framväxande litteraturens utveckling."
Konservatism - reaktionär - småskuren litteratursyn. Hårda ord.
Wirséns egen författarbana begränsade sig till idyllisk lyrik, religiös diktning, psalmer, samt äreminnen över tidigare Akademiledamöter. Men stolen i Svenska Akademien gav honom en position att kritisera andra, blivande stjärnor som Strindberg, Heidenstam, Lagerlöf och Ibsen.
En gång ägde han alltså nästan allt, vad gäller inflytande, men kom att förlora allt. Vem minns Wirsén idag? Han lärde sig läsa redan vid 3 års ålder och flydde tidigt in i litteraturen, bort från faderns önskan om en efterträdare till familjens bruksverksamhet i Västmanland. Fallenhet för språk gjorde honom tidigt polyglott. Han skolades av informator i hemmet fram till sitt inträde i gymnasiet, där hans läshåg befästes än mer.
I Uppsala grundlade han yviga alkoholvanor och odlade sin poesi i Namnlösa Sällskapet, med Snoilsky som överlägsen medtävlare. Doktorerade i estetik 1866 och skrev en avhandling om fransk litteratur samtidigt som han tjänstgjorde som attaché på svenska ambassaden i Paris. Men karriären var motig - misslyckad lärare, underkänd professor.
Poesin var Wirséns mänskliga sida. Fram till 1890-talet var han en av de mest lästa lyrikerna. Debutsamlingen 1876 öppnade vägen till Svenska Akademien 1879. Den blev hans liv, där kom både hans arbetsamhet och intriglusta till sin rätt. Han blev ledande kritiker i Akademiens eget organ, Post- och Inrikes Tidningar, och tog som sin uppgift att motverka radikal svensk litteratur, med August Strindberg i spetsen. Redan 1884, just under processen mot Strindbergs Giftas, blev han dess ständige sekreterare.
I striden mellan radikala och konservativa blev Wirsén föremål för elaka anfall. Han tyckte synd om sig själv, ofta glömsk av den makt han själv skaffat sig, att bedöma och döma diktare. Hans domar över svensk litteratur var hämmande. Men för den utländska litteraturen blev hans roll en helt annan. Polyglott som han var, grep han sig an ännu inte översatt litteratur. Ingen annan har ägnat sig så mycket åt fransk, tysk, engelsk och italiensk litteratur, liksom dans och norsk. Wirsén syn på utländska diktare var betydligt öppnare. Var bland de första att uppmärksamma Baudelaire. Såg det positiva i Zolas idoga kartläggning av verkligheten.
De hårt risade unga svenska diktarna fann sig orättvist behandlade.
1894, vid ännu ett litterärt bråk, kritiserades Wirséns förkärlek för utländsk litteratur. Man ifrågasattes om han gjorde skäl för sina väl tilltagna arvoden. Ett nederlag för Wirsén. Nästan hela Akademien röstade mot honom.
Revanschen kom med Alfred Nobels testamente som erbjöd "Akademien i Stockholm" att dela ut ett årligt pris till den som under året gjort den bästa prestationen på det litterära området. Många i Akademien värjde sig, inte minst Wirséns motståndare. Svenska Akademien skulle ägna sig åt svensk litteratur och svenskt språk - Akademien ansågs sakna kompetens för all världens litteratur - man befarade att det bara skulle leda till oändliga strider.
Endast Carl David af Wirsén såg möjligheterna: Verksamheten förnyad, ekonomin förbättrad och en helt ny status för Akademien om den jämställdes med vetenskapliga instanser för fysik, kemi och medicin. Han smickrade sina medledamöter och vann på kort tid majoriteten över på sin sida. Allt han strävat med sedan 1880 fick plötsligt sin mening. Hans bedömning av utländsk litteratur som tidigare satts ifråga, blev nu grunden till att Akademien kunde ta på sig detta uppdrag.
Alfred Nobel, originell nog att intressera sig lika mycket för litteratur som vetenskap, ville belöna dem likvärdigt. En gränsöverskridande kosmopolit - mitt i en starkt nationalistisk tidsera. Och just då fanns alltså denna 'hämndlystna' sekreterare i Svenska Akademien som omedelbart förstod möjligheterna, och därmed underlättade fullföljandet av Nobels dröm. Åren fram till första prisutdelningen 1901 verkade Wirsen också för att övertyga övriga prisutdelande instanser att utveckla hela apparaten för Nobelpriset. Och vid prisutdelningen 1901 fick han uppträda och tala på vers för samtliga svenska prisutdelare.
Åter till Nobelprisets uppkomst vid förra sekelskiftet 1900 - då Svenska Akademien fick ansvaret att dela ut ett litteraturpris riktat till hela världen. Valspråk "Snille och smak" borde borga för att det var rätt person på rätt plats. Men tanken kändes länge främmande för ledamöterna, som hittills främst sysslat med Ordlista och Ordbok över svenska språket.
I Nationencyklopedin (NE) finns en intressant artikel av litteraturprofessor Per Rydén, som förklarar att näst efter Alfred Nobel har ingen betytt lika mycket för det litterära Nobelprisets tillblivelse, som Carl David af Wirsén (1842-1912), författare och litteraturkritiker, invald i Svenska Akademien 1879 och ständig sekreterare från 1884. Det är honom vi kan tacka för att det överhuvudtaget finns ett Nobelpris i litteratur, som riktar världens intresse på Sverige, åtminstone två dagar om året.
Men det övergripande omdömet om Wirsén är främst negativt. Så här står det i (NE): "Sin största men övervägande negativa betydelse kom af Wirsén att få som kritiker ... med sin uttalade konservatism ett olyckligt inflytande, inte minst vid valen av nobelpristagare i litteratur. Som litteraturrecensent i Post- och Inrikes Tidningar från 1880 och i Vårt Land från 1886 kunde han under många år med pondus ge uttryck för en reaktionär och småskuren litteratursyn och därmed motarbeta den framväxande litteraturens utveckling."
Konservatism - reaktionär - småskuren litteratursyn. Hårda ord.
Wirséns egen författarbana begränsade sig till idyllisk lyrik, religiös diktning, psalmer, samt äreminnen över tidigare Akademiledamöter. Men stolen i Svenska Akademien gav honom en position att kritisera andra, blivande stjärnor som Strindberg, Heidenstam, Lagerlöf och Ibsen.
En gång ägde han alltså nästan allt, vad gäller inflytande, men kom att förlora allt. Vem minns Wirsén idag? Han lärde sig läsa redan vid 3 års ålder och flydde tidigt in i litteraturen, bort från faderns önskan om en efterträdare till familjens bruksverksamhet i Västmanland. Fallenhet för språk gjorde honom tidigt polyglott. Han skolades av informator i hemmet fram till sitt inträde i gymnasiet, där hans läshåg befästes än mer.
I Uppsala grundlade han yviga alkoholvanor och odlade sin poesi i Namnlösa Sällskapet, med Snoilsky som överlägsen medtävlare. Doktorerade i estetik 1866 och skrev en avhandling om fransk litteratur samtidigt som han tjänstgjorde som attaché på svenska ambassaden i Paris. Men karriären var motig - misslyckad lärare, underkänd professor.
Poesin var Wirséns mänskliga sida. Fram till 1890-talet var han en av de mest lästa lyrikerna. Debutsamlingen 1876 öppnade vägen till Svenska Akademien 1879. Den blev hans liv, där kom både hans arbetsamhet och intriglusta till sin rätt. Han blev ledande kritiker i Akademiens eget organ, Post- och Inrikes Tidningar, och tog som sin uppgift att motverka radikal svensk litteratur, med August Strindberg i spetsen. Redan 1884, just under processen mot Strindbergs Giftas, blev han dess ständige sekreterare.
