Den här boken liknar inte något jag hade väntat mig. Max Beerbohm (1872-1956) njöt av sitt studentliv i Oxford, och tidens Oscar Wilde dandyism, men tog aldrig någon examen. Han tecknade karikatyrer, serier och skrev essäer och kortare humoristiska texter. Zuleika Dobson är hans enda roman. Den utgavs 1911, året efter att han gifte sig med en amerikansk sig med en amerikansk skådespelerska, varpå de genast bosatte sig i Italien för gott.
Mer än så visste jag inte när jag började läsa och till en början kände jag mig förvirrad över vad det var för text jag läste, lite smårolig, inte mer, efter ett par kapitel höll jag på att ge upp helt. Helt klart drev Beerbohm med det akademiska Oxford, flera kapitel i början känns segdraget ordrika, innan alla karaktärer presenterats, med förhistorier. I början undrar jag om historien sprungit ifrån humorn.
Men jag är glad att jag inte gav upp, för kapitel för kapitel växte min insikt om storheten i humorn. Det engelska språket är njutbart hanterat av författaren. Kanske är det nödvändigt att man både har en viss uthållighet och en viss kännedom om det sena 1800-talet och sekelskiftets dekadens, för att man ska njuta av humorn. Det som slår mig är att ironin inte är satiriskt hård, snarare är det karikatyrtecknaren som överdriver karaktärerna, som författaren trots allt ser på med med känsla, som med ett skimmer av gamla tider. Hela tiden tycks historien balansera på en egg, mellan sentimental pekoral och mycket medveten ironi. Allt görs trots allt med en paradoxalt mjuk medkänsla.
Den moderna tiden har brutit in. Alla karaktärer är anti-hjältar, ingen är felfri, snarast är alla groteskt överdrivna, och verkar sakna alla normala känslor, men inte utan mjukhet. Zuleika Dobson själv är den Nya Tidens Kvinna, självförsörjande - hon visar trollkonster på teaterkabaréer över hela världen - men hon är 'oemotståndlig', männen är beredda att dö för henne. Här blir historien allt mer absurd. Och omvänd, just som dekadensens omvända värld. Männen dyrkar Jungfrun, som "the fairest witch that ever was or will be". Alltså dualismen jungfru/madonna vs häxa/hora.
Den manliga huvudrollen, the Duke of Dorset, presiderar över en akademisk herrklubb, en 'Junta', som på alla möten hedrat en Jungfru som på 1700-talet tagit livet av sig av olycklig kärlek. Men när Zuleika kommit till Oxford och förvridit huvud på alla studenter, bara genom ett ogripbart charm, hon har 'Det' ett 'det'att existera, byts denna 1700-tals jungfru Nellie O'Mora, ut genom en sorts allmän konsensus och alla är plötsligt beredda att dö för Zuleika, den nya tidens media-gudinna. Alltså omvända roller, männen ska dö för kvinnorna, inte tvärt om. Men de är inga offer, de gör egna aktiva val.
Därimot kan vi ifrågasätta om det verkligen handlar om kärlek mellan könen. The Duke of Dorset är egenligen fullständigt känslokall, och egentligen är det hans 'föredöme' som får alla andra unga män att följa hans exempel, att ta livet av sig, förutom att de beundrar bilden av Jungfru-kvinnan med 'Det'.
Jag kan undra hur mycket Beerbohms roman påverkats av att han själv gift sig med en amerikansk skådespelerska. Detta var visserligen redan under stumfilmens dagar, men det var väl än tydligare då, när skådisarna spelade helt på sitt utseende. Inte ens sin röst kunde de dela med sig. En ytans media-gudinna. För allting handlar om yta.
Dessutom kliver Max Beerbohm själv in i historien. Först nämner Zuleika att hon träffat den där författaren, som gett henne 'tricket' hur hon ska bli litterär, utan att behöva läsa böcker. Författaren pläderar för sig själv, om hur han avslöjar historien för oss, länge förvarnar oss för svåra upplevelser, och förklarar att den fördelen har inte karaktärerna själv när katastrofen inträffar. Han talar också med musorna och guden Zeus själv beslutat att en historiker och en romanförfattare måste besitta helt olika inställningar. Historikern skall vara objektiv och hålla sig utanför texten, inte lägga till och dra ifrån. Under berättelsens gång visas också hur akademikerna är väldigt skeptiska, till den grad av de bortförklarar de sanna förhållandena, katastrofen, in i det sista. Medan en romanförfattare kan likt en ande kan kliva in i varje karaktärs känslor, och låta oss ta del av deras upplevelser.
Det som väcker fler och fler skratt under kapitlens gång, är förutom den moderna 'absurdismen', är det mästerskap med vilket Beerbohm blandar högt och lågt. Som t ex den högstämda idén, att dö för kärleken, att ett liv utan kärlek är inget värt. Och så börjar det ösregna, och the Duke frågar sig plötsligt hur i allsindar någon vettig människa kan bosätta sig i England, som har så uselt klimat, han blir ju rent av suicidal! Vädret retar Duke mer än det faktum att han redan utsett just denna dag till sitt självmord. Det handlar bara om ära och stolthet. Men hur än mycket både Zuleika och Beerbohm kämpar för det 'eftermäle', de själva önskar få - oavsett vilka de kör över på vägen - så går det aldrig som de försöker planera.
Likt Oscar Wildes texter, är Max Beerbohm roman fulla av klurigheter i texten, och med en humoristisk insiktfullhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar