Kapten Nemos bibliotek - Per Olov Enquist (1991)

Jag noterade genast att namn på karaktärer återkommer från Musikanternas uttåg (1978), t ex fostersystern Eeva-Lisa och modern Josefina Marklund. Men de två romanerna kan inte sägas ingå i någon 'serie'. De utgår från samma romanvärld, mer eller mindre fiktivt, men också djupt förankrat i Enquists självbiografi. En mytisk ombildning av författarens livserfarenheter.

Enquists självbiografi, Ett annat liv (2008) tar bland annat upp hans alkoholproblem på 1980-talet, då han också fick problem att skriva romaner. Uppslukad delvis av teatervärlden, delvis av sitt nya äktenskap i Danmark, får han ingen ro att skriva romaner, det kräver mer än spridda stunder av inspiration. Han kan inte skriva alkoholpåverkad, vilket avskriver de gamla romantiska myterna om alkohol och droger som konstnärligt drivmedel.

Det enda i romanväg han utger är kortromanen, Nedstörtad ängel (1985), 140 glesa sidor, fyra historier lösryckta omstuvade. En kärleksroman om 'monster' - ett försök att gifta samman 'fult och ont' med självuppgivande agape-kärlek. Själv lyckas jag inte ta till mig metaforerna. Som mannen med två huvuden som som ska representera ett äktenskap som siamesiska tvillingar, en klaustrofobisk bild av ofrihet. Eller den unge mannen som mördar småflickor, ett psykopatiskt samlande på kärleksobjekt, och föräldrarna som förälskar sig i deras dotters mördare, tills han tar livet av sig.

Enquist omnämner den i självbiografin som sin bästa roman. Jag håller inte med. Nedstörtad ängel
passar dock in i sin tids frigörelse från 1970-talets socialrealistiska regler. Och är ännu ett uttryck för 1980-talets identitetssökande, stötande och blötande av det undflyende jaget, på jakt efter en ny  konstnärlighet.

För mig kommer det konstnärligt kreativa fram, med bravur, först i Kapten Nemos bibliotek (1991). Självbiografin beskriver hur tre olika behandlingshem mot alkoholism, misslyckats att hjälpa Enquist med AA-metoden. De två första rymmer han ifrån, i full ångest över att berövas sitt jag, via religiösa ideal. Den jämställer han med den jättebläckfisk som Kapten Nemo kämpar mot i Jules Vernes roman. Samma religiösa bläckfisktentakler han själv kämpat mot under sin egen uppväxt. Inte förrän det tredje behandlingshemmet, denna gång i Danmark, bryter mot reglerna och låter honom ha en ordbehandlare, bryts dödläget. Han kan skriva igen, får sin självkänsla åter. Skrivandet blir vägen tillbaka till livet.

Så i stället för att underkasta sig, blir Enquists räddning att skriva jag-romanen Kapten Nemos bibliotek. Han skriver sig bort från alkoholens grepp. Helt klart väver Enquist ihop sin egen släkts historia, och sin barndoms Västerbotten, med egna känslomässiga erfarenheter även på andra områden. Han knådar ihop kampen mot religionen, med andra identitetsnedbrytande erfarenheter, egna och andras. Så förstoras metaforerna, tar avstamp i verkligheten. Saga blir verklighet och verklighet blir saga.

Romanen blir en sorts deckarhistoria utan upplösning. Som de flesta texter jag läst av Enquist, blir varken han, eller jag som läsare, säker på vad som är fram eller bak. Inget kan tolkas helt svart eller helt vitt. Men jag kan ta till mig metaforerna i Kapten Nemos bibliotek, som allmängiltigt intressanta.
Romanen utgår ur den sanna historien om två spädbarn som förväxlats på BB, och att detta inte uppdagas förrän de är i 4-5 år. Efter en dom i Högsta Domstolen utväxlas pojkarna, när de är ca 6 år, och tvingas alltså byta hem och föräldrar. Visst låter det makabert? Att föräldrarna går med på att byta barn. Att en förälder ger upp barnet de levt med i så många år. Hur maktlös är man?

