Deckar-läsning

Ingen sommar i hängmattan utan slölästa deckare! Vad är det som fascinerar så? Är det deckargåtan? Ungefär som korsordslösning? Det brukar jag och min sambo syssla med vid helgfrukostar. Att klura ut det omöjliga, blir så mycket möjligare när vi gör det tillsammans.

Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?

Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.

Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.

Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.

Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.

Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.

Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.

Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)

En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.

En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.

Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.

Ann Jäderlund

Under min mer litterära läsning snubblade jag över en intervju med Ann Jäderlund, en av Sveriges mer namnkunniga poeter. Som jag dock inte har läst. Men intervjun gjorde mig nyfiken. Den gjordes av Anders Olsson i Samfundet De Nios Litterära kalender 2003. Hon hade då tilldelats deras Stora Pris.

Det som fascinerade mig oerhört var skillnden mellan läsaren (Olsson) och diktaren (Jäderlund), läsaren/litteraturvetaren verkar i början så säker på sin egen tolkning. Litteraturvetaren känner sig ju besitta monopol på tolkningskunskapen av litterära texter. Han påstod en rad saker som Ann Jäderlund oftast protesterade mot. Hon tryckte flera gånger på svårigheten, skillnaden i läsakten och skrivakten. En självklarhet. Men ändå svårt.

Det svåra för Ann var att när tolkningarna skiljer sig från hennes egen känsla när hon skrev, så togs dikterna ifrån henne, de var inte längre hennes, hon förlorade sin egen intention med diktandet.... ungefär så.

Många författare ser det som självklarhet att skrivandet bara är halva jobbet, läsaren skapar resten. I synnerhet i moderna texter är det ett faktum. Vilket också gör att vi idag kan ha svårt att orka igenom äldre övertydliga texter, med omständliga beskrivningar. Vi vill inte ha texten skriven oss på näsan. Vi vill vara delaktiga tolkare.

Problemet i mina tankar gäller vetenskapsmannen som vill hävda någon sorts sanning om en text som sådan. Det är jätteintressant med närläsning, men för mig handlar det alltid om läsarens tolkning. En text kan ge nästan lika många resultat som läsare, just pga att vi har så olika utgångspunkter och erfarenheter.

Ytterligare en tanke här i sommar gäller Ann Jäderlunds funderingar kring godhet och ondska. Den mänskliga fascinationen för ondskan i litterär form, jämfört med det goda i litterär form. Tvärtemot i vårt vardagliga liv, där vi skyr ondskan och vilar rofullt när vi möter godhet.

Vilket leder mig till nästa tema ... deckar-läsning

Världens dåligaste språk - Fredrik Lindström

Fredrik Lindström hör till de språkpedagoger som fascinerar. Världens dåligaste språk från 2000 - oj, redan 10 år! - är ypperlig. När jag lsäer den blir jag stolt över mitt språk. Titeln är ett citat från ett barn, som kategoriserar svenskan som det 'dåligaste språket'. Tror det är vanligt bland dagens amerikaniserade ungdomar. Även jag var anglifierad i min ungdom. Engelska blev mitt huvudämne på universitetet, så jag förstår fascinationen.

Då är Fredrik Lindström ypperlig att läsa. Plötsligt inser jag hur smart vårt språk är, hur ordrikt, hur bra på tt bilda nya verb. Och vi har visst synonymer. Man behöver faktiskt inte se dåligaste som ett böjningsfel, utan kan ta det som en synonym till sämsta.

Om vi blir alltför strömlinjeformade och lydiga samhällsmedborgare kan vi glömma att det är talaren själv som äger språket och har rätt att vara uppfinningsrik och skapande.

Mycket uppfriskande läsning!

Sommar, sommar sommar ... !

Har haft semester nästan hela juli, med vissa kortare avbrott. Finns alltid saker man måste uppdatera. Viktigast av allt var väl när jag var in och betalade ut semesterlönerna :D

Fram till dess var det maximalt varmt - dinglade en hel del i hängmattan och slöläste. Men långt ifrån effektivt. På det sättet är det svala regnvädret som råder just nu, betydligt gynnsammare för läsandet.

Det har blivit en del litteratur-essäer, texter som väckt nyfikenhet men som jag inte hann under terminstid. På kursen ingick inte hela Don Quijote, så där läste jag en god portion till, samt lite mer Shakespeare, diverse svensk dikt från 1600 & 1700-tal, några noveller av Thomas Mann och läst om en gammal barndomsfavorit - Gunnel Lindes Den Vita Stenen, från 1964.

Som synes, ett somrigt sammelsurium.

Baba Jaga la ett ägg - Dubravka Ugresic (2007)

Mytserien tycks komma med två böcker om året. Så nu far det länge sedan sist. 1,5 år. December 2009 kom den svenska översättningen av Dubravka Ugresics bidrag: Baba Jaga la ett ägg. Ugresic är litterasturhistoriker, essäist och författare, från Kroatien, men lämnade hemlandet av politiska skäl 1993 och bor nu i Amsterdam.

Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.

Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.

Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!

Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.

Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.

Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.