I striden mellan radikala och konservativa blev Wirsén föremål för elaka anfall. Han tyckte synd om sig själv, ofta glömsk av den makt han själv skaffat sig, att bedöma och döma diktare. Hans domar över svensk litteratur var hämmande. Men för den utländska litteraturen blev hans roll en helt annan. Polyglott som han var, grep han sig an ännu inte översatt litteratur. Ingen annan har ägnat sig så mycket åt fransk, tysk, engelsk och italiensk litteratur, liksom dans och norsk. Wirsén syn på utländska diktare var betydligt öppnare. Var bland de första att uppmärksamma Baudelaire. Såg det positiva i Zolas idoga kartläggning av verkligheten.
De hårt risade unga svenska diktarna fann sig orättvist behandlade.
1894, vid ännu ett litterärt bråk, kritiserades Wirséns förkärlek för utländsk litteratur. Man ifrågasattes om han gjorde skäl för sina väl tilltagna arvoden. Ett nederlag för Wirsén. Nästan hela Akademien röstade mot honom.
Revanschen kom med Alfred Nobels testamente som erbjöd "Akademien i Stockholm" att dela ut ett årligt pris till den som under året gjort den bästa prestationen på det litterära området. Många i Akademien värjde sig, inte minst Wirséns motståndare. Svenska Akademien skulle ägna sig åt svensk litteratur och svenskt språk - Akademien ansågs sakna kompetens för all världens litteratur - man befarade att det bara skulle leda till oändliga strider.
Endast Carl David af Wirsén såg möjligheterna: Verksamheten förnyad, ekonomin förbättrad och en helt ny status för Akademien om den jämställdes med vetenskapliga instanser för fysik, kemi och medicin. Han smickrade sina medledamöter och vann på kort tid majoriteten över på sin sida. Allt han strävat med sedan 1880 fick plötsligt sin mening. Hans bedömning av utländsk litteratur som tidigare satts ifråga, blev nu grunden till att Akademien kunde ta på sig detta uppdrag.
Alfred Nobel, originell nog att intressera sig lika mycket för litteratur som vetenskap, ville belöna dem likvärdigt. En gränsöverskridande kosmopolit - mitt i en starkt nationalistisk tidsera. Och just då fanns alltså denna 'hämndlystna' sekreterare i Svenska Akademien som omedelbart förstod möjligheterna, och därmed underlättade fullföljandet av Nobels dröm. Åren fram till första prisutdelningen 1901 verkade Wirsen också för att övertyga övriga prisutdelande instanser att utveckla hela apparaten för Nobelpriset. Och vid prisutdelningen 1901 fick han uppträda och tala på vers för samtliga svenska prisutdelare.
2008-09-12
Alfred Nobel
Vem var Alfred Nobel? Varför instiftade en uppfinnare och kemist ett litteraturpris?
Nobelpriset har satt Sverige på världskartan, trots att Nobel själv sällan vistades i Sverige. Som 9 åring flyttade han med sin familj till S:t Petersburg, lärde sig flytande ryska, fick också lektioner i engelska, tyska och franska. Grunden för en kosmopolit. Gjorde studieresor, men återvände för att arbeta i faderns fabrik i S:t Petersburg, experimentera med nitroglycerin. Ekonomiska svårigheter fick familjen att återvända till Sverige. Nobel endast två år, 1863-1865. 1863 fick han sitt första patent, gm att bland nitroglycerin m svartkrut blev det kontrollerbart o kunde tändas med stubintråd. För det fick han sitt första patent 1863. Konstruerade sedan tändhatten, o inledde industriell framställning m hj a utländska lån. I en våldsam explosion i laboratoriet 1864, dog brodern Emil och fyra personer till. Men Alfred gav inte upp, utan bildade tillsammans med fadern Nitroglycerin AB för att möta efterfrågan.
Men Alfred Nobel var en tillbakadragen, komplex och gåtfull person, som tog sin andliga tillflykt till dikten. Ensam, med oförlöst kärlekslängtan. Filosofisk och kontemplativ humanist. Konstaterade han att där fanns 'såväl en känslans som en tankens filosofi'.
Tidigt i ungdomen fastnade han för de engelska romantikerna, med Shelley och Lord Byron som förebilder. Och började själv skriva blankvers på engelska. Mer sällan på svenska. Han skrev för att skingra tankarna när han kände sig ensam, var trött på affärer o plågad av intriger.
Ett fåtal dikter finns kvar och utgavs först 2006 i både sin ursprungliga engelska form, samt översatta till svenska av Nobelbibliotekarien Åke Erlandsson.
Alfred Nobel föredrog blankvers, ansåg att rim var ett mekaniskt arbete som främst skulle döja ett banalt idéinnehåll. Som melankolisk självlärd yngling med romantiska ideal. Livet skulle tas på lidelsefullt allvar. Alfred ägde många böcker, varav större delen skönlitteratur, varav en stor del engelska romantiker. Betydligt senare tog han del av svenska och skandinaviska diktare.
1865-1873 Bosatt i Hamburg, anlägger Alfred en fabrik och arbetar träget med att eliminera de stora riskerna med sprängmedlet, lät nitroglycerinet sugas upp av kiselgur o uppfann därmed dynamiten, ett effektivt men relativt riskfritt sprängmedel. Tillverkning startade också i Norge och kontakter inleddes även med USA. 1866–67 erhöll Nobel patent på dynamiten i en rad länder. På 1870-talet framställde han det smidigare och kraftigare spränggelatinet, och senare ballistit, ett rökfritt krut.
Dennq dynamisk period tvingas Nobel utveckla sitt affärssinne. Han åker runt i olika länder och demonstrera dynamitens effektivitet, för gruvindustri och tunnelbyggen, t ex Sankt Gotthardstunneln. Han blir snart ledare för ett världsimperium, med störst framgång i USA, trots en mängd patenttvister och illojal konkurrens. Storbritannien är motsträvigast, men får snart en fabrik. Liksom därpå Frankrike, Schweiz och Italien, och fler tillkom i Tyskland. Bolag och agenturer växer upp värld runt. Han jobbar på många idéer, tar ut 355 patent i olika länder, även om bara en mindre del gav något påtagligt resultat.
En hektisk tid, då alla litterära intressen måste skjutas åt sidan, av experiment, ekonomiska problem, städiga resor o det växande industriimperiet. Men gav aldrig helt upp tanken. Efter explosionsolyckor i Hamburg 1868, följda av negativa tidningsartiklar och hotande konkurs, känner han sig så trött och blågad av motgångarna, att han helst vill överge affärerna och drömmer om att byta bana och livnära sig på sin pennan.
1873 köpte Nobel ett hus i Paris, nära Bois de Boulogne, och inrättar sig ett laboratorium. 1888 beviljas han patent på sitt röksvaga krut, ballistiten, men tyngd av intriger, patenttvister och ständiga konflikter med franska myndigheter gör att han 1890 flyttade till San Remo i Italien. Och tre år senare köpte han Bofors kanonverkstad och inrättade en bostad åt sig på Björkborns herrgård. Kanontillverkningen skulle fortsätta, framställningen av stål förbättras och nya experiment med ballistit (nobelkrut) genomföras. Nya fabriker anlades och nya tekniska metoder infördes. Förnyelseprocessen var i full gång vid Nobels död 1896, ensam med sin betjänt, i San Remo.
Litteraturen övergav han dock aldrig. Han bodde nära Victor Hugo som blev en personlig vän. Han gifte sig aldrig men träffade 1875 Bertha von Suttner, österrikiska som blev hans litterära förtrogna. De träffades och brevväxlade av och till under 20 år. Mars 1896 skriver han till henne på franska, att sjukdom hindrat honom från att ägna sig åt något mer seriöst, i stället har han skrivit på en tragedi.
Nobel listade 1895 sina vetenskapliga och litterära projekt, varav 14 litterära titlar, inkl utkast till romaner, dramer, och främst lyrik. Alltså ännu sent i livet.
Ragnar Sohlman var anställd hos Alfred Nobel, och den han litade mest på. Så pass att han stipulerade honom som testamentsexekutator. Vilket kom som en fullständigt överraskning för Sohlman själv. Ingen lätt uppgift. Han har återberättat hela förloppet som tog ca fyra år, i sin bok Ett testamente : hur Alfred Nobels dröm blev verklighet. Återutgiven i facsimil för ett par år sedan.