I Enquists roman utspelas detta först som ett realistiskt drama, som drabbar den förbryllade jag-berättaren, pojken som försöker acceptera och ta sitt identitetsbyte som något 'naturligt' men aldrig lyckas. Hur kunde modern avsäga sig honom? För mig blir historien också en metafor för författarens identitetsproblem skapade av alkoholproblemen. Att modern så lättvindigt byter ut sonen, och inte längre vill erkänna barnet hon uppfostrat. Det känns som alkoholistens utanförskap, hur han förkastas av sin familj, utestängs. Att under behandlingen tvingas frånsäga sig sitt jag, och förkastas av nära och kära, reducerad till ett sårbart skyddslöst småbarn.

I romanen framträder jag-berättaren som den mörkhåriga bortbytingen, har en 'tattare' nästlat sig in? Rasismen på den tiden inkluderade grannbyar... Medan bästa vännen, trevlige blonde Johannes, älskad av alla, får hans hem, det gröna huset, och hans mor. Johannes mor blir stum och galen innan hon snart dör, medan jag-berättarens egen mor hårdnackat tagit avstånd. Ju längre in i romanen vi kommer, ju mer känns Johannes som en låtsas-kamrat, en idealbild hos ett barn med kluven identitet. Han flyr in i litteraturen, ser sin Välgörare i pojkböckernas Kapten Nemo, ty den kristne människosonen har inte tid med honom.

Även Enquist söker sig hellre till litteraturen än till religionen. I självbiografin berättas hur hans far dog när Per Olov var bara ett halvår. Så han kände aldrig sin far, men fantiserade om honom som sin Välgörare, sin andlige beskyddare. Ännu en aspekt av denna identitetskris är att Enquists egen mor fick en son som var dödfödd några år före Per Olov, som fick överta 'döpojkens' namn. Brodern förevigades på ett 'dödsfoto', som seden var. Per Olov såg fotot och hörde berättelserna under hela sin uppväxt, vilket förvirrade honom redan som barn. Var det han själv som återfötts?

Fattigdom, kärlekslöshet, frireligiös stränghet, den straffande guden som skrämmer även Människosonen.

Döpojken återkommer i romanen som Eeva-Lisas dödfödde son, född för tidigt, som hon ber jag-berättaren att slänga i sjön, för att dölja synden och skammen. Fostersystern Eeva-Lisa skälls som 'tattare', för att hennes biologiska mor varit pianist, en synd hos de frireligiösa. Eeva-Lisa får skulden att ha dragit in Synden i hemmet, och fördärvat sonen. Även historien om Eeva-Lisa är en berättelse om Återuppståndelse. Likt alkoholistens återfödsel till ett nyktert liv. Så bär Eeva-Lisa på drömmen om kärleken, vägen till att återfödas.

Eeva-Lisa fick en kavaljer, som blev den 'fiende' som därmed återförenade pojkarna, Johannes och berättaren. Varför övergav han Eeva-Lisa när hon blev gravid? Var det berättaren som skrämde bort honom, genom att såga ner detras mötesplats, älgtornet? Johannes, den snälle som alla tycker om, blir förrädaren genom att avslöja hennes graviditet för fostermodern. När Eeva-Lisa ska föda barnet, är det berättaren hon söker sig till, för att få hjälp. Inte Johannes, han försvinner, drunknar som förrädare. Johannes är den del av personligheten som skrev, han satt i Kapten Nemos bibliotek och samlade på liknelser.

Enquist menar att Kapten Nemo omslöt hans femton år i Danmark, som Nemos ubåt innesluten i en vulkan på en hemlig ö. En perfekt metafor. I ubåten finns biblioteket, alla erfarenheter, alla metaforer och hemliga drömmar. Alkoholistens lögner måste förintas, men AA-metoden fungerade inte. Han vill underkasta sig, men kan inte. Frälsarens obönhörliga bläckfiskarmar är på väg att krossa honom.

Berättaren försöker tolka Johannes texter, samlat i Kapten Nemos bibliotek. De handlar ju om berättaren själv. Han ser att Johannes "ljög ganska mycket", men å andra sidan var det inte egentligen lögner och undanflykter utan snarare som "Bibelns liknelser". Efteråt kan man alltid läsa det som "omskrivningar, med en liten kärna av sanning som han bakat in som stekfläsk i en palt."

