Glasfåglarna av Elsie Johansson

Elsie Johansson hör till mina favoriter. Jag älskade hennes dikter. Ungdomsböckerna likaså. Men trots att trilogin om Tåpelles Nancy fått så mycket beröm så har/hade jag ännu inte läst den. De har länge legat på hedersplats och väntat på det 'mest perfekta tillfället' för ren njutning.

Men det mest perfekta tillfället har inte blivit av. I sommar skulle det bli av, men sommaren har varit full av ogräsrensning och nyanläggning av rabatter i en mycket eftersatt gammal trädgård.

Men så satt jag där, efter att ha läst andra deckaren om Lynley och Havers, och skulle välja en ny pocket att läsa på bussen till och från jobbet varje dag. Jag utnyttjar alla döpunkter på tråkiga ställen som busshållplatser till läsning. Det låg nära till hands att ta den tredje Lynley, eftersom den just kommit hem med posten. Men så var det ju Nancy, som jag gått och längtat efter.
Jag beslutade att läsa de första sidorna i båda böckerna och se vilken jag fastnade för.

Och då blev det naturligtvis Glasfåglarna (1996), om Nancys tidiga pubertet och hennes äldre systrar Dora och Betty, mamma Frida och tant Olivia, pappa Tåpelle och alla andra. Elsies språk griper tag i mig omedelbart, enkelt och poetiskt på samma gång. Viktiga sparsmakade detaljer.

"Pappväskan. Doras lilla bruna resväska av hårdpressad papp. Jag kan se den mycket tydligt. En sådan där vanlig, simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det, sydd längs kanterna med dubbla rader stygn och med småmöntrat foder och en hoprynkad ficka på insidan av locket."

Ja, jag kan också se den framför mig. Och minnas en likadan, modell mindre, som jag hade som leksak som barn på 60-talet. En pappaväska sydd med bomullsgarn i kanterna. Tror att den fanns redan under min brors barndom på 50-talet.

- en vanlig simpel resväska, som försökte se ut som om den var av riktigt läder fast den inte var det - ägd av en syster som man tror (falskeligen) att hon fått det bra i Stockholm, med en 'fästman' som rakt inte är så fin som han ser ut, han är inte äkta, han är tjuv ...

Glasfåglarna tilldrar sig på 30-talet, sista året före andra världskriget. Nancys familj har det snålt om pengar. Därför är man glad att storasyster Dora, den vackra, kommit upp sig och fått ett välbetalt jobb i Stockholm ... som gör att hon kan sända hem lite pengar till jul.
Men allt visar sig snart inte vara vad det synes vara.

Något annat jag känner igen är glasfåglarna, de sköra julgransprydnaderna. Vi hade likadana, som säkert hängt med sedan 40-talet och familjens första gran. Sköra fåglar som måste förvaras inslagna i mycket silkespapper.

Jag tänker att glasfåglarna är symboler för de unga kvinnorna i boken, så sköra och lätta att krossas av livet och samhället.

På slutet av boken antyds en klassresa, som kan bli möjlig för Nancy, genom att prästen hjälper henne att studera. Studier är det som skall leda till ett bättre liv. Hon frågar sig om inte hennes mors liv är gott nog för henne? Som om studier och förändring vore ett klassförräderi.

Halmstråt, trots avundsjuka och spydigheter om att hon 'tror att hon är nån ... vill bli finare än andra' ... osv, är vissheten om att storasyster, Dora, som det går så illa för att hon förlorar livet, hon ansåg att Nancy skulle använda sitt läshuvud till att studera. Till att bli självständig och aldrig gå med på att göra något hon själv inte ville. Ett hjärtskärande tecken på att Dora själv tvingats göra saker hon alls inte velat.

Glasfåglarna är en stark upplevelse att läsa, jag kliver rakt in i den osminkade verkligheten för familjen. I en familj samlas olika kvinnoliv, kvinnoöden. Man känner hur separerade män och kvinnor var. Så olika utgångspunkter. Bröderna, tvillingarna, som Nancy knappt känner, för att de alltid hållit sig för sig själva, men har alla möjligheter att skapa sig ett eget bättre liv, utan de fällor som drabbar systrarna. Med enkla medel kommer jag intimt nära de olika karaktärerna. Och allt känns trovärdigt rakt igenom. Varje ord.