Stor del av tiden ägnades åt att resa Europa runt för att frakta hem värdepapper och andra tillgångar till Sverige och sälja egendom. Klurigast var det att undkomma de franska myndigheternas krav på arvsskatt, vilket krävde domstolsutlåtande som styrkte att hans hemort var Bofors i Värmland (en sanning med modifikation) och inte Paris.
Enligt testamentet skulle förmögenheten, förutom vissa legat till släktingar och nära vänner, användas till prisbelöningar inom vetenskap, litteratur och fredsarbete. Inte minst fredsarbete låg honom varmt om hjärtat. Krig, inte minst amerikanska inbördeskriget, berörde honom mycket illa. Han önskade inte bli ihågkommen för den krigiska aspekten av dynamit. Inspirerad inte minst av Bertha von Suttner ville han inrätta en europeisk fredstribunal.
Hans politiska hållning var radikal och pacifistisk. Han ansåg att ärvda förmögenheter bara var en olycka som medverkade till att försoffa människor. Släkten som snuvades på det enorma arvet protesterade till en början. Även de akademier som utsetts till valmyndigheter att kora pristagarna, ställde sig till en början frågande. Många frågade sig, inklusive kungen, varför priset inte skulle stanna inom Sveriges gränser? Eller varför fredspriset måste delas ut i Norge?
Men Sverige och Norge hängde då fortfarande ihop i en Union, och Norge var trots allt yngre och radikalare och därför antagligen enligt Nobel mest lämpade att välja pristagare på den kanten.
Testamentet säger att priset skall utdelas till 'Någon som har gagnat mänskligheten'.
Alfred Nobel var helt klart en intelligent och framsynt man som funderat länge på sin idé.
Även om ibland 'fel person' får priset så kan vi inte skylla Nobel för det.
Beskrivningen apropå Litteraturpriset är något luddig.
"Den som inom litteraturen producerat det utmärktaste i idealisk riktning."
Nobel beundrade Shelley och hans idealism. Shelley som var gift med Mary Wollstonecraft, hon som skrev både Frankensteins monster och Mänskliga rättigheter för kvinnor. De var barn av Franska Revolutionen. En tid som drömde om jämlikhet. Jag kan inte tolka det annorlunda än att Nobel såg det idealiska som en riktning mot jämlikhet mellan människor, när det gällde så väl samhällsklasser, raser och kön.
Pengar skulle inte ärvas. Pengar skulle man förtjäna. T ex genom att göra något som gagnade mänskligheten. För den som arbetar på att gagna mänskligheten förhoppningsvis fortsätter att använda det han får till att gagna mänskligheten.
De fem första nobelprisen utdelades 10 december 1901.
Alfred Nobel lär ha varit en superidealist, som trodde på et sköna, rätta och sanna. Men samtidgit en misantrop - om än ytterst välvillig sådan - som dock kunde kritisera sin samtid påfallande hårt.
'Jag är inte släkt med andra än dem, jag tycker om'.
Nobelpriset har satt Sverige på världskartan, trots att Nobel själv sällan vistades i Sverige. Som 9 åring flyttade han med sin familj till S:t Petersburg, lärde sig flytande ryska, fick också lektioner i engelska, tyska och franska. Grunden för en kosmopolit. Gjorde studieresor, men återvände för att arbeta i faderns fabrik i S:t Petersburg, experimentera med nitroglycerin. Ekonomiska svårigheter fick familjen att återvända till Sverige. Nobel endast två år, 1863-1865. 1863 fick han sitt första patent, gm att bland nitroglycerin m svartkrut blev det kontrollerbart o kunde tändas med stubintråd. För det fick han sitt första patent 1863. Konstruerade sedan tändhatten, o inledde industriell framställning m hj a utländska lån. I en våldsam explosion i laboratoriet 1864, dog brodern Emil och fyra personer till. Men Alfred gav inte upp, utan bildade tillsammans med fadern Nitroglycerin AB för att möta efterfrågan.
Men Alfred Nobel var en tillbakadragen, komplex och gåtfull person, som tog sin andliga tillflykt till dikten. Ensam, med oförlöst kärlekslängtan. Filosofisk och kontemplativ humanist. Konstaterade han att där fanns 'såväl en känslans som en tankens filosofi'.
Tidigt i ungdomen fastnade han för de engelska romantikerna, med Shelley och Lord Byron som förebilder. Och började själv skriva blankvers på engelska. Mer sällan på svenska. Han skrev för att skingra tankarna när han kände sig ensam, var trött på affärer o plågad av intriger.
Ett fåtal dikter finns kvar och utgavs först 2006 i både sin ursprungliga engelska form, samt översatta till svenska av Nobelbibliotekarien Åke Erlandsson.
Alfred Nobel föredrog blankvers, ansåg att rim var ett mekaniskt arbete som främst skulle döja ett banalt idéinnehåll. Som melankolisk självlärd yngling med romantiska ideal. Livet skulle tas på lidelsefullt allvar. Alfred ägde många böcker, varav större delen skönlitteratur, varav en stor del engelska romantiker. Betydligt senare tog han del av svenska och skandinaviska diktare.
1865-1873 Bosatt i Hamburg, anlägger Alfred en fabrik och arbetar träget med att eliminera de stora riskerna med sprängmedlet, lät nitroglycerinet sugas upp av kiselgur o uppfann därmed dynamiten, ett effektivt men relativt riskfritt sprängmedel. Tillverkning startade också i Norge och kontakter inleddes även med USA. 1866–67 erhöll Nobel patent på dynamiten i en rad länder. På 1870-talet framställde han det smidigare och kraftigare spränggelatinet, och senare ballistit, ett rökfritt krut.
Dennq dynamisk period tvingas Nobel utveckla sitt affärssinne. Han åker runt i olika länder och demonstrera dynamitens effektivitet, för gruvindustri och tunnelbyggen, t ex Sankt Gotthardstunneln. Han blir snart ledare för ett världsimperium, med störst framgång i USA, trots en mängd patenttvister och illojal konkurrens. Storbritannien är motsträvigast, men får snart en fabrik. Liksom därpå Frankrike, Schweiz och Italien, och fler tillkom i Tyskland. Bolag och agenturer växer upp värld runt. Han jobbar på många idéer, tar ut 355 patent i olika länder, även om bara en mindre del gav något påtagligt resultat.
En hektisk tid, då alla litterära intressen måste skjutas åt sidan, av experiment, ekonomiska problem, städiga resor o det växande industriimperiet. Men gav aldrig helt upp tanken. Efter explosionsolyckor i Hamburg 1868, följda av negativa tidningsartiklar och hotande konkurs, känner han sig så trött och blågad av motgångarna, att han helst vill överge affärerna och drömmer om att byta bana och livnära sig på sin pennan.
1873 köpte Nobel ett hus i Paris, nära Bois de Boulogne, och inrättar sig ett laboratorium. 1888 beviljas han patent på sitt röksvaga krut, ballistiten, men tyngd av intriger, patenttvister och ständiga konflikter med franska myndigheter gör att han 1890 flyttade till San Remo i Italien. Och tre år senare köpte han Bofors kanonverkstad och inrättade en bostad åt sig på Björkborns herrgård. Kanontillverkningen skulle fortsätta, framställningen av stål förbättras och nya experiment med ballistit (nobelkrut) genomföras. Nya fabriker anlades och nya tekniska metoder infördes. Förnyelseprocessen var i full gång vid Nobels död 1896, ensam med sin betjänt, i San Remo.
Litteraturen övergav han dock aldrig. Han bodde nära Victor Hugo som blev en personlig vän. Han gifte sig aldrig men träffade 1875 Bertha von Suttner, österrikiska som blev hans litterära förtrogna. De träffades och brevväxlade av och till under 20 år. Mars 1896 skriver han till henne på franska, att sjukdom hindrat honom från att ägna sig åt något mer seriöst, i stället har han skrivit på en tragedi.
Nobel listade 1895 sina vetenskapliga och litterära projekt, varav 14 litterära titlar, inkl utkast till romaner, dramer, och främst lyrik. Alltså ännu sent i livet.
