2008-09-29

Orkanpartyt : roman om en myt - Klas Östergren (2007)

Så är jag framme vid Klas Östergrens bidrag till den internationella Mytserien. Klas Östergren hör till de författare jag 'växte upp med'. Noterade hans debut redan när det begav sig, Attila (1975). Läste en notis och letade förgäves efter den i bokhandeln. Jag blev tvungen att beställa och fick en häftad upplaga, ouppsprättad, som oftast debutantverk var på den tiden. Handlade om en ung man och hans tjej på gymnasiet - plus historiska referenser till bl.a. Attila (sånt jag gillade). Inledningsrad: Regnet gned ryggen mot var fönsterruta.

Enligt baksidestexten sa sig Klas vara en produkt av - och rikta sig till - ett traditionslöst mellanskikt, med rötter bland arbetarna men med kronan i salongerna. Ungdomar som gått ut den moderna skolan men inte riktigt vet var de hör hemma. Nästa verk kom 1977, en lika osprättad häftad upplaga. Inledningsrad: Regnet gned brösten mot var fönsterruta.

En ung författare med genomtänkta litterära ambitioner. Böckerna citerar gärna låtar som berättaren lyssnar till. Källan angavs inte i texten, men det behövdes inte. Alltihop var musk jag kunde utantill eftersom även jag lyssnat på dessa låtar var och varannan dag.

Så jag fortsatte att läsa hans böcker: Fantomerna, Gentlemen, Giganternas brunn, Fattiga riddare och stora svenskar, Plåster, Ankare. Jag hoppades få återfinna samma känsla av igenkänning. Men det gjorde jag aldrig. Gentlemen var en stor roman, skickligt hantverk, men för skicklig. Det stora romanbygget föll över mig - Giganternas brunn är en fullständigt vidrig tanke - Fattiga riddare fortsatte att kväva mig. Men så kom Plåster och jag begrep inget annat än att, det här, det är en man som mår dåligt. Och vid Ankare tog det tvärstopp. En gammal sjöman i Skåne? Osade det Hemmingway?? Eller annan manlig 30-40-talslitteratur. Det var ingen genre jag var insatt i. Men känslan liknade de gamla svartvita filmer TV visade på 70-talet, som jag m inns det var det nästan bara gamla amerikanska 1930- och 40-tals filmer, typ Humphrey Bogart.

Jag tvingades inse att Klas Östergren skrev böcker om män för män. Jag hittade kvinnor att relatera till. (Varför fick han skriva en julkalender för barn??)

Så hur upplevde jag Orkanpartyt? Det måste ju ses som ett hedersuppdrag att få skriva Sveriges bidrag till den internationella Mytserien. Jag är kluven, fågel eller fisk, eller mitt emellan? Och varför ser omslaget ut som det gör? Som en kioskdeckare från 40-50-talet? Lägsta betyg: 1.

Boken är en dystopi. Alltså beskriver en miljöförstörd havererad värld, där kärlek och omtanke inte längre existerar. Myten som 'moderniseras' är naturligtvis gamla nordiska asagudar och deras slut i ett Ragnarök, världens undergång.

Serien inleddes med Karen Armstrongs faktabok kring myternas historia, där hon förklarade att myter lever så länge de tolkar och lär oss något om den värld vi lever i, något dess samtid kan relatera till. Med alla miljö- och klimathot vi lever under nu, borde Ragnarök passa in. Ändå har jag svårt för dystopier, som varit så vanligt förekommande under större delen av 1900-talet, för trots att våra kroppar är nedsmutsade av alltfler kemikalier - upplever jag inte att känslokalla människor tagit över världen.

Orkanpartyt inleds med en katastrofbild av världen. Varenda Science Fiction-serie på TV ser likadan ut. Språket är torrt och känslokallt, för att huvudpersonen Hanck Orn ännu inte lärt sig vad kärlek är. Så okej då. Men hur ska jag bli känslomässigt berörd? Var tilldrar sig historien? Språkligt och namnmässigt tyder på en blandning av Storbritannien, Tyskland, Norden ... och så hans hopplösa namn - Hanck Orn.

Tills vi förstår att hans namn Orn, egentligen är Örn utan prickar! Det roade mig - jag känner igen vår internationella internet-värld, där prickar över bokstäver är obsoleta, liksom Hanck själv, som kan konsten att reparera mekaniska skrivmaskiner, i hans värld åter helt nödvändiga, men en bristvara när världen åter måste klara sig på minimal mängd elektricitet.

Detta roar mig, jag har själv ett efternamn med nordisk bokstav som inte fungerar i mailform. Jag tänker på Skanska, som antagligen nästan ingen längre kommer ihåg ursprungligen hette 'Skånska cementgjuteriet'. Höganäs kakel hittar man nu som "cchoganas.se" ... och alla andra stympade ord vi vant oss vid dagligen, t ex sjukvardsradgivningen ...osv

Hanck blir far och grips av faderskärlek, här börjar jag ta till mig historien, men fortfarande känns det trögt för mig att komma överens med språket. Klas Östergren sa själv i någon intervju att tidspressen gjorde att han inte hade tid att fila på sina meningar så som han vanligen gör. Det känns. De av hans böcker som jag upplevt som övermäktiga, hade säkert maximalt filade meningar, utbroderat intill andningsbrist - för mig.

Denna bok tycks mig ha för mycket ord, för ordens egen skull. Manligt språk tungt att svälja. Jag vill ha ord som väcker bilder inom mig, som jag kan minnas när orden själva bleknat bort.

Vad sägs om den här meningen, som är ett helt stycke, på sid 365: En beryktad person som möter en som förefaller oberörd av detta dåliga rykte står inför en underbar möjlighet att låta vederbörande göra en erfarenhet som styrker och bekräftar ryktet eller tvärtom, visa en annan sida som kan vara god och älskvärd och därigenom lustigt nog bli ännu mer illa beryktad, nu som desutom opålitlig.

Begriplig? Det tog en del omläsningar får jag säga. Den meningen är för mig ord, utan konkret förankring. Kanslitorrt. Den beryktade personen är Hel, dödsrikets föreståndare. Den hon möter är alltså Hanck, som här alltså skall vara oberörd på något Humphrey Bogart vis? Hmm. Vad hette egentligen huvudpersonen i Ankare? Kan inte minnas. Har inte boken kvar så här 20 år senare. Men det är inte omöjligt att det var just Hanck.

En klar bild: Äktenskapet blev emellertid misslyckat. Njord ville bo vid havet. Skade i skogen. Båda fick sin vilja fram.
Detta kan jag skratta åt. Detta är också essensen i den ursprungliga asaberättelsen. De levde separerade. Man kan säga att Njord lottades att bli Skades man genom utseendet på sina fötter, (Skade hoppades att fötterna tillhörde Balder). De gifte sig alltså inte av kärlek.

Mittpartiet av boken, själva Orkanpartyt, är i den stilen, att de nordiska asagudarna svischar förbi med små hänvisningar till kända berättelser om deras öden och äventyr, hur Tor fångar midgårdsormen med en tjur som bete (hornen som krok antar jag), fagre Balder, Lokes nidingsdåd att få honom mördad, och mycket annat. Då känner jag igen mig. Och kanske är det just Östergren, författaren för män om män, som skall tolka just asagudar, hur än mycket de nu visar sig ha förlorat sin manlighet. Några kvinnor som jag kan relatera till finns inte. Visst finns där Asynjor, men jag kan inte relatera till dem i Östergrens form.

Jag menar inte att det skulle vara något fel i att Östergren skriver om män för män. Det behövs säkert. Det finns en hel del kvinnor som skriver om och för kvinnor. Det är naturligt. Men för att bli klassiskt och allmängiltigt så vill jag som läsare få ta del av hela människor av båda könen.

Lokes straff för sitt dåd mot Balder, är att sitta fjättrad under en etterdrypande orm, med Sigyn som stannar hos honom trots allt, och tålmodigt fångar upp ettret, som ändock bränner honom varje gång hon måste vända sig bort och tömma sin skål. Plötsligt flammar det upp en egen Östergrensk tolkning på Sigyns mål och mening med att stå där. Han menar att ifall hon låtit ettret falla obehindrat, så skulle han lätt kunna begå självmord genom att svälja det, och därmed slippa ifrån sitt helvete. Men att Sigyn på detta sätt förlänger hans straff. Att hon gör det med med den hämndfyllda tanken: Vad var det jag sa!

Den synen gör mig bara deprimerad. Detta är inte min värld av mänskliga relationer.

För att knyta ihop asagudarna med den 'framtida dystopin', bär den styrande klanen alltså asagudarnas namn, och har deras livshistorier. Var Hanck Orn och hans son Toby kommer in, vet jag inte. Men där förekommer en nysning, som sätter igång något, Orkanpartyt? Partyt pågick ju redan när Toby nyser, men det är väl just nysningen som sätter igång Orkanen. Och det får mig genast att tänka på Kaosteori - att vindfläkten från en fjärils vingslag, skulle kunna ackumuleras till att sätta igång en orkan i en annan del av världen.

Nysningen får Loke att slå ihjäl Toby, alltså så slumpartat - irriterad över tjänstefolket. Eftersom Loke då fortfarande inte är fjättrad, så borde detta vara innan Balder blev mördad. Balder som var ljuset och glädjen personifierad, ungefär som Jesus förespråkade kärlek, men blev korsfäst. Men om detta verkligen inledde Ragnarök, så känns hela historien som en evighetsspiral utan början och slut. Eftersom Jorden redan var förödd, kärleken gått under, långt innan Toby föddes.
Nåväl, den Gamle (Oden) ser med sitt vishetens öga, att Hanck till sin son upplevt kärlek, som ingen annan upplevt. Han sitter inne med kunskap om kärlekens äkta väsen. Så han ber honom skriva ner den, så att den kunskapen kan bli känd och ihågkommen. Hanck tvekar.

Loke sitter fjättrad och straffas, i väntan på att någon skall kunna förlåta honom, men endast den som upplevt kärlek kan förlåta. Men Hanck kan inte förlåta att hans barn har mördats, han vill hämnas. Så länge Loke är fjättrad, hänger Världen, Universum i detta interregnum av tillfälliga lösningar, inget är avgjort. Det är när Loke befrias som världen kommer att ödeläggas under den slutgiltiga striden. Innan dess - en perfekt terrorbalans.

Hanck inser också att den kommission som är tillsatt att utreda och beskriva känslor - de kommer aldrig att klara det. För en vetenskaplig beskrivning har trots väldigt lite med själva ämnet att göra. Känslor kan inte beskrivas vetenskapligt. Rubriken 'Kärlek' ... en av dessa rubriker som tycktes ha så stark dragningskraft på bråkstakar, grälsjuka och självutnämnda experter som kunde göra vilken enkel utsaga som helst till ett olösligt tvisteämne.

Det är den här - pudelns kärna - som jag vill sätta betyg 4 på. Känsla och logik är varandras
motsatser. Glädjen Hanck känner när han inser att ... Ingen någonsin kommer att kunna förklara någonting. Kärleken är outgrundlig! Världen har sin gång!

Älska kan bara den som vågar sätta hela världen på spel. Alltså är han fri att beskriva den faderskärlek han har upplevt. Men det kommer att ta tid ... hela hans liv, många ark papper ...

Ett evighetshjul, eller hur...?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar