Tyngd - Jeanette Winterson (2005)

Jeanette Wintersons bidrag till 'Mytserien' (ett globalt projekt där författare fått modernisera en valfri myt) heter Tyngd (2005)  och är så språkligt underbar att jag redan hunnit läsa den flera gånger (trots alla böcker i min läs-kö).

Tyngd rör två gamla grekiska mytgestlater, titanen Atlas och heroen Herakles. En nätt liten bok på 142 sidor och mycket luft mellan avsnitten. Det är bra, för boken är stark, fylld av utkristalliserade väsentligheter. Den sveper från universums skapelse - Big Bang - till Laika (första hunden i rymden 1957) och Mir (ryska rymdsonden som ramlade ner 2001). Mytisk avklarnad storhet. Hon väjer inte för det köttsliga och smärtan finns där hela tiden under ytan.

På varje sidan finns meningar jag skulle kunna citera. Men boken är lika svår att dissekera som att  sammanfatta. Boken är en oöverträffad helhet i sin splittring. Tankeväckare. Kring Herakles huvud surrar en 'tankegeting', frågan Varför? Som han aldrig kan lösa. Som sputnik med Laika surrar kring Atlas som bär upp Jorden.

Citat: "Atlas såg sig om över det pussel som var jorden. Bitarna skars ständigt om och om igen, men bilden förblev densamma: en diamantblå planet med kalotter av is som virvlade runt i rymden. Det fanns ingenting så vackert. Inte den koleriske Mars eller den dimhöljda Venus, inte kometerna med sina solvindsblåsta svansar. Då fick Atlas en märklig tanke. "Varför inte ställa ner den?"
"Det finns två fakta som alla barn förr eller senare måste bestrida: mor och far. Om man fortsätter att tro på sina föräldrars fiktion är det svårt att åstadkomma något eget berättande."

"Jag kunde inte låta mina föräldrar vara mitt livs fakta. Deras version av historien var något jag kunde läsa men inte skriva."

Jag känner smärta, vid tanken på adoptivflickan som aldrig känt sina biologiska föräldrar:
"Jag vet inte vid vilken tidpunkt jag föddes. Jag är inte helt säker på datumet."... "Än idag ligger vreden djupare hos mig än förlåtelsen. Mina rödglödgade monster är inte utdöda. Jag har bevarat deras skog från juratiden, dold men komplett. Där finns de kvar, vasstandade, bepansrade, rasande. Himlen är rödbrun. Jag är förstås en homo sapiens, åtminstone på papperet." ... "Jag försöker låta bli att bränna upp min värld med min vrede."