Ragnar Sohlman var anställd hos Alfred Nobel, och den han litade mest på. Så pass att han stipulerade honom som testamentsexekutator. Vilket kom som en fullständigt överraskning för Sohlman själv. Ingen lätt uppgift. Han har återberättat hela förloppet som tog ca fyra år, i sin bok Ett testamente : hur Alfred Nobels dröm blev verklighet. Återutgiven i facsimil för ett par år sedan.
Stor del av tiden ägnades åt att resa Europa runt för att frakta hem värdepapper och andra tillgångar till Sverige och sälja egendom. Klurigast var det att undkomma de franska myndigheternas krav på arvsskatt, vilket krävde domstolsutlåtande som styrkte att hans hemort var Bofors i Värmland (en sanning med modifikation) och inte Paris.
Enligt testamentet skulle förmögenheten, förutom vissa legat till släktingar och nära vänner, användas till prisbelöningar inom vetenskap, litteratur och fredsarbete. Inte minst fredsarbete låg honom varmt om hjärtat. Krig, inte minst amerikanska inbördeskriget, berörde honom mycket illa. Han önskade inte bli ihågkommen för den krigiska aspekten av dynamit. Inspirerad inte minst av Bertha von Suttner ville han inrätta en europeisk fredstribunal.
Hans politiska hållning var radikal och pacifistisk. Han ansåg att ärvda förmögenheter bara var en olycka som medverkade till att försoffa människor. Släkten som snuvades på det enorma arvet protesterade till en början. Även de akademier som utsetts till valmyndigheter att kora pristagarna, ställde sig till en början frågande. Många frågade sig, inklusive kungen, varför priset inte skulle stanna inom Sveriges gränser? Eller varför fredspriset måste delas ut i Norge?
Men Sverige och Norge hängde då fortfarande ihop i en Union, och Norge var trots allt yngre och radikalare och därför antagligen enligt Nobel mest lämpade att välja pristagare på den kanten.
Testamentet säger att priset skall utdelas till 'Någon som har gagnat mänskligheten'.
Alfred Nobel var helt klart en intelligent och framsynt man som funderat länge på sin idé.
Även om ibland 'fel person' får priset så kan vi inte skylla Nobel för det.
Beskrivningen apropå Litteraturpriset är något luddig.
"Den som inom litteraturen producerat det utmärktaste i idealisk riktning."
Nobel beundrade Shelley och hans idealism. Shelley som var gift med Mary Wollstonecraft, hon som skrev både Frankensteins monster och Mänskliga rättigheter för kvinnor. De var barn av Franska Revolutionen. En tid som drömde om jämlikhet. Jag kan inte tolka det annorlunda än att Nobel såg det idealiska som en riktning mot jämlikhet mellan människor, när det gällde så väl samhällsklasser, raser och kön.
Pengar skulle inte ärvas. Pengar skulle man förtjäna. T ex genom att göra något som gagnade mänskligheten. För den som arbetar på att gagna mänskligheten förhoppningsvis fortsätter att använda det han får till att gagna mänskligheten.
De fem första nobelprisen utdelades 10 december 1901.
Alfred Nobel lär ha varit en superidealist, som trodde på et sköna, rätta och sanna. Men samtidgit en misantrop - om än ytterst välvillig sådan - som dock kunde kritisera sin samtid påfallande hårt.
'Jag är inte släkt med andra än dem, jag tycker om'.
2008-09-09
A Great Deliverance - Elizabeth George (1988)
Elizabeth George är inne på sin femtonde bok om Kommissarie Lynley och hans assistent Barbara Havers, sedan debuten 1988. Nu först börjar jag nosa på dessa. Elizabeth George kan sitt hantverk och är smart. På 15:e bokens baksida står att hon i föregående bok gjort det oförlåtliga, omöjliga, låtit kommissarie Lynleys fru bli mördad. Huvudpersoner hör ju till det som måste överleva. I ett TV program om serien Morden i Midsommer, sa man att kommissariens fru genom åren blivit extremt utsatt för diverse faror. Men naturligtvis överlevt.
Elizabeth George vill skriva det oväntade, tar sig an utmaningar, svåra teman, saker andra författare säger sig ha misslyckats med. Det frestar henne, säger hon i boken Skriv på!. Ett smart drag i en bokserie är att släppa information om huvudpersonerna i en bok, men inte fortsätter på den tråden förrän i en senare bok. Sånt kittlar ofta mitt intresse betydligt mer än deckargåtan.
Lästa nyligen debuten från 1988, A great deliverance (Pappas lilla flicka), med stor behållning. Elizabeth George är amerikan, ändå njuter jag av det uppenbart brittiska i såväl språket som referenserna. Persongalleriet är myllrande brett och rikt, vilket gör läsupplevelsen ultimat, känns viktigare än deckargåtan, även om jag inser betydelsen av brottet som katalysator, den kris som väcker läsarens intresse, och är författarens drivkraft.
Men inte bara persongalleriet myllrar, det myllrar även av litterära referensern, i synnerhet systrarna Brontë, från Yorkshires blåsiga hedlandskap, där också större delen av denna första bok är förlagd. Men även de absoluta klassikerna Shakespeare och Jane Austen, med flera författare och konstnärer får vara med på många hörn, ja riktigt sprudlar ur den belästa författarinnan, och understryker läsarens kulturella hemkänsla.
Jane Austen, expert på kriser i familjer och relationer, behövde aldrig ta till mord. Den inledande boken om kommissarie Lynley och Barbara Havers väckte i mig även beröringspunkter från Stolthet och Fördom, överklassmannen och den fördomsfulla underdogen Barbara - inte en kärlekshistoria - men ändå en känslomässig kamp som uppstår på grund av fördomar, respektive den stolthet som blir livboj vid jobbiga känslor av underlägsenhet.
Bokens och brottets upplösning bryter dock mot äldre mysdeckare, som hos Agatha Christie främst rörde sig kring snikenhet. George gräver djupt kring ett par psykologiskt starkt tema - kärlek vs dominans, samt förmåga vs oförmåga att släppa resp. hålla kvar det förflutna. Är det möjligt att förstå och förlåta? Via den stora mängden karaktärer kan hennes teman varieras i ett otal varianter, för och emot. Det är mycket skickligt genomfört.
Själva deckargåtan rör två mycket olika systrar, Gillian och Roberta, som utsatts för samma trauma - som även påverkade deras mor Tessa att förlopa hemmet. Systrarna har dock helt olika personligheter och haterar därför sina trauman olika. Den ambitiösa Gillian, som "läser för att lära", betraktas dock försvånansvärt olika av sin omgivning. Hennes överlevnadsstrategi blev att anpassa sig och bli precis vad än omgivning vill ha av henne. Medan Roberta, som "läser för att fly", flyr in i matmissbruk, tills det inte går längre ...
Så jag slängde mig genast över andra boken, Gamla synder (Payment in blood; 1989), denna gång på svenska, men den hade jag betydligt svårare att komma in i och uppskatta. En risk med serier är att författaren efter en inledande succé får bråttom, och kanske lite ångest inför uppföljare, oro att floppa när förväntningarna byggts upp. Eller så saknade jag bara engelska språket, svenska översättningar känns lätt lite för torra i jämförelse. Dessutom uppskattade jag inte persongalleriet denna gång, en skådespelartrupp med idel självupptagna rötägg, som inte skyggar för mord, tacksamt för pusseldeckare à la Agatha Christie, men känns dammigt idag.
Men boken tog sig. Jag fick mitt lystmäte av fortsatt sidointrig, i mitt tycke huvudintrig, apropå polisernas inbördes relationer. Polisarbetet blir vardag och visar upp deras karaktärer. Så nu har jag även beställt tredje boken: Till minnet av Edward (Well-schooled in murder).
Inte alls lika smart av mig, som av Elizabeth George! ;-)
Jag som har så mycket annat att läsa.
Elizabeth George vill skriva det oväntade, tar sig an utmaningar, svåra teman, saker andra författare säger sig ha misslyckats med. Det frestar henne, säger hon i boken Skriv på!. Ett smart drag i en bokserie är att släppa information om huvudpersonerna i en bok, men inte fortsätter på den tråden förrän i en senare bok. Sånt kittlar ofta mitt intresse betydligt mer än deckargåtan.
Lästa nyligen debuten från 1988, A great deliverance (Pappas lilla flicka), med stor behållning. Elizabeth George är amerikan, ändå njuter jag av det uppenbart brittiska i såväl språket som referenserna. Persongalleriet är myllrande brett och rikt, vilket gör läsupplevelsen ultimat, känns viktigare än deckargåtan, även om jag inser betydelsen av brottet som katalysator, den kris som väcker läsarens intresse, och är författarens drivkraft.
Men inte bara persongalleriet myllrar, det myllrar även av litterära referensern, i synnerhet systrarna Brontë, från Yorkshires blåsiga hedlandskap, där också större delen av denna första bok är förlagd. Men även de absoluta klassikerna Shakespeare och Jane Austen, med flera författare och konstnärer får vara med på många hörn, ja riktigt sprudlar ur den belästa författarinnan, och understryker läsarens kulturella hemkänsla.
Jane Austen, expert på kriser i familjer och relationer, behövde aldrig ta till mord. Den inledande boken om kommissarie Lynley och Barbara Havers väckte i mig även beröringspunkter från Stolthet och Fördom, överklassmannen och den fördomsfulla underdogen Barbara - inte en kärlekshistoria - men ändå en känslomässig kamp som uppstår på grund av fördomar, respektive den stolthet som blir livboj vid jobbiga känslor av underlägsenhet.
Bokens och brottets upplösning bryter dock mot äldre mysdeckare, som hos Agatha Christie främst rörde sig kring snikenhet. George gräver djupt kring ett par psykologiskt starkt tema - kärlek vs dominans, samt förmåga vs oförmåga att släppa resp. hålla kvar det förflutna. Är det möjligt att förstå och förlåta? Via den stora mängden karaktärer kan hennes teman varieras i ett otal varianter, för och emot. Det är mycket skickligt genomfört.
Själva deckargåtan rör två mycket olika systrar, Gillian och Roberta, som utsatts för samma trauma - som även påverkade deras mor Tessa att förlopa hemmet. Systrarna har dock helt olika personligheter och haterar därför sina trauman olika. Den ambitiösa Gillian, som "läser för att lära", betraktas dock försvånansvärt olika av sin omgivning. Hennes överlevnadsstrategi blev att anpassa sig och bli precis vad än omgivning vill ha av henne. Medan Roberta, som "läser för att fly", flyr in i matmissbruk, tills det inte går längre ...
Så jag slängde mig genast över andra boken, Gamla synder (Payment in blood; 1989), denna gång på svenska, men den hade jag betydligt svårare att komma in i och uppskatta. En risk med serier är att författaren efter en inledande succé får bråttom, och kanske lite ångest inför uppföljare, oro att floppa när förväntningarna byggts upp. Eller så saknade jag bara engelska språket, svenska översättningar känns lätt lite för torra i jämförelse. Dessutom uppskattade jag inte persongalleriet denna gång, en skådespelartrupp med idel självupptagna rötägg, som inte skyggar för mord, tacksamt för pusseldeckare à la Agatha Christie, men känns dammigt idag.
Men boken tog sig. Jag fick mitt lystmäte av fortsatt sidointrig, i mitt tycke huvudintrig, apropå polisernas inbördes relationer. Polisarbetet blir vardag och visar upp deras karaktärer. Så nu har jag även beställt tredje boken: Till minnet av Edward (Well-schooled in murder).
Inte alls lika smart av mig, som av Elizabeth George! ;-)
Jag som har så mycket annat att läsa.
2008-09-04
Mera myter
Nästa bok i mytserien blev Drömguden : myten om Angus, av Alexander McCall Smith. Angus är den keltiska mytologins mest ogripbara gud, kärlekens, drömmens, ... står det.
Och nog är den ogripbar allt. Boken blev för mig en stor besvikelse. Okoncentrerat språk. Om jag anstränger mig till det yttersta kan jag tolka det som att drömmar oftast är virriga och upplevs som okoncentrerade. Är det det McCall Smith's medvetna konstnärliga mål? Betvivlar det dock.
Borde väl inte ha väntat mig mer. Läste en av böckerna om Damernas detektivbyrå och gäspade mig igenom den. Stämmer det att han är pensionerad domare? Förstår i så fall att hans huvud är fullt av funderingar kring brott och moral, på något sätt en tro på det goda inom oss vanliga gräsrötter. Och jag är helt klart tacksam för att slippa blodigt våldsamma historier.
Men språkliga ambitioner kan jag inte hitta. Och det är viktigt för mig att språket är klart, och målsättningen likaså, om än inte nödvändigtvis poetiskt. Har hört att filosofiska söndagsklubben ger mer ... filosofiskt? Men jag avstår hellre. Trots att jag tycker om Skottland.
Om jag söker en känsla för södra Afrika, då läser jag hellre Doris Lessings böcker därifrån. Även hon har ju förstahandsinformation.
Måste dock säga att jag älskar omslaget till Drömguden, den lila och murriga tonen på det mycket vaga molnhöljda eller skummande vatten ... eller vad det nu ska föreställa. Jag älskar färgen och förväntningarna det väcker. Synd att det inte infrias.
Sveriges bidrag har dock ett fruktansvärt omslag. Bloddrypande, som en billig deckar från 40-50-talet. Är det så de vill vinna en publik som uteblivit med minimal marknadsföring?
Klas Östergrens Orkanpartyt. Började på den härom dagen. Har ännu inte fått något grepp om den. Den knubbigaste boken (399 s.) hittills i serien. Och eftersom jag läser annat parallellt så kommer det ta ett tag innan jag tagit mig igenom den. Jag läser ett stycke varje kväll strax innan insomnandet. Och jag har kommit i säng så sent på sista tiden, så det blir inga långa stycken.
Men vad är det för myt Östergren behandlar? Undergångsstämningar. Ragnarök? Finns en referens på webbsidan som talar om ett berömt kväde ur Eddan ... En myt om en myt, har jag läst någon annan stans. Hur då? undrar jag .... får väl se vad det lider.
Och nog är den ogripbar allt. Boken blev för mig en stor besvikelse. Okoncentrerat språk. Om jag anstränger mig till det yttersta kan jag tolka det som att drömmar oftast är virriga och upplevs som okoncentrerade. Är det det McCall Smith's medvetna konstnärliga mål? Betvivlar det dock.
Borde väl inte ha väntat mig mer. Läste en av böckerna om Damernas detektivbyrå och gäspade mig igenom den. Stämmer det att han är pensionerad domare? Förstår i så fall att hans huvud är fullt av funderingar kring brott och moral, på något sätt en tro på det goda inom oss vanliga gräsrötter. Och jag är helt klart tacksam för att slippa blodigt våldsamma historier.
Men språkliga ambitioner kan jag inte hitta. Och det är viktigt för mig att språket är klart, och målsättningen likaså, om än inte nödvändigtvis poetiskt. Har hört att filosofiska söndagsklubben ger mer ... filosofiskt? Men jag avstår hellre. Trots att jag tycker om Skottland.
Om jag söker en känsla för södra Afrika, då läser jag hellre Doris Lessings böcker därifrån. Även hon har ju förstahandsinformation.
Måste dock säga att jag älskar omslaget till Drömguden, den lila och murriga tonen på det mycket vaga molnhöljda eller skummande vatten ... eller vad det nu ska föreställa. Jag älskar färgen och förväntningarna det väcker. Synd att det inte infrias.
Sveriges bidrag har dock ett fruktansvärt omslag. Bloddrypande, som en billig deckar från 40-50-talet. Är det så de vill vinna en publik som uteblivit med minimal marknadsföring?
Klas Östergrens Orkanpartyt. Började på den härom dagen. Har ännu inte fått något grepp om den. Den knubbigaste boken (399 s.) hittills i serien. Och eftersom jag läser annat parallellt så kommer det ta ett tag innan jag tagit mig igenom den. Jag läser ett stycke varje kväll strax innan insomnandet. Och jag har kommit i säng så sent på sista tiden, så det blir inga långa stycken.
Men vad är det för myt Östergren behandlar? Undergångsstämningar. Ragnarök? Finns en referens på webbsidan som talar om ett berömt kväde ur Eddan ... En myt om en myt, har jag läst någon annan stans. Hur då? undrar jag .... får väl se vad det lider.
2008-09-03
Lejonhonung av Grossman
Nästa bok i mytserien - Lejonhonung av David Grossman : myten om Simson - höll jag alldeles på att missa, innan Myt-serien fick sin egen webbsida förra hösten. Och det hade varit en stor brist.
Fantastisk - i mitt tycke. Kanske blir någon besviken för att den inte är i romanform, utan mer en grundlig textanalys. Men jag älskade det.
Jag älskade myten om Simson och Delila när jag var barn. Simson vars styrka satt i håret, men förlorar den när håret klipps av. Men får tillbaka den när håret växer ut igen. Det var den bild jag fick. Det stämmer inte riktigt. Jag fick antagligen en barnanpassad version. Enbart kapitel 16 ur Domarboken (GT). Men älskade den gjorde jag, jämförde honom med indianernas långa hår, ett bevis på att de inte anpassat sig under västerlänningarna. Eftersom jag själv hade långt yvigt hår beslöt jag att aldrig klippa mig för att slippa förlora den lilla styrka jag ägde. Och ännu mer så sedan jag i tonåren fick håriga ben, beslöt jag att ignorera hela trenden att raka mer eller mindre hela kroppen - något jag hållit fast vid, trots det sociala trycket.
David Grossmans bok inleds med en avskrift av de fyra kakpitel i Bibeln som handlar om Simson. Totalt ca 6 sidor. De läser man på några minuter. De följande 100 sidor är David Grossmans tolkning. Mening för mening går han igenom och förklarar och tolkar. Bibeln är kortfattad och lakoniskt, utan känslor, likt isländska sagor. Så David Grossman har alla chanser att brodera ut det - och gör det med bravur. Och de 100 sidorna tar tid att smälta. Det är lättläst, men fullspäckat.
En lustig detalj - Grossmans tolking inleds med ordet Förord - och fortsätter så alla hundra sidorna igenom, tills litteraturnoterna i slutet. Med andra ord. Det är bibeltexten som är huvudnumret.
Tydligen är Simson än idag en av de stora hjältarna i Israel. Ganska svårt att begripa efter omläsningen av bibeltexten. Han som mest tycks ägna sig åt massmord och förstörelse. Han som flyttade från Israelerna för att gifta sig med en filisteisk kvinna.
Första anblicken blir att det inte är en modernisering, förutom några hastiga referenser till geografin, samma ortnamn för 3000 år sedan som nu, samma konflikter mellan israeliter och filisteer som idag mellan israeler och palestinier. Men den synvinkeln förändras ju mer jag smälter texten. Som sagt, slutet var inte allt gott, som jag uppfattade det i min barndom. Simsons fiender hade redan stuckit ut hans ögo, så livet återgår aldrig till vad det varit, bara för att håret växt ut.
Han återfår styrkan i slutet, men använder den enbart för att hämnas. Han river en hel byggnad och förolyckas däri själv tillsammans med sina fiender. Bilden slänger mig in i nutiden och konflikterna i mellanöstern. Simson var den förste 'självmordsbombaren'.
Och idag som sagt en stor hjältesymbol i Israel. Trots, eller tack vare, sin våldsamhet och stridbarhet.
Men efter att ha satt mig in i Grossmans tolkning av Simsons livsöde, så inser jag att den frustrerade förstörelselustan inte är det enda som anknyter till vår tid. Han personifierar den moderna allienerade människan. Bristen på andlig insikt. Känslan av otillräcklighet. Känslan att vara fast i en livsuppgift (att strida för Israelernas Gud) som han inte valt själv, utan blivit tilldelad uppifrån.
Det väcker många känslor att läsa om Simsons brist på samhörighet med sina föräldrar. Främlingskapets förbannelse. Längtan efter den kärlek han aldrig får ge eller ta emot.
-- Boken rekommenderas.
Fantastisk - i mitt tycke. Kanske blir någon besviken för att den inte är i romanform, utan mer en grundlig textanalys. Men jag älskade det.
Jag älskade myten om Simson och Delila när jag var barn. Simson vars styrka satt i håret, men förlorar den när håret klipps av. Men får tillbaka den när håret växer ut igen. Det var den bild jag fick. Det stämmer inte riktigt. Jag fick antagligen en barnanpassad version. Enbart kapitel 16 ur Domarboken (GT). Men älskade den gjorde jag, jämförde honom med indianernas långa hår, ett bevis på att de inte anpassat sig under västerlänningarna. Eftersom jag själv hade långt yvigt hår beslöt jag att aldrig klippa mig för att slippa förlora den lilla styrka jag ägde. Och ännu mer så sedan jag i tonåren fick håriga ben, beslöt jag att ignorera hela trenden att raka mer eller mindre hela kroppen - något jag hållit fast vid, trots det sociala trycket.
David Grossmans bok inleds med en avskrift av de fyra kakpitel i Bibeln som handlar om Simson. Totalt ca 6 sidor. De läser man på några minuter. De följande 100 sidor är David Grossmans tolkning. Mening för mening går han igenom och förklarar och tolkar. Bibeln är kortfattad och lakoniskt, utan känslor, likt isländska sagor. Så David Grossman har alla chanser att brodera ut det - och gör det med bravur. Och de 100 sidorna tar tid att smälta. Det är lättläst, men fullspäckat.
En lustig detalj - Grossmans tolking inleds med ordet Förord - och fortsätter så alla hundra sidorna igenom, tills litteraturnoterna i slutet. Med andra ord. Det är bibeltexten som är huvudnumret.
Tydligen är Simson än idag en av de stora hjältarna i Israel. Ganska svårt att begripa efter omläsningen av bibeltexten. Han som mest tycks ägna sig åt massmord och förstörelse. Han som flyttade från Israelerna för att gifta sig med en filisteisk kvinna.
Första anblicken blir att det inte är en modernisering, förutom några hastiga referenser till geografin, samma ortnamn för 3000 år sedan som nu, samma konflikter mellan israeliter och filisteer som idag mellan israeler och palestinier. Men den synvinkeln förändras ju mer jag smälter texten. Som sagt, slutet var inte allt gott, som jag uppfattade det i min barndom. Simsons fiender hade redan stuckit ut hans ögo, så livet återgår aldrig till vad det varit, bara för att håret växt ut.
Han återfår styrkan i slutet, men använder den enbart för att hämnas. Han river en hel byggnad och förolyckas däri själv tillsammans med sina fiender. Bilden slänger mig in i nutiden och konflikterna i mellanöstern. Simson var den förste 'självmordsbombaren'.
Och idag som sagt en stor hjältesymbol i Israel. Trots, eller tack vare, sin våldsamhet och stridbarhet.
Men efter att ha satt mig in i Grossmans tolkning av Simsons livsöde, så inser jag att den frustrerade förstörelselustan inte är det enda som anknyter till vår tid. Han personifierar den moderna allienerade människan. Bristen på andlig insikt. Känslan av otillräcklighet. Känslan att vara fast i en livsuppgift (att strida för Israelernas Gud) som han inte valt själv, utan blivit tilldelad uppifrån.
Det väcker många känslor att läsa om Simsons brist på samhörighet med sina föräldrar. Främlingskapets förbannelse. Längtan efter den kärlek han aldrig får ge eller ta emot.
-- Boken rekommenderas.
Tyngd - Jeanette Winterson (2005)
Jeanette Wintersons bidrag till 'Mytserien' (ett globalt projekt där författare fått modernisera en valfri myt) heter Tyngd (2005) och är så språkligt underbar att jag redan hunnit läsa den flera gånger (trots alla böcker i min läs-kö).
