En herrgårdssägen känns som relativt bortglömd historia av Selma Lagerlöf, men den är ljuvlig. Och när jag nu läste den, förefaller den mig mer giltig än någonsin. Visst har den inslag av saga och gotiska skräck, men den andliga symboliken handlar om valet mellan att följa sin egen inre sanning, eller den yttre plikten. Fallgroparna när man lyssnar mer till andras övertalning, hur än välmenande, än sin egen inre övertygelse.
Gunnar Hede, en av huvudpersonerna i historien, övergav sin kära fiol, övertalad av plikten, och tappade så bort sig själv. Selma Lagerlöf själv stred för att få följa sin inre lust att författa, författandet väckte minnen inom henne, både gott och ont, och upprorsvilja, hellre än anpassning. Säkert identifierade hon sig med Hede, och fann stöjande vänner i omgivningen om orken tröt.
Även Ingrid, flickan med de kärleksfulla stjärnögonen, velar om vad som är hennes väg och plats i livet. Dessa två, Ingrid och Hede, möts och skiljs. Och mellan dem utspelas dramat mellan den fria viljan och plikten. I värsta fall kunde 'fri vilja' i det gamla patriarkala samhället uppfattas som en osund frestelse, eftersom 'plikt' länge var den allenarådande ledstjärnan. Något Lagerlöf, som kvinna i en tid då kvinnor ansåga omyndiga om inte underställda en man. Kvinnors plikt handlade (då som nu) om plikten att ta hand om nära och kära.
Ingrid saknar föräldrar, men tog redan som litet barn hand om sin blinde morfar. Dessa stöddes visserligen av cirkuspar, herr och fru Blomberg, ett harmoniskt äkta par som alltid stödde varandra. De ville gärna ta hand om Ingrid, men trots hennes utstrålning lyckas de inte göra någon lindansös av henne. Inom Ingrid strider 'drömmen' och det 'verkliga livet', precis som inom Hede.
Ingrid och Hede blir symboler för samma strid inom varje människa, mellan de intuitiva önskningarna, vägen till skapandet, kampen för att rädda själen undan alltför tunga plikter och destruktiva skuggor, som väcker känslor av maktlöshet. Egot lamslås av fasor.
Hede gör allt för att tjäna pengar och räddasin fädernesgård undan konkurs. Och försätter sig då i en omöjlig situation att valla hundra getter genom en oväntad snöstorm, som leder till getternas död, en fasa som stressar Hede till att förlora sitt förstånd. När Cirkusparet inte kan ta hand om Ingrid hamnar hon hos en prästfamilj. Men hur än välmenande, hör hon inte hemma där, likt Hede förlorar hon sin själ, sin självkänsla, och får så svår feber att hon ger upp livet. Skendöd begravs hon.
Men det finns ett djupt undermedvetet, hemligt samband mellan deras själar, Hede och Ingrid (s.85) - än en gång visar Selma Lagerlöf sig vara en närmast psykoanalytisk författare (en strömning i tiden) , i sitt bruk av skapande myter. Oro och stress, det omöjliga i att få fantasi och verklighet att samsas, har gjort Ingrid och Hede sjuka. Men de hjälper varandra, undermedvetet, men det tar sin tid.
Ingrid och Hede har båda en dal av dödsskugga att ta sig igenom, en själslig vandring. Hede som känner sig ansvarig för alla oskyldiga getters död, Ingrid som begravs levande, skendöd, en riktig skräckhistoria, som får omgivningen att tro att hon är ett spöke. Hennes dröm om Fru Sorg, i form av en falddermus, får mig att associera till vampyrtemat som växt sig allt starkare under det sena 1800-talet.
I början av historien fanns gycklarparet Blomberg med när Hede och Ingrid möttes. I slutet möts alla fyra igen. Blombergs försöker klä sig som 'borgare' för att på landsbygden visas 'konstnärsfolk' ingen respekt. Men deras själ och hjärta styrs av glädje, inte plikten. En smittsam hoppfullhet.
"Ingenting, som var tungt och bekymmersamt fanns till för dem, utan allting var lätt och förhoppningsfullt. De hade just inga mått för att mäta verligheten, därför voro de svåråtkomliga för dess strävhet." (s.89)
Så de vill trösta Ingrid med hjälp av alla sagors lycklig slut. Ingrid räddades visserligen av Hede ur sin skendödhet, likt Törnrosa, men Hede är för psykiskt sjuk för att inse att det är vad han har gjort. Och i slutet är det Ingrid som kysser Hede för att väcka honom hur hans själsliga skendödhet. Historien är därför uppfriskande jämlik mellan dem.
Hede behöver sin fiol för att spela sig tillbaka till sin själs rofullhet. Det blir en tidsresa, där glömskans mörker sakta viker undan. Och inte fullbordas förrän Ingrid vågar se honom och acceptera honom, helt med både ljus och mörker, och han själv inser det. Men hon måste fräsa argt innan han verkligen vaknar upp: "så karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest. Du bryr dig varken om mig eller din mor. Har inte hjärta för någon a nnan än dig själv." (s.100)
Kan man inte älska sig själv, är man inte heller till hjälp för någon annan, för man kan inte älska dem heller. Känns som om Lagerlöf visserligen prpagerar för den vria viljan att hitta sin egen väg till skapandet. Men inte utan att förankra den i verkligheten. I slutänden behövs en syntes.
Hede ser upp till Ingrid för hennes styrka, det får honom att vakna upp, och åter landa i sin verklighet. Selma Lagerlöfs 'saga' är grundad i verklighetens gyttja och smuts. Skaparkraftens drivkraft är inte bara kärleken, de behöver också förmågan att se sina egna skuggor.
