Ännu en omläsning av tredje delen i Kerstin Ekmans 'Vallmsta-svit' (om framväxten av ett sörmländskt stationssamhälle, liknande Katrineholm). Ja, vid närmare eftertanke vill jag protestera mot att denna bokserie döptes om till 'Kvinnorna och Staden'. För egentligen gestaltar Ekman lika många män som kvinnor, alla karaktärer är lika utmejslade. Skillnaden är väl att kvinnorna hos Ekman får ta plats, får synas, lika mycket som männen, i hela sin verksamhet och hela sina liv.
I denna tredje del, Änglahuset, är det metaforiska temat 'Hus' - av alla former. Tiden rör främst 1930-talet och Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet byggdes upp. Omslaget på första upplagan har ett sