Alldeles lysande. Ingen kan som Atwood ge inträngande beskrivningar utan att bli tyngande. En tjock bok, men varje enskilt kapitel är som en delikat smakbit. Jag blir aldrig övermätt, varje mening bara frestar min aptit att läsa vidare.
Histsorien följer fyra flickors utveckling i Toronto från 1940-tal till den samtid på 1980-talet då boken skrevs. I centrum står Elaine Risley och de manipulationer hon utsätts för av sina tre närmsta skolkamrater. Den första efterkrigstidens stela bigotteri bäddar för mobbning.
Men Atwood stannar inte där, i självömkan. Hon vrider på perspektivet och utforskar livets och minnets relativitet. Föränderligheten. Även maktbalanser kan vara tillfälliga.
Elaine blir som vuxen konstnär och återfinner glömda minnen via sina tavlor. Men vi uppmärksammas samtidigt om hur synen på tavlorna är lika skiftande som våra minnen. Konstnärens eget skapande omskapas av de professionella tyckarna, som överlagrar verken med tidstypiska värderingar och idéströmningar, samtidigt som andra delar av publiken tar vid sig mer personligt känslomässigt, känner sig kritiserad och dömer ut verken.
Alltså blir romanen även en meta-roman om konstnärens villkor. Kattöga måste med alla beskrivna konstverk vara ett utmärkt objekt för intermediala litteraturstudier.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar