NP 1907 - Rudyard Kipling

"i betraktande av den iakttagelseförmåga, den ursprungliga inbillningskraft samt den manliga styrka i uppfattning och skildringskonst, som utmärka denne världsberömde författares skapelser"

Så mångordig var omdömet om 1907 års Litteraturpristagare, Rudyard Kipling, 1865-1936, brittisk medborgare, född och verksam i Indien. Relativt ung pristagare, 42 år, men redan då var hans anseende i dalande, när liberala litterära kretsar började få upp ögonen för det stötande i imperialismen. Men ser man till Kipling själv, har han en helt egen stil; hans sätt att använda talande djur, inte som utklädda människor, utan med tyngdpunkt på djuret som djur, blev avgörande för många senare författare, bland annat Selma Lagerlöf. Läsning av Kipling gav henne idén till upplägget av Nils Holgersson, pysslingen som talar med djur.

1967 kom Disneys version av Kiplings Djungelboken. Då var jag barn och fick soundtracket som min allra första LP-skiva. En favorit jag spelade oupphörligt i flera år. Men när jag läste The Jungle Book på engelska i tonåren, kände jag inte alls igen 'min' Disney-djungelbok i Kiplings berättelse. Men vad jag förstått senare berodde det nog på att jag fått tag i del 2, som mest handlade om andra djur i andra berättelser.

Min läsebok i lågstadiet hade en av hans berättelser tolkade till svenska, 'Katten som alltid gick för sig själv'. En fabel om hur husdjuren kom till människorna. Jag älskade den. Mannen och kvinnan med ett litet barn bor i sin grotta, de lagar sin mat och de vilda djuren nosar nyfiket omkring dem. Bara katten håller sig hela tiden för sig själv. Först kommer hunden, sedan kon och hästen. Djur och människor gör upp avtal om utbyte, djuren får mat och trygghet hos människorna, i utbyte mot vad de har att ge - mjölk och styrka. Men katten går för sig själv. Och människorna tror inte att de kan ha någon nytta av en katt. Ända tills katten räddar dem undan en mus, roar barnet och till och med söver barnet med sitt spinnande och sitt mjuka skinn. Och katten upptäcker att fet mjölk, det är en god belöning. Redan där började jag fascineras av människans ursprung ...

Denna historia om Katten som aldrig blir ett vanligt tamdjur, men ändå fått en plats hos oss människor, ingår i Kiplings Just-So-Stories (1902). Historier av typen: Hur kamelen fick sin puckel, noshörningen sitt skinn, leoparden sina fläckar. Varför-frågor som barn älskar. Kipling leker med språket, verkar ofta välja fel ord med flit, efterlikna barn. Berättelserna är skrivna som om han läser högt för sin egen dotter. Sens moralen är väl ofta omodern, men jag kan tolka på mitt eget sätt. Elefantungen får stryk i stället för svar på sina frågor om Krokodilen, alltså vet han inte vad han ska akta sig för, utan råkar illa ut, får sin näsa utdragen till en snabel och kan då använda den till att slå tillbaka på sina släktingar, som inget berättat. Rätt åt dom tycker jag. En annan historia jag tyckte var riktigt rolig, handlar om en Stenåldersflickan som ritar ett brev - eftersom bokstäver ännu inte fanns och ingen av dom kunde varken läsa eller skriva. Budskapet missförstås , och det är då all komik uppstår. Sens moral. Det var tur att man uppfann bokstäver ... annars skulle vi ju aldrig kunna läsa böcker, eller hur!

Av ren nyfikenhet läste jag Kim (1901), som anses vara hans mest lyckade roman. Kim förefaller vara en sorts tonårs-Mowgli, föräldralös efter vita föräldrar i Indien, men fri (nåja, på drift) att klara sig själv på gatorna. Boken innehåller mycket dialog. Gammalt språk ibland (thou hast = you have). Men underbar språklig karaktäristik mellan personerna - jag riktigt hörde den indiska dialekten i engelskan hos vissa karaktärer. Mycket charmig i relationerna, värmen mellan Kim och hans beskyddare, en tibetansk lama, liksom mahbub Ali, en muhammedansk hästförsäljare, starka kvinnor, katolsk godhjärtad präst, en lutheransk betydligt elakare, m fl olika personligheter.

Därutöver tappar jag dock bort mig i historiens intriger, förstår inte alla hemliga agent mysterier. Jag vet ju inte så mycket om tiden och platsen. Men helt klart fastnar Kim i det imperialistiska spelets sega spindelnät. Hans vänskap med de olika karaktärerna speglar samhället för mig som läsare. Jag älskar samtalen och tillgivenheten Kim väcker hos många människor. Men anar också de sociala skillnaderna. Den romantiska synen på det 'fria livet' i den 'lägre stående kulturen' i förhållande till det liv han inte vill tvingas in i - den vite mannens disciplinerade skolliv och därefter tråkiga arbetsliv, något tråkigt kontorsjobb. Nog kan jag sympatisera med det.

Det jag fastnat för hos Kipling lutar alltså åt barn- och ungdomslitteratur, medan Akademien motivering lutar sig mot hans "manliga styrka i uppfattning och skildringskonst".