Carl David af Wirsén och Nobelpriset

Svenska Akademien, instiftad år 1786 av kung Gustav III, för att "... arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet". Akademien är helt oberoende, utan statligt stöd eller inblandning. De 18 ledamöterna (författare och vetenskapsmän) sitter på livstid och väljer själva in efterträdare när någon avlidit och utser sinsemellan en ständig sekreterare som verkställande och talesman utåt. Inte minst uppmärksammad i början av oktober varje år då vi får veta besked om vem som valts till årets Nobelpristagare i litteratur.


Åter till Nobelprisets uppkomst vid förra sekelskiftet 1900 - då Svenska Akademien fick ansvaret att dela ut ett litteraturpris riktat till hela världen. Valspråk "Snille och smak" borde borga för att det var rätt person på rätt plats. Men tanken kändes länge främmande för ledamöterna, som hittills främst sysslat med Ordlista och Ordbok över svenska språket.



I Nationencyklopedin (NE) finns en intressant artikel av litteraturprofessor Per Rydén, som förklarar att näst efter Alfred Nobel har ingen betytt lika mycket för det litterära Nobelprisets tillblivelse, som Carl David af Wirsén (1842-1912), författare och litteraturkritiker, invald i Svenska Akademien 1879 och ständig sekreterare från 1884. Det är honom vi kan tacka för att det överhuvudtaget finns ett Nobelpris i litteratur, som riktar världens intresse på Sverige, åtminstone två dagar om året.

Men det övergripande omdömet om Wirsén är främst negativt. Så här står det i (NE): "Sin största men övervägande negativa betydelse kom af Wirsén att få som kritiker ... med sin uttalade konservatism ett olyckligt inflytande, inte minst vid valen av nobelpristagare i litteratur. Som litteraturrecensent i Post- och Inrikes Tidningar från 1880 och i Vårt Land från 1886 kunde han under många år med pondus ge uttryck för en reaktionär och småskuren litteratursyn och därmed motarbeta den framväxande litteraturens utveckling."

Konservatism - reaktionär - småskuren litteratursyn. Hårda ord.
Wirséns egen författarbana begränsade sig till idyllisk lyrik, religiös diktning, psalmer, samt äreminnen över tidigare Akademiledamöter. Men stolen i Svenska Akademien gav honom en position att kritisera andra, blivande stjärnor som Strindberg, Heidenstam, Lagerlöf och Ibsen.

En gång ägde han alltså nästan allt, vad gäller inflytande, men kom att förlora allt. Vem minns Wirsén idag? Han lärde sig läsa redan vid 3 års ålder och flydde tidigt in i litteraturen, bort från faderns önskan om en efterträdare till familjens bruksverksamhet i Västmanland. Fallenhet för språk gjorde honom tidigt polyglott. Han skolades av informator i hemmet fram till sitt inträde i gymnasiet, där hans läshåg befästes än mer.

I Uppsala grundlade han yviga alkoholvanor och odlade sin poesi i Namnlösa Sällskapet, med Snoilsky som överlägsen medtävlare. Doktorerade i estetik 1866 och skrev en avhandling om fransk litteratur samtidigt som han tjänstgjorde som attaché på svenska ambassaden i Paris. Men karriären var motig - misslyckad lärare, underkänd professor.


Poesin var Wirséns mänskliga sida. Fram till 1890-talet var han en av de mest lästa lyrikerna. Debutsamlingen 1876 öppnade vägen till Svenska Akademien 1879. Den blev hans liv, där kom både hans arbetsamhet och intriglusta till sin rätt. Han blev ledande kritiker i Akademiens eget organ, Post- och Inrikes Tidningar, och tog som sin uppgift att motverka radikal svensk litteratur, med August Strindberg i spetsen. Redan 1884, just under processen mot Strindbergs Giftas, blev han dess ständige sekreterare.

I striden mellan radikala och konservativa blev Wirsén föremål för elaka anfall. Han tyckte synd om sig själv, ofta glömsk av den makt han själv skaffat sig, att bedöma och döma diktare. Hans domar över svensk litteratur var hämmande. Men för den utländska litteraturen blev hans roll en helt annan. Polyglott som han var, grep han sig an ännu inte översatt litteratur. Ingen annan har ägnat sig så mycket åt fransk, tysk, engelsk och italiensk litteratur, liksom dans och norsk. Wirsén syn på utländska diktare var betydligt öppnare. Var bland de första att uppmärksamma Baudelaire. Såg det positiva i Zolas idoga kartläggning av verkligheten.

De hårt risade unga svenska diktarna fann sig orättvist behandlade.

1894, vid ännu ett litterärt bråk, kritiserades Wirséns förkärlek för utländsk litteratur. Man ifrågasattes om han gjorde skäl för sina väl tilltagna arvoden. Ett nederlag för Wirsén. Nästan hela Akademien röstade mot honom.

Revanschen kom med Alfred Nobels testamente som erbjöd "Akademien i Stockholm" att dela ut ett årligt pris till den som under året gjort den bästa prestationen på det litterära området. Många i Akademien värjde sig, inte minst Wirséns motståndare. Svenska Akademien skulle ägna sig åt svensk litteratur och svenskt språk - Akademien ansågs sakna kompetens för all världens litteratur - man befarade att det bara skulle leda till oändliga strider.

Endast Carl David af Wirsén såg möjligheterna: Verksamheten förnyad, ekonomin förbättrad och en helt ny status för Akademien om den jämställdes med vetenskapliga instanser för fysik, kemi och medicin. Han smickrade sina medledamöter och vann på kort tid majoriteten över på sin sida. Allt han strävat med sedan 1880 fick plötsligt sin mening. Hans bedömning av utländsk litteratur som tidigare satts ifråga, blev nu grunden till att Akademien kunde ta på sig detta uppdrag.


Alfred Nobel, originell nog att intressera sig lika mycket för litteratur som vetenskap, ville belöna dem likvärdigt. En gränsöverskridande kosmopolit - mitt i en starkt nationalistisk tidsera. Och just då fanns alltså denna 'hämndlystna' sekreterare i Svenska Akademien som omedelbart förstod möjligheterna, och därmed underlättade fullföljandet av Nobels dröm. Åren fram till första prisutdelningen 1901 verkade Wirsen också för att övertyga övriga prisutdelande instanser att utveckla hela apparaten för Nobelpriset. Och vid prisutdelningen 1901 fick han uppträda och tala på vers för samtliga svenska prisutdelare.