Körkarlen - Selma Lagerlöf (1912)

Omläsning av Körkarlen, länge sedan sist. Det enda jag brukar ha svårt med är slumsyster Ediths totala självuppgivelse. Det låg naturligtvis i tiden, självuppgivelsen, att offra sig. Obehaget är just romantiserandet av offerrollen. Även om Edith for symbolisera Frälsningsarmén, tidens kristna rörelser. Men som någon klok person sagt: Du kan aldrig bli så fattig att du kan rädda andra från fattigdom, du kan aldrig bli så sjuk att du kan bota andras sjukdomar. 

Nåväl, nu har jag närläst Körkarlen och fokuserar det själsliga. Selma Lagerlöf var själv övertygad om att människor har en själ som överlever döden, och var modig nog att bygga sin historia kring detta. Hon hade redan som ung läst och beundrat Dickens Julsaga (Christmas Carol), där Scrooge för sitt hårda skal uppmjukad genom att möta själsliga nivåer av sitt liv. Och när nu hennes samtid kämpade mot den utbredda tuberkulosen som grasserade bland den fattiga befolkningen, och de bad Lagerlöf att skriva något informativt kring detta, började en idé växa i den riktningen. 

Till historien hör att Lagerlöf av sin franske översättare fått en bok med Bretagnska folksägner, där fanns  Dödens Körkarl, den som dör vid tolvslaget på nyårsafton får uppdraget att åka runt och frigöra de döendes själar ett år framåt. Hon valde den för att gestalta hennes syn på själen, och myt för nyårsnatten, i Dickens julaftons-anda, men rotad i det tidiga 1900-talets sociala elände och grasserande lungsot. Victor Sjöström gjorde en klassisk stumfilm av historien 1921, klassisk genom sin trickfilmning av andevärlden, vålnaderna och vagnen som rör sig genomskinliga, osynliga i den vanliga realistiska världen. 

För det Lagerlöf har lyckats med redan i sin text, är att få läsaren att ta till sig och tro på denna andliga halvvärld, gränsen mellan liv och död där tid och rum inte existerar. På samma gång var Lagerlöf mycket intresserad av den nya psykologin och det undermedvetna - det andliga blir en dimension av vårt undermedvetna. Lagerlöf var en djupt psykologisk författare, även om hon framstått som en 'sago-berättare', så är det psyket i symbolisk form. 

I New Age termer blir slumsyster Edith och den 'onde slusken' David Holm, närmast som Twin Flames, en tudelad själ, som dras till varann, men bara möter problem som måste lösas, men de hinner inte göra det i detta livet. men de möts helt kort i dödens ögonblick, och Edith blir som en skyddsängel som ger David stöd och styrka att bättra sig, när han - efter sin nära-döden-upplevelse vid Nyårsnattens tolvslaget - försöker hinna hem till hustrun, som planerar att ta livet av sig och barnen. Hur än melodramatiskt detta låter, så lyckas Lagerlöf göra det till en thriller fram till sista sidan. 

Historien har flera bihistorier, alla människor vävs samman i en psykologiskt trovärdig väv, där människors livsöden påverkar varann. I själens närhet är det lätt att uppfyllas av den universella kärleken som håller världen samman. Men tillbaka i livet är det tungt, tröga tankar, hämndbegär på grund av sviken kärlek, alkohol, sjukdom. Den lilla sårade människans ensamhet, innan hon inser att hon måste börja med sig själv. Förlåta oss själva och andra för våra brister. Det är inget offertänk!

Budskapet är: Låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas.

Körkarlen året innan David 'nästan' dör, är en gammal vän som vet med sig att ha förlett honom in i dåliga vanor, så han tar gärna på sig uppgiften ett år till, för att få lätta sitt samvete och se David rädda hustru och barn. 

Zuleika Dobson : an Oxford Love Story - Max Beerbohm (1911)

Den här boken liknar inte något jag hade väntat mig. Max Beerbohm (1872-1956) njöt av sitt studentliv i Oxford, och tidens Oscar Wilde dandyism, men tog aldrig någon examen. Han tecknade karikatyrer, serier och skrev essäer och kortare humoristiska texter. Zuleika Dobson är hans enda roman. Den utgavs 1911, året efter att han gifte sig med en amerikansk sig med en amerikansk skådespelerska, varpå de genast bosatte sig i Italien för gott. 

Mer än så visste jag inte när jag började läsa och till en början kände jag mig förvirrad över vad det var för text jag läste, lite smårolig, inte mer, efter ett par kapitel höll jag på att ge upp helt. Helt klart drev Beerbohm med det akademiska Oxford, flera kapitel i början känns segdraget ordrika, innan alla karaktärer presenterats, med förhistorier. I början undrar jag om historien sprungit ifrån humorn.  

Men jag är glad att jag inte gav upp, för kapitel för kapitel växte min insikt om storheten i humorn. Det engelska språket är njutbart hanterat av författaren. Kanske är det nödvändigt att man både har en viss uthållighet och en viss kännedom om det sena 1800-talet och sekelskiftets dekadens, för att man ska njuta av humorn. Det som slår mig är att ironin inte är satiriskt hård, snarare är det karikatyrtecknaren som överdriver karaktärerna, som författaren trots allt ser på med med känsla, som med ett skimmer av gamla tider. Hela tiden tycks historien balansera på en egg, mellan sentimental pekoral och mycket medveten ironi. Allt görs trots allt med en paradoxalt mjuk medkänsla. 

Den moderna tiden har brutit in. Alla karaktärer är anti-hjältar, ingen är felfri, snarast är alla groteskt överdrivna, och verkar sakna alla normala känslor, men inte utan mjukhet. Zuleika Dobson själv är den Nya Tidens Kvinna, självförsörjande - hon visar trollkonster på teaterkabaréer över hela världen - men hon är 'oemotståndlig', männen är beredda att dö för henne. Här blir historien allt mer absurd. Och omvänd, just som dekadensens omvända värld. Männen dyrkar Jungfrun, som "the fairest witch that ever was or will be".  Alltså dualismen jungfru/madonna vs häxa/hora. 

Den manliga huvudrollen, the Duke of Dorset, presiderar över en akademisk herrklubb, en 'Junta', som på alla möten hedrat en Jungfru som på 1700-talet tagit livet av sig av olycklig kärlek. Men när Zuleika kommit till Oxford och förvridit huvud på alla studenter, bara genom ett ogripbart charm, hon har 'Det' ett 'det'att existera, byts denna 1700-tals jungfru Nellie O'Mora, ut genom en sorts allmän konsensus och alla är plötsligt beredda att dö för Zuleika, den nya tidens media-gudinna. Alltså omvända roller, männen ska dö för kvinnorna, inte tvärt om. Men de är inga offer, de gör egna aktiva val. 

Därimot kan vi ifrågasätta om det verkligen handlar om kärlek mellan könen. The Duke of Dorset är egenligen fullständigt känslokall, och egentligen är det hans 'föredöme' som får alla andra unga män att följa hans exempel, att ta livet av sig, förutom att de beundrar bilden av Jungfru-kvinnan med 'Det'. 

Jag kan undra hur mycket Beerbohms roman påverkats av att han själv gift sig med en amerikansk skådespelerska. Detta var visserligen redan under stumfilmens dagar, men det var väl än tydligare då, när skådisarna spelade helt på sitt utseende. Inte ens sin röst kunde de dela med sig. En ytans media-gudinna. För allting handlar om yta. 

Dessutom kliver Max Beerbohm själv in i historien. Först nämner Zuleika att hon träffat den där författaren, som gett henne 'tricket' hur hon ska bli litterär, utan att behöva läsa böcker. Författaren pläderar för sig själv, om hur han avslöjar historien för oss, länge förvarnar oss för svåra upplevelser, och förklarar att den fördelen har inte karaktärerna själv när katastrofen inträffar. Han talar också med musorna och guden Zeus själv beslutat att en historiker och en romanförfattare måste besitta helt olika inställningar. Historikern skall vara objektiv och hålla sig utanför texten, inte lägga till och dra ifrån. Under berättelsens gång visas också hur akademikerna är väldigt skeptiska, till den grad av de bortförklarar de sanna förhållandena, katastrofen, in i det sista. Medan en romanförfattare kan likt en ande kan kliva in i varje karaktärs känslor, och låta oss ta del av deras upplevelser. 

Det som väcker fler och fler skratt under kapitlens gång, är förutom den moderna 'absurdismen', är det mästerskap med vilket Beerbohm blandar högt och lågt. Som t ex den högstämda idén, att dö för kärleken, att ett liv utan kärlek är inget värt. Och så börjar det ösregna, och the Duke frågar sig plötsligt hur i allsindar någon vettig människa kan bosätta sig i England, som har så uselt klimat, han blir ju rent av suicidal! Vädret retar Duke mer än det faktum att han redan utsett just denna dag till sitt självmord. Det handlar bara om ära och stolthet. Men hur än mycket både Zuleika och Beerbohm kämpar för det 'eftermäle', de själva önskar få - oavsett vilka de kör över på vägen - så går det aldrig som de försöker planera. 

Likt Oscar Wildes texter, är Max Beerbohm roman fulla av klurigheter i texten, och med en humoristisk insiktfullhet. 

Änglahuset - Kerstin Ekman (1979)

Ännu en omläsning av tredje delen i Kerstin Ekmans 'Vallmsta-svit' (om framväxten av ett sörmländskt stationssamhälle, liknande Katrineholm). Ja, vid närmare eftertanke vill jag protestera mot att denna bokserie döptes om till 'Kvinnorna och Staden'. För egentligen gestaltar Ekman lika många män som kvinnor, alla karaktärer är lika utmejslade. Skillnaden är väl att kvinnorna hos Ekman får ta plats, får synas, lika mycket som männen, i hela sin verksamhet och hela sina liv. 

I denna tredje del, Änglahuset, är det metaforiska temat 'Hus' - av alla former.  Tiden rör främst 1930-talet och Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet byggdes upp. Omslaget på första upplagan har ett sekelskifteshus (eller lite äldre?) utsmyckat med änglar över fönstren på översta våningen. Enligt Wikipedia bodde en gång Kerstin Ekmans farmor i det så kallade 'Änglahuset' i Katrineholm, men det revs 1956. I Ekmans roman börjar murbruk och delar av änglarna att vittra och ramla av. Tora har också en mycket suggestiv mardröm, där huset rasar samman. 

Samtidigt byggs nya funkishus, och hyreshus för de nya kärnfamiljerna, i sten och betong, som liknar de nya funktionella verkstäderna. Allt ska vara funktionellt, i stället blir det själlöst. Samhällskroppen domineras alltmer av män, kvinnokroppen får cancer, kvinnobröst skärs resolut bort. 

Kvinnoarbetet vittrar också ner bit för bit, i stället för gedigen kunskap i att laga och tillvarata mat och sömnad och skrädderi, slussas kvinnorna ut i fabriker, sitter vid löpande band och övervakar matkonserver, och syr bara en liten del var av klädesplaggen, i högt tempo. Stressigt, själlöst. Textilfabriken borgar för 'svensk kvalitet', men samtidigt försvann den ingående kunskap som alla kvinnor hade ägt, att sy och sparsamheten i att sy om, nu när allt fler köper färdigt, alla likadana trenchcoats, armékänslan, likriktning. Till och med Toras torgförsäljning, som på 30-talet begränsats till hemkokta godsaker, måste nu drygas ut med karamellgrossistens fabriksgjorda sega gubbar med mera. Folk vill ha glada färger, där varje karamell är exakt lika stora. Likriktning.

Toras son Fredrik Otter, gift med Jenny, tillhör dem som tar chansen att bygga en villa, men är ändå en i raden av likadana 'egna hem', likadana trälådor, bundna av lån till bankerna, han försöker inhägna sin 'frihet'. Med tiden kommer trädgårdsgator, som Tora njuter av på gamla dar. Dom är fyllda med vinbärsbuskar, hallon, rabarber och äppelträd, som hon och lilla moderlösa Ann-Marie får plocka av hos de givmilda. 

Jenny kämpar sig till en relation med Arvid, hon fäster sig vid hans kropp, så som män ofta fäst sig vid kvinnokroppen, men hon söker också efter hans själ, men den tycks omöjlig att nå, inlindad i hans liv som är helt inriktad på bandy, sportgemenskapen med andra män. Arvid och Jenny är varandras ankare i livet, även om kärleken aldrig liknar det som brukar 'sägas' om kärlek. Under beredskapsårens slut får Arvid kontakt med en husägare till ett nytt hyreshus, Arvid vill flytta dit med Jenny, vill att Jenny ska få del av moderniteten. Varmvatten, rostfri diskbänk, elspis, element, vattenklosett, badkar i källaren. Men Jenny känner obehag inför lukten i huset, betong och murbruk, hon saknar det levande trädoften. 'Du vänjer dig', säger Arvid. men Ingrid skriker, "Jag vill inte vänja mig!"

