NP 1923 - William Butler Yeats

"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"

Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.

Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.  

Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.

Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.  

Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.

Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin esteticerande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.

Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.

Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktningsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.

Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.