Tyngd rör två gamla grekiska mytgestlater, titanen Atlas och heroen Herakles. En nätt liten bok på 142 sidor och mycket luft mellan avsnitten. Det är bra, för boken är stark, fylld av utkristalliserade väsentligheter. Den sveper från universums skapelse - Big Bang - till Laika (första hunden i rymden 1957) och Mir (ryska rymdsonden som ramlade ner 2001). Mytisk avklarnad storhet. Hon väjer inte för det köttsliga och smärtan finns där hela tiden under ytan.
På varje sidan finns meningar jag skulle kunna citera. Men boken är lika svår att dissekera som att sammanfatta. Boken är en oöverträffad helhet i sin splittring. Tankeväckare. Kring Herakles huvud surrar en 'tankegeting', frågan Varför? Som han aldrig kan lösa. Som sputnik med Laika surrar kring Atlas som bär upp Jorden.
Citat: "Atlas såg sig om över det pussel som var jorden. Bitarna skars ständigt om och om igen, men bilden förblev densamma: en diamantblå planet med kalotter av is som virvlade runt i rymden. Det fanns ingenting så vackert. Inte den koleriske Mars eller den dimhöljda Venus, inte kometerna med sina solvindsblåsta svansar. Då fick Atlas en märklig tanke. "Varför inte ställa ner den?"
"Det finns två fakta som alla barn förr eller senare måste bestrida: mor och far. Om man fortsätter att tro på sina föräldrars fiktion är det svårt att åstadkomma något eget berättande."
"Jag kunde inte låta mina föräldrar vara mitt livs fakta. Deras version av historien var något jag kunde läsa men inte skriva."
Jag känner smärta, vid tanken på adoptivflickan som aldrig känt sina biologiska föräldrar:
"Jag vet inte vid vilken tidpunkt jag föddes. Jag är inte helt säker på datumet."... "Än idag ligger vreden djupare hos mig än förlåtelsen. Mina rödglödgade monster är inte utdöda. Jag har bevarat deras skog från juratiden, dold men komplett. Där finns de kvar, vasstandade, bepansrade, rasande. Himlen är rödbrun. Jag är förstås en homo sapiens, åtminstone på papperet." ... "Jag försöker låta bli att bränna upp min värld med min vrede."
Tyngd rör två gamla grekiska mytgestlater, titanen Atlas och heroen Herakles. En nätt liten bok på 142 sidor och mycket luft mellan avsnitten. Det är bra, för boken är stark, fylld av utkristalliserade väsentligheter. Den sveper från universums skapelse - Big Bang - till Laika (första hunden i rymden 1957) och Mir (ryska rymdsonden som ramlade ner 2001). Mytisk avklarnad storhet. Hon väjer inte för det köttsliga och smärtan finns där hela tiden under ytan.
På varje sidan finns meningar jag skulle kunna citera. Men boken är lika svår att dissekera som att sammanfatta. Boken är en oöverträffad helhet i sin splittring. Tankeväckare. Kring Herakles huvud surrar en 'tankegeting', frågan Varför? Som han aldrig kan lösa. Som sputnik med Laika surrar kring Atlas som bär upp Jorden.
Citat: "Atlas såg sig om över det pussel som var jorden. Bitarna skars ständigt om och om igen, men bilden förblev densamma: en diamantblå planet med kalotter av is som virvlade runt i rymden. Det fanns ingenting så vackert. Inte den koleriske Mars eller den dimhöljda Venus, inte kometerna med sina solvindsblåsta svansar. Då fick Atlas en märklig tanke. "Varför inte ställa ner den?"
"Det finns två fakta som alla barn förr eller senare måste bestrida: mor och far. Om man fortsätter att tro på sina föräldrars fiktion är det svårt att åstadkomma något eget berättande."
"Jag kunde inte låta mina föräldrar vara mitt livs fakta. Deras version av historien var något jag kunde läsa men inte skriva."
Jag känner smärta, vid tanken på adoptivflickan som aldrig känt sina biologiska föräldrar:
"Jag vet inte vid vilken tidpunkt jag föddes. Jag är inte helt säker på datumet."... "Än idag ligger vreden djupare hos mig än förlåtelsen. Mina rödglödgade monster är inte utdöda. Jag har bevarat deras skog från juratiden, dold men komplett. Där finns de kvar, vasstandade, bepansrade, rasande. Himlen är rödbrun. Jag är förstås en homo sapiens, åtminstone på papperet." ... "Jag försöker låta bli att bränna upp min värld med min vrede."
2008-09-02
Penelopiaden - Margaret Atwood (2005)
Efter Karen Armstrongs inledande Myternas historia, inleds serien nyomtolkade myter med Canadas fantastiska Margaret Atwood. Penelopiaden är Odyséen ur kvinnans synvinkel, den väntande Penelope.
De flesta böckerna hitills i mytserien har ett nätt och behändigt format, dryga 100 sidor, men mer behövs inte. Margaret Atwood är beundransvärd med sin klarhet i språk och tanke och logiska resonemang. Penelopiaden är ett litet mästerverk.
Till att börja med känner jag mig - trots det moderna tilltalet - mest förflyttad till de förantika grekerna, ca 3000 år bakåt. Illiaden och Odysséen ur Odysseus fru Penelopes perspektiv. Den väntande. Men hon talar till oss från sin spökliga andetillvaro i dödens rike. Och den världen har titthål även in i vår tid.
Där fortsätter hon att vänta på sin Odysseus (hon litar inte på att hon kan få ett bättre liv på jorden en andra gång), medan han återföds det ena livet efter det andra för att genomlida straffet för sina synder? (Ska inte avslöja varför). Allt känns härligt trovärdigt. Slutet innehåller tankeväckare när det gäller gömda och glömda gudinnetolkningar. Jag blir upplivad, får nya råvaror till livs.
Exempel på friskheten och skönheten i Atwoods språk (skönt översatt), här några citat som beskriver Penelopes mor, en najad (vattenvarelse):
s.24: "I likhet med alla najader var min mor vacker man hade ett kallt hjärta. Hon hade vågigt hår och glittrande ögon och ett porlande skratt. Hon var undflyende. När jag var liten försökte jag ofta slå mina armar om henne, men hon hade för vana att glida undan. /.../ Hon simmade hellre i floden än tog hand om småbarn, och hon glömde ofta bort mig. Om min far inte låtit kasta mig i havet hade hon kanske själv slängt i mig, i ett anfall av tankspriddhet eller irritation. Hon var rastlös och hennes känslor växlade snabbt."
s.96: "Jag visste att det inte skulle gått att bara kasta ut mina oönskade friare /.../ Men jag var dotter till en najad; jag mindes min mors råd till mig. Bete dig som vattnet, sa jag till mig själv. Försök inte stå emot dem. När de försöker få tag i dig, glid genom deras fingrar. Flyt runt dem."
Kort sagt - jag kan varmt rekommendera Penelopiaden.
De flesta böckerna hitills i mytserien har ett nätt och behändigt format, dryga 100 sidor, men mer behövs inte. Margaret Atwood är beundransvärd med sin klarhet i språk och tanke och logiska resonemang. Penelopiaden är ett litet mästerverk.
Till att börja med känner jag mig - trots det moderna tilltalet - mest förflyttad till de förantika grekerna, ca 3000 år bakåt. Illiaden och Odysséen ur Odysseus fru Penelopes perspektiv. Den väntande. Men hon talar till oss från sin spökliga andetillvaro i dödens rike. Och den världen har titthål även in i vår tid.
Där fortsätter hon att vänta på sin Odysseus (hon litar inte på att hon kan få ett bättre liv på jorden en andra gång), medan han återföds det ena livet efter det andra för att genomlida straffet för sina synder? (Ska inte avslöja varför). Allt känns härligt trovärdigt. Slutet innehåller tankeväckare när det gäller gömda och glömda gudinnetolkningar. Jag blir upplivad, får nya råvaror till livs.
