"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"
Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.
Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.
Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.
Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.
Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin esteticerande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.
Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.
Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktningsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.
Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.
2015-09-30
2015-09-23
Nada - Carmen Laforet (1944)
Romanen Nada är en pärla ! Och inte bara för att det handlar om en 'tonårings' väg in i vuxenlivet, ett tema som alltid intresserat mig. Carmen Laforets (1921-2004) debutroman från 1944 gjorde genast stor succé och vann pris och är än idag en modern klassiker. Jag har läst den i en utmärkt engelsk översättning (av Edith Grossman), titeln brukar dock inte översättas. Spanskans 'nada' (nothingness, ingenting) är kongenialt för romanens känsla och syfte, och fungera internationellt även utan något större hum om språket.
18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.
Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.
Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.
Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.
Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.
Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.
Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.
18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.
Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.
Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.
Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.
Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.
Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.
Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.
2015-09-06
Kattöga - Margaret Atwood (1988)
Alldeles lysande. Ingen kan som Atwood ge inträngande beskrivningar utan att bli tyngande. En tjock bok, men varje enskilt kapitel är som en delikat smakbit. Jag blir aldrig övermätt, varje mening bara frestar min aptit att läsa vidare.
Histsorien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.
Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.
Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.
Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.
Histsorien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.
Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.
Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.
Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