Maud, Ingrids väninnan och ensam mor, är en överlevare. Hon öppnar frisersalong, det är den kreativitet som tycks återstå för kvinnor, att utsmycka kvinnor hår. Även om Arvid blir misslynt när Ingrid fått sitt hår fixat hos Maud. Han bryr sig egentligen inte om hennes yttre, det väcker bara oro, om kvinnan vill smycka sig, som om hon vill visa upp sig för andra män, när allt han vill är att få tryggheten med bara de två ensamma, i sin koja, utan konkurrens. 

Ekmans språk är som alltid en njutning, ibland glimmar diamanter fram som på sidan 204: "... minnen, ömma som blottlagda tandhalsar". Vilken suggestiv metafor. 

Eftersom det är samhället och den historiska utvecklingen som har huvudrollen, och inte en vanlig intrig, så är behållningen alla detaljer i texten, som refererar till tiden. Inte direkt uttalat, men underförstått, Ekman väcker tankarna inom oss, medvetet eller omedvetet. Som 'En Svensk Tiger', refereras bara till hur Lottorna som nattetid serverar mat på tågperrongen måste tiga, inga kunskaper på spridas, om tågtider eller vem som far vart. Ibland luras kvinnorna att prata, som en 'kontroll', och skälls för sladdertackor. Medan kvinnorna själva menar att de har intuition nog att veta om de talar med en hederlig svensk, och inte med en nazist. 

Det österrikiskt fosterbarn från första världskriget, som grosshandlare Lindh hade tagit till sig, tillhör redan de som växt om den gamla vittrande grosshandlargenerationen, han skaffade sig den otjänliga marken, sten och sankmark, att sälja till egna-hems-byggarna. Till villatomt passar det, även om man inget kan odla där.

Under andra världskriget får en ungersk-judisk flykting arbete och bostad via Fredrik, och han ser på deras hem, inte bara med tacksamhet, han ser också det s.k. 'Lort-Sverige', som då var så omskrivet på 30-talet, när det gamla skulle rivas, skapa luft och hygien. Trots att Fredriks hem var nybyggt i trä, om än på betonggrund, så är kunskapen om mathållning på väg ner. Han tål inte den hemkonserverade maten. Jenny insåg också inför det nybyggda hyreshuset, att hur än 'modernt' så skulle de ändå ta med sig all sin gamla lump, sin slitna dammsugare, slitna möbler. Man kan aldrig fly från något, man tar det med sig hur man än gör. 

Frida, som haft en själslig upplevelse 1906, då hon upplever ljus stråla ur skogen och alla ting. Hon gick med i missionsrörelsen 1929, när hon hört en pastor som tycktes veta vad det var för ljus hon hade upplevt. I hopp om att själen inte helt gått förlorad inför all modern rationalitet och materialism, även om hon aldrig kommer att uppleva precis detsamma igen. Själen, som Ingrid aldrig tycks få fatt i hos Arvid. Någonstans måste den ju finnas, eller? Frida blir mot slutet alltmer senildement, och hamnar på Folkhemmets nya stora ålderdomshem, för de som inte kan klara sig själva. Sonen Konrad besöker henne och inser hur "tunna skiljeväggarna mellan minne, dröm och vakenhet" är. 

Det är naturligtvis lättast att ta till sig denna tredje del om man redan läst de första två delarna, annars slängs man mitt in i förloppet, och hittar kanske inte den röda tråden. Däremot har jag en känsla av att Ekman medvetet ändrar stilen i de olika delarna, så att de följer även roman-samtidens litteratur, så nu när vi nått trettiotalet, är texten också mer modernistisk. Ett existentiellt sökande, som yttrar sig i en mer lösryckt sammanställning av olika textavsnitt, inte så episkt berättat som de första delarna, inte så kronologisk, mer uppbrutet. Det blir mer för läsaren att själv pussla ihop.

Jenny: s.284: "Hon såg allting mycket tydligt precis som hon sett Fredrik nyss. Man kan inte alltid känna starkt men man kan vara mycket uppmärksam. Hennes liv fanns i det här rummet [...] hela hennes liv från det avlägsna tjugotalet. Tiden hade siktats ner och fallit in som damm i tyger och mattor. [...] Hon skulle aldrig få bort dammet i tyger och mattor härinne."

Bertil och Gerda Franzon har dock investerat i ett nytt funkiskvarter, där de öppnat biograf och restaurang och hyr ut eleganta butikslokaler. Gerda är också elegant i ljusblå dräkt. Ibland känner hon sig naken, utsatt, trots att hon mycket väl vet "att hon är klädd. Hon har till och med huset och staden omkring sig. [...] staden rör sig med henne, som om hon vore klädd i den. Hon kan svårligen klä den av sig."