Lejonhonung av Grossman

Nästa bok i mytserien - Lejonhonung av David Grossman : myten om Simson - höll jag alldeles på att missa, innan Myt-serien fick sin egen webbsida förra hösten. Och det hade varit en stor brist.

Fantastisk - i mitt tycke. Kanske blir någon besviken för att den inte är i romanform, utan mer en grundlig textanalys. Men jag älskade det.

Jag älskade myten om Simson och Delila när jag var barn. Simson vars styrka satt i håret, men förlorar den när håret klipps av. Men får tillbaka den när håret växer ut igen. Det var den bild jag fick. Det stämmer inte riktigt. Jag fick antagligen en barnanpassad version. Enbart kapitel 16 ur Domarboken (GT). Men älskade den gjorde jag, jämförde honom med indianernas långa hår, ett bevis på att de inte anpassat sig under västerlänningarna. Eftersom jag själv hade långt yvigt hår beslöt jag att aldrig klippa mig för att slippa förlora den lilla styrka jag ägde. Och ännu mer så sedan jag i tonåren fick håriga ben, beslöt jag att ignorera hela trenden att raka mer eller mindre hela kroppen - något jag hållit fast vid, trots det sociala trycket.

David Grossmans bok inleds med en avskrift av de fyra kakpitel i Bibeln som handlar om Simson. Totalt ca 6 sidor. De läser man på några minuter. De följande 100 sidor är David Grossmans tolkning. Mening för mening går han igenom och förklarar och tolkar. Bibeln är kortfattad och lakoniskt, utan känslor, likt isländska sagor. Så David Grossman har alla chanser att brodera ut det - och gör det med bravur. Och de 100 sidorna tar tid att smälta. Det är lättläst, men fullspäckat.

En lustig detalj - Grossmans tolking inleds med ordet Förord - och fortsätter så alla hundra sidorna igenom, tills litteraturnoterna i slutet. Med andra ord. Det är bibeltexten som är huvudnumret.

Tydligen är Simson än idag en av de stora hjältarna i Israel. Ganska svårt att begripa efter omläsningen av bibeltexten. Han som mest tycks ägna sig åt massmord och förstörelse. Han som flyttade från Israelerna för att gifta sig med en filisteisk kvinna.

Första anblicken blir att det inte är en modernisering, förutom några hastiga referenser till geografin, samma ortnamn för 3000 år sedan som nu, samma konflikter mellan israeliter och filisteer som idag mellan israeler och palestinier. Men den synvinkeln förändras ju mer jag smälter texten. Som sagt, slutet var inte allt gott, som jag uppfattade det i min barndom. Simsons fiender hade redan stuckit ut hans ögo, så livet återgår aldrig till vad det varit, bara för att håret växt ut.

Han återfår styrkan i slutet, men använder den enbart för att hämnas. Han river en hel byggnad och förolyckas däri själv tillsammans med sina fiender. Bilden slänger mig in i nutiden och konflikterna i mellanöstern. Simson var den förste 'självmordsbombaren'.

Och idag som sagt en stor hjältesymbol i Israel. Trots, eller tack vare, sin våldsamhet och stridbarhet.

Men efter att ha satt mig in i Grossmans tolkning av Simsons livsöde, så inser jag att den frustrerade förstörelselustan inte är det enda som anknyter till vår tid. Han personifierar den moderna allienerade människan. Bristen på andlig insikt. Känslan av otillräcklighet. Känslan att vara fast i en livsuppgift (att strida för Israelernas Gud) som han inte valt själv, utan blivit tilldelad uppifrån.

Det väcker många känslor att läsa om Simsons brist på samhörighet med sina föräldrar. Främlingskapets förbannelse. Längtan efter den kärlek han aldrig får ge eller ta emot.

-- Boken rekommenderas.