Liksom Maryse Condés tidiga storverk, romanen Segu, innehåller Färden genom mangroven ett myller av karaktärer och relationer, men denna senare är betydligt kortare och behagligt lättläst. Läsningen har ett skönt flyt, även när meningarna blir långa och slingrar sig fram som mangrovens rötter i träsket. Här befinner vi oss på Condés egen födelseö, Guadeloupe i Västindien
Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.
Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år.
Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.
Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.
Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.
2020-03-15
Vilda Svanar - Jung Chang (1991)
Tredje icke-fiktiva boken på kort tid. Jung Chang har skrivit en ingående familjehistoria på nästan 600 sidor om sitt eget, sin mor och far, och sin mormors livserfarenehter i Kina. Mormodern föddes 1909, så boken erbjuder därför en bild av Kinas mycket omväxlande och omvälvande 1900-talshistoria, helt genom Jung Changs egen släkts personliga öden.
Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.
1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt.
Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ...
Jag har läste den i pocket tryckt 2014, och på dess baksida står att hennes böcker fortfarande är förbjudna i Kina. Jung Chang lämnade Kina 1978, två år efter Maos död när landet snabbt lade om kurs, och öppnade sina gränser. Hon fick ett stipendium att studera i England och blev därefter kvar, men kan utan problem regelbundet resa tillbaka och besöka släkten. Men den här boken är tydligen för känslig i sitt innehåll.
1900-talet innebar rester av det gamla kejsardömet som gick under 1911, ockupation av japaner och ryssar, inbördeskrig, revolution, 'kulturrevolution' och ett långsamt återuppvaknadne från Maos indoktrinering. Den här boken är den första jag läst som beskriver den s.k. 'kulturrevolutionen' innifrån, ett begrepp jag hörde talas om redan i tonåren, men inte fick något grepp om då allt verkade bakvänt och ologiskt.
Jag rekommenderar boken. Mycket elände beskrivs, så det kan vara deprimerande, särskilt känlslosamt blir det naturligtvis under Jung Changs eget uppvaknande från den indoktrinering hon växt upp under. Det är dock skönt att idag sitta med facit, att världen öppnat upp med globaliseringen, och aldrig slutar att förändras - och förhoppningsvis mot något bättre ...
2020-03-05
Vredens slott - Alessandro Baricco (1991)
Alessandro Baricco (född 1958 i Turin, Italien) tycks vara en mångsysslare, åtminstonde vad gäller det skrivna ordet. Han studerade filosofi vid Turins universitet, med ett examensarbete om Adornos estetik, parallellt med pianostudier på musikkonservatoriet. Han blev också musikkritiker och skrev essäer om bl a Rossini, flera år innan Castelli di rabbia (1991; Vredens slott) blev hans roman-debut.
Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.
Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.
Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.
Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.
Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.
Att filosofi och musik ingår i författarens intressen märks på roman-debuten. Den gapar över lite väl mycket för att vara så pass kort (234 sidor på svenska). Romanen är experimentell, allt är inte så lyckat, vissa avsnitt försvårar läsningen. Att olika karaktärer har huvudrollen i till exempel varannat kapitel, är vedertaget. Att en av karaktärerna, Mormy, tycks ha någon typ av intellektuella brist, visas genom stora hopp i texten, dvs inspträngda vita fält utan bokstäver, då karaktärens tankar håller upp.
Men Baricco har även mer experimentella filmiska ambitioner i sin text, som när en film visar flera bildrutor samtidigt på biotuken, för att visa flera karaktärers upplevelser samtidigt. I Bariccos text sätts inte punkt utan meningarna är oavslutade och åtskiljs med snedstreck för att visa på uppdelningen i olika 'bildrutor' (ungefär som man gör när man skriver diktstrofer i löpande text). Det är inte alltid lätt att som läsare hänge med i dessa teckenkoder.
Författaren verkar länge obenägen att ge läsaren några ledtrådar för att tolka historien. Att inte lita på läsarens förmåga att sätta sig in i helheten, kan vara ett nybörjarfel, Det tar tid för romanens pusselbitar att falla på plats, det sker inte förrän vid historiens klimax, vilket sker först när någon fjärdedel av texten återstår. Men det klimaxet innehåller en rad poetiska avsnitt.
Här vänder texten i mig från det jag sett som 'surrealism', till en klar psykologiskt tolkning. Den lilla avlägsna orten Quinnipak, där nästan hela historien utspelat sig, avslöjar sig därefter under intrigens hela avtoningsfas, som en flykt in i fantasins odödlig oändlighet. Plötsligt är läsaren återförd till en mycket grå vardag.
Plötsligt har texten blivit granne till den magiska realismen, men mer som en filosofisk konstruktion, postmodern rationalism, snarare än känslomässig upplevelse - då textens karaktärer helt flytt undan verklighetens tid och rum.Självklart kan man även läsa romanen som en metatext om litteratur och konst, som en flykt undan vardagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
