NP 1910 - Paul Heyse

Selma Lagerlöfs debut 1891 a Berlings saingick ingick i en motrörelse mot 1880-talets samtidsrealism. På samma sätt verkar Nobelpriset till henne vara ett avsteg från de tidigare politiskt aktiva manliga författarna, de med ett program att förklara. Hon blev en stark symbol i samhället, många gräsrötter vände sig till henne för stöd, mer än hon mäktade med. Hon försökte ta sitt ansvar och plädera mot krig, t ex Bannlyst som är en reaktion mot första världskrigets fasor. Hennes böcker, så rika på människokännedom, har påverkat generationer.

1910 års nobelpris gick till den tyske författaren Paul Heyse, 1830-1914, medelpunkt i en diktarkrets kring den bayerske kung Maximilian II i München. Paul Heyse är mest känd för sina 150 noveller, och enligt förordet i Nobeller, den ende Svenska Akademiens uttryckligen hyllat för sin novellkonst. Prismotiveringen löd: "... den fulländade och av ideal uppfattning präglade konstnärlighet han ådagalagt under en lång och betydande verksamhet såsom lyriker, dramaturg, romanförfattare och diktare av världsberömda noveller."

Åter hade alltså Akademien brottas med begreppet ideal.

På mitt bibliotek råder brist på Paul Heyse. En novell finns i En bok för allas Nobeller: "L'Arrabiata", från 1855, en hetsig kärlekshistoria mellan en fiskarpojke och en egensinnig ung flicka. Jag upplever den som en frisk fläkt. Inte minst att flickan har egen vilja och stolthet.

Enligt NE är Heyses stil en blandning av klassicism, romantik och realism, uppskattad av borgerskapet som motvikt mot det naturalistiska och symbolistiska avantgardet (lite senare på 1800-talet i så fall). Samtiden såg klarhet, elegans och psykologisk insikt. Eftervärlden har sett samhällsfrånvänd estetisering och publikfriande eskapism.

För en egen åsikt skulle jag behöva läsa fler av hans noveller. Hittade en till, Marion, från samma år, 1855, i en äldre Nobel-antologi utgiven 1960, 24 Nobelpristagare. Båda novellerna är underhållande. Jag håller med samtiden om att de rymmer klarhet och elegans, och psykologin känns helt klart frisk. Det som slår mig är friskheten i de båda kvinnliga huvudpersonerna, porträtterade redan 1855. Varken l'Arrabiata (ital. 'den ilskna') eller Marion följer några schablonmässigt kvinnobilder utan andas en frisk fläkt. Detta är två individer fulla av egen själsstyrka som porträtteras. Och båda med en underhållande intrig.