Ann Jäderlund

Under min mer litterära läsning snubblade jag över en intervju med Ann Jäderlund, en av Sveriges mer namnkunniga poeter. Som jag dock inte har läst. Men intervjun gjorde mig nyfiken. Den gjordes av Anders Olsson i Samfundet De Nios Litterära kalender 2003. Hon hade då tilldelats deras Stora Pris.

Det som fascinerade mig oerhört var skillnden mellan läsaren (Olsson) och diktaren (Jäderlund), läsaren/litteraturvetaren verkar i början så säker på sin egen tolkning. Litteraturvetaren känner sig ju besitta monopol på tolkningskunskapen av litterära texter. Han påstod en rad saker som Ann Jäderlund oftast protesterade mot. Hon tryckte flera gånger på svårigheten, skillnaden i läsakten och skrivakten. En självklarhet. Men ändå svårt.

Det svåra för Ann var att när tolkningarna skiljer sig från hennes egen känsla när hon skrev, så togs dikterna ifrån henne, de var inte längre hennes, hon förlorade sin egen intention med diktandet.... ungefär så.

Många författare ser det som självklarhet att skrivandet bara är halva jobbet, läsaren skapar resten. I synnerhet i moderna texter är det ett faktum. Vilket också gör att vi idag kan ha svårt att orka igenom äldre övertydliga texter, med omständliga beskrivningar. Vi vill inte ha texten skriven oss på näsan. Vi vill vara delaktiga tolkare.

Problemet i mina tankar gäller vetenskapsmannen som vill hävda någon sorts sanning om en text som sådan. Det är jätteintressant med närläsning, men för mig handlar det alltid om läsarens tolkning. En text kan ge nästan lika många resultat som läsare, just pga att vi har så olika utgångspunkter och erfarenheter.

Ytterligare en tanke här i sommar gäller Ann Jäderlunds funderingar kring godhet och ondska. Den mänskliga fascinationen för ondskan i litterär form, jämfört med det goda i litterär form. Tvärtemot i vårt vardagliga liv, där vi skyr ondskan och vilar rofullt när vi möter godhet.

Vilket leder mig till nästa tema ... deckar-läsning