NP 1911 - Maurice Maeterlinck

Maurice Maeterlinck, 1862-1949, franskspråkig belgare, fick Nobels litteraturpris 1911. Han skrev mest dramatik, men även lyrik och essäer. Akademiens prismotivering är mångordig och poängterar både hans "mångsidiga litterära verksamhet" och att  hans dramatiska skapelser är fantasirika med "en poetisk idealitet".  
Genom musiken har jag mött hans drama Pelléas et Melisande (1892), som tio år senare blev opera till Debussys musik. Jag förtränger dock oftast texten när jag hör musik, till förmån för rytm, melodi och röstkvalitéer, som tar över mitt medvetande. Eftersom jag bara hört Debussys opera via skivinspelning, är min upplevelse endast rent musikalisk, utan uppfattning om det litterära innehållet.

Pjäsen Pelléas et Melisande blev i alla fall Maeterlincks internationella genombrott och gjorde honom till affischnamn för Symbolismen. Jag har läst hans Fågel blå (L'Oiseau bleu, 1909) i engelsk version. NE beskriver den som ett allegoriskt teaterfeeri och jag vet inte hur representativ den är för hans pjäser, men nog är symbolismen tydlig. NE menar att hans dramatik från 1900-talsdramatik är mindre pessimistisk, mindre stiliserad, än det han skrev på 1890-talet.

Jag läste alltså The Blue Bird (även om jag hellre velat uppleva den på scen). Två små barn får i uppgift att söka reda på Fågel Blå, den enda som kan leva i dagsljus - *symbol för hemligheten med glädjen*. En fédrottning behöver den till sin sjuka dotter. Men jag får aldrig helt klart för mig om det är sant och uppriktigt, eller en förevändning ... kanske ett ont uppsåt mot barnen? När jag läser pjäsen måste jag själv vara dess regissör och här vacklar jag ...

En av rollfigurerna heter LJUSET. Hennes repliker stiger fram för mitt inre som den Goda Fén i Trollkarlen från Oz. Godheten, nästan helt aningslös om svårigheter: - 'Mitt kära barn! Visste du inte? Det enda du behövde göra var ...' osv.
Sjukdomar, spöken, olyckor, krig, allt är inlåst, besegrat av Människan som vägrar bli rädd.
Var det så man såg livet vid förra sekelskiftet? Med de nya vetenskaperna som skulle ta död på all vidskepelse, utvecklandet av medicinsk kunskap, hoppet om att människan utvecklats så långt att krig inte längre var ett alternativ - detta alltså fem år före första världskrigets utbrott.
Men djuren gör uppror, både tama och vilda. Endast hunden är evigt trogen människan.

Akt 5 tilldrar sig i Landet Framtiden, med de *Blå Barnen, de som väntar på att födas*. Där finns en intressant idé att barnen i väntan på att födas färdigställer olika uppfinningar, funderar ut hur man kan förädla frukter till större sorter, olika kunskaper att ta med sig till livet på Jorden, för mänsklighetens bästa.
Mindre rolig är idén att inte alla har något positivt att ta med sig. Att en del bär på brott, eller sjukdomar, förutspådda att dö unga. Sens moralen blir att Ingen kan välja sitt liv. Livet är förutbestämt. - Något som alls inte stämmer med min egen synvinkel.

Mitt totala omdöme om pjäsen är mycket splittrat. Å ena sidan är symbolerna i féeriet som en frisk fläkt. Jag kan tänka mig den som en ballett. Bitvis uppskattar jag den .... men så tar det tvärstopp med tanken att vissa föds onda - NEJ!

Fågel Blå lär dock vara ett gammal tema, en folksaga från tidig medeltid, där en prins av en elak fe förvandlats till en blå fågel, men återfår genom sin älskades försorg sin egen gestalt. Första svenska versionen är ett skillingtryck från 1794. Detta inspirerade Atterbom att 1814 skriva ett versdrama, dock oavslutat. Senare tog Topelius upp motivet, och slutligen alltså även Maeterlinck. Blått känns som en allmän symbol vid sekelskiftet 1900, som kanske stannat och vridits något i vår tids 'feeling blue' (känna sig nere), och den blå blomman var redan 1800 inom poesin symbol för själens evighetslängtan, inte minst i Novalis version. 1907 skrev Hjalmar Bergman sin andra roman - Blå blommor. Inte mycket omtalad idag, anses väl vara ett ungdomsverk.

Martin Bircks ungdom, av Hjalmar Söderberg 1901, innehåller i den inledande barndoms-skildringen en mardröm som Martin har, där modern säger att han bara får plocka de blå blommorna, men hur han än försöker plocka bara blå blommor, så förvandlas varje blomma han håller i handen till illande röd. Det skrämmer honom.
- Och jag tänker att det blå representerar det rena, oskuldsfulla, det själsliga, det som är så långt som möjligt från det röda köttet.

PS. 2012. Har nyligen fått lära mig att rosa färg tidigare ansågs vara krigiskt manlig, medan blått var kvinnlig, för att Jungfru Maria brukade avbildas i blå mantel. Alltså personifieringen av det rena oskuldsfulla. På 1800-talet skulle ju också den borgerliga kvinnan vara så rent oskuldsfull.