Exempel på friskheten och skönheten i Atwoods språk (skönt översatt), här några citat som beskriver Penelopes mor, en najad (vattenvarelse):
s.24: "I likhet med alla najader var min mor vacker man hade ett kallt hjärta. Hon hade vågigt hår och glittrande ögon och ett porlande skratt. Hon var undflyende. När jag var liten försökte jag ofta slå mina armar om henne, men hon hade för vana att glida undan. /.../ Hon simmade hellre i floden än tog hand om småbarn, och hon glömde ofta bort mig. Om min far inte låtit kasta mig i havet hade hon kanske själv slängt i mig, i ett anfall av tankspriddhet eller irritation. Hon var rastlös och hennes känslor växlade snabbt."
s.96: "Jag visste att det inte skulle gått att bara kasta ut mina oönskade friare /.../ Men jag var dotter till en najad; jag mindes min mors råd till mig. Bete dig som vattnet, sa jag till mig själv. Försök inte stå emot dem. När de försöker få tag i dig, glid genom deras fingrar. Flyt runt dem."
Kort sagt - jag kan varmt rekommendera Penelopiaden.
Myter
Ett av mina mer sporadiska läsprojekt rör sig kring myter.
1991 gav Walter Ong ut Muntlig och skriftlig kultur, en i mina ögon mycket intressant bok. Den behandlade skriftens historia med avstamp i människans mest ursprungliga, skriftlösa samhälle. Boken gav mig många mind-openers när jag läste den för ett antal år sedan, saker jag aldrig slutat fundera på.
Myter var inte ett utslag av vilda fantasier. Innan människan fick skriften som hjälp för minnet så var det myter som var det gängse sättet att samla kunskap på. Återberättandet av alla dessa myter var kunskapsförmedlande, det var den enda skolgång vi då hade tillgång till. Där samlades all kunskap man ägde om världen och människorna, vårt inre, psykologi, hur vi lär oss hantera relationer. Och det fungerade årtusenden igenom.
Detta gav mig ett djupare intresse i myter av alla slag. Kunskap i mytform är betydligt rikare och mer mångfacetterad än naturvetenskapen.
2005 sjösattes ett till synes mycket ambitiöst bokprojekt på temat myter. Det är ett samarbete mellan förläggare i 35 länder. Man har gett moderna kända författare i uppdrag att välja sig en myt att återberätta i modern form, eller med anknytning till vår tid - helt enkelt att levandegöra myten på nytt för oss, här idag. Eftersom myter är kunskapsförmedling så kan de behöva nyare tolkningar för att stämma med ett förändrat samhälle.
Projektet väckte genast min nyfikenhet. Serien inleddes med Myternas historia av Karen Armstrong. En härlig genomgång från forntid till nutid. Kort och koncist. Alldeles lagom och oerhört upplysande.
Vad som dock förvånade mig var bristen på information från det svenska förlaget, Albert Bonniers. Eftersom det är en serie - med benämningen Mytserien - då vill jag naturligtvis ha en möjlighet att följa utgivningen, veta att jag inte missar någon intressant titel. Jag köper böcker främst på nätet, där sorteras de på titel och författare, inte efter serie. Där finns inte ens alltid text om innehållet, eller info om anknytningen till traditionella myter. Om jag gått till en bokhandel borde jag finna böckerna tillsmmans i samma hylla - på webben gör jag inte det.
Jag hittade dock ett utländskt förlag, Canongate, som skriver om de utgivna böckerna. På engelska har dessutom alla böcker undertiteln 'the myt of ...' så det går att söka den vägen och troligtvis få fram allt hittills utgivet på engelska. Jag saknade samma sak för svenska översättningar. Men sökte den vägen efter översättningar. En del har kommit, en del är på väg ...
April 2007 mailade jag därför Albert Bonniers och frågade efter någon webbsida om Mytserien. Och jag fick ett vänligt svar om att det tyvärr inte fanns, men att de skulle försöka ta till sig idén, och se om det kunde genomföras på förlagets nya hemsida som låg på planeringsstadiet. Och de gjorde faktiskt det. Tack! För ett år sedan fick mytserien en egen webbsida. Dock fanns inte alla då utgivna böcker med på sidan, utan jag fick påminna dem om att Jeanette Wintersons Tyngd, tidigare utgiven, borde läggas till. (lite pinsamt, eller hur?)
Förlaget sade dessutom att jag inte kunde vänta mig att olika länder gav ut böckerna i samma ordning. Nej, det var ju inte riktigt så jag menade. Hittills har jag dock inte funnit någon skillnad mellan England och Sverige, annat än att Klas Östergrens bidrag ännu inte är översatt till engelska.
1991 gav Walter Ong ut Muntlig och skriftlig kultur, en i mina ögon mycket intressant bok. Den behandlade skriftens historia med avstamp i människans mest ursprungliga, skriftlösa samhälle. Boken gav mig många mind-openers när jag läste den för ett antal år sedan, saker jag aldrig slutat fundera på.
Myter var inte ett utslag av vilda fantasier. Innan människan fick skriften som hjälp för minnet så var det myter som var det gängse sättet att samla kunskap på. Återberättandet av alla dessa myter var kunskapsförmedlande, det var den enda skolgång vi då hade tillgång till. Där samlades all kunskap man ägde om världen och människorna, vårt inre, psykologi, hur vi lär oss hantera relationer. Och det fungerade årtusenden igenom.
Detta gav mig ett djupare intresse i myter av alla slag. Kunskap i mytform är betydligt rikare och mer mångfacetterad än naturvetenskapen.
2005 sjösattes ett till synes mycket ambitiöst bokprojekt på temat myter. Det är ett samarbete mellan förläggare i 35 länder. Man har gett moderna kända författare i uppdrag att välja sig en myt att återberätta i modern form, eller med anknytning till vår tid - helt enkelt att levandegöra myten på nytt för oss, här idag. Eftersom myter är kunskapsförmedling så kan de behöva nyare tolkningar för att stämma med ett förändrat samhälle.
Projektet väckte genast min nyfikenhet. Serien inleddes med Myternas historia av Karen Armstrong. En härlig genomgång från forntid till nutid. Kort och koncist. Alldeles lagom och oerhört upplysande.
Vad som dock förvånade mig var bristen på information från det svenska förlaget, Albert Bonniers. Eftersom det är en serie - med benämningen Mytserien - då vill jag naturligtvis ha en möjlighet att följa utgivningen, veta att jag inte missar någon intressant titel. Jag köper böcker främst på nätet, där sorteras de på titel och författare, inte efter serie. Där finns inte ens alltid text om innehållet, eller info om anknytningen till traditionella myter. Om jag gått till en bokhandel borde jag finna böckerna tillsmmans i samma hylla - på webben gör jag inte det.
Jag hittade dock ett utländskt förlag, Canongate, som skriver om de utgivna böckerna. På engelska har dessutom alla böcker undertiteln 'the myt of ...' så det går att söka den vägen och troligtvis få fram allt hittills utgivet på engelska. Jag saknade samma sak för svenska översättningar. Men sökte den vägen efter översättningar. En del har kommit, en del är på väg ...
April 2007 mailade jag därför Albert Bonniers och frågade efter någon webbsida om Mytserien. Och jag fick ett vänligt svar om att det tyvärr inte fanns, men att de skulle försöka ta till sig idén, och se om det kunde genomföras på förlagets nya hemsida som låg på planeringsstadiet. Och de gjorde faktiskt det. Tack! För ett år sedan fick mytserien en egen webbsida. Dock fanns inte alla då utgivna böcker med på sidan, utan jag fick påminna dem om att Jeanette Wintersons Tyngd, tidigare utgiven, borde läggas till. (lite pinsamt, eller hur?)
Förlaget sade dessutom att jag inte kunde vänta mig att olika länder gav ut böckerna i samma ordning. Nej, det var ju inte riktigt så jag menade. Hittills har jag dock inte funnit någon skillnad mellan England och Sverige, annat än att Klas Östergrens bidrag ännu inte är översatt till engelska.
2008-09-01
Äntligen uppstart!
Ny månad, ny höst, nya föresatser. Jag ska från och med idag samla alla mina boktankar på ett ställe. Böcker har alltid varit ett av mina största intressen. Alltid varit nyfiken på allt. Minnet börjat väl dessvärre bli 'overloaded'. Så då får jag börja samla mina fragment här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
