Deckar-läsning

Ingen sommar i hängmattan utan slölästa deckare! Vad är det som fascinerar så? Är det deckargåtan? Ungefär som korsordslösning? Det brukar jag och min sambo syssla med vid helgfrukostar. Att klura ut det omöjliga, blir så mycket möjligare när vi gör det tillsammans.

Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?

Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.

Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.

Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.

Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.

Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.

Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.

Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)

En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.

En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.

Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.