Mot slutet inser berätaren att Johannes, förrädaren, börjat växa ihop med honom. "Det var hemskt, när man tänker på det." (s.205) När han sorterar Johannes texter ser han att "Han leker med mina namn, som om det skulle hjälpa. Han har strukit över mitt namn, kallar mig nu något annat. Det är tredje gången han ändrar mig. Skäms väl." (s.218)  Alldeles i slutet, när han är 'sjuk', kommer modern, och erkänner i förbigående: "Jag ångrar att jag bytte bort dig, lite grann. Johannes har ju aldrig egentligen funnits." (s.237)

Eeva-Lisa återuppstod som katt, i 16 dagar vistad de tillsammans i en grotta. Hon återuppståd som en sorts treenighet av Jesus-Jungru Maria-Maria Magdalen. Hon förväntar sig att han skall kunna lägga ihop själv vad det betyder. "Det är nu du ska bli vuxen. Men du måste lägga ihop. Om du inte gör det, då har det ju inte varit någon mening alls med mitt liv, min död, och min återuppståndelse. /.../ vad den återuppståndna Eeva-Lisa den natten förtalde mig. Det kan inte nedskrivas, det har jag förstått. Det kan bara läggas ihop." (s.240)

"Johannes återuppstod ju aldrig. Det är ju så, att om någon inte funnits, då kan han inte dö, och då kan han heller inte återuppstå. Han var min bästa vän, det var så jag hade velat vara, fast det var han
som blev förrädaren. Det försökte jag förklara för dem som förvarade mig. Men intet förstod de." (s.248)

Ju mer Enquist slåss mot det religiösa, desto mer andlighet finns det kvar där, att lägga ihop.

Musikanternas uttåg - Per Olov Enquist (1978)

En sjuttiotals-roman, dvs med starka 'dokumentära' inslag. Men också med en ton av skröna, även om jag har svårt att finna humorn som lär finnas i romanen. Humor är ju som bekant väldigt personlig, och beroende av tidsanda och omständigheter. För mig är det elände som tränger sig på, och folks  svårigheter att förstå sig på varandra och oviljan inför det okända.

Baksidestexten kallar den en "grym verklighetssaga om arbetarrörelsens mödosamma framväxt bland sågverken längs norrlandskusten" - och tilldrar sig 1903-1910. Alltså även detta ett typiskt ämne på 1970-talet. 'Rasismen' var mycket lokal, för hundra år sedan var grannorter som var motståndarna man inte förstod sig på. Riktigt illa var det att vara 'Stockholmare'.

Men det jag läser är snarast en kamp mellan könen, svårigheterna att förstår varandra. Enquist hävdar också att i Norrland var det kvinnorna som bestämde, eftersom männen ofta jobbade långt hemifrån i skogen eller på sågverk. Då höll sig kvinnorna till bibeln och religiösa regler. Många män framstår som maktlösa tofflor. Detta känns som en begynnande backlash när kvinnorörelsen blivit allt starkare under 1970-talet. Enquist har en alternativ bild att ge oss.

Har man läst Enquists självbiografi, Ett annat liv (2008), framstår den bilden som en metafor för Enquists egen uppväxt, faderlös son till en starkt troende änka, problemen att frigöra sig från modern när fadern är frånvarande (avliden redan när sonen var ett spädbarn). Man slåss inte mot arbetsgivarna, utan mot sina mödrar och hustrur.

Kampen är också liten och obefintlig i jämförelse med storstrejken 1909 i resten av landet, poängteras.

Redan 1975, med debutpjäsen Tribadernas natt, hade Enquist kommit att ägna sig främst åt dramatik i över ett årtionde. Jag kommer mycket väl ihåg all uppmärksamhet den pjäsen fick. Där Strindberg och Siri får stå modell för könskriget. Sågs väl som en ny infallsvinkel, men den kunde jag inte ta till mig. Jag föredrar Lena Einhorns version i Siri. när det gäller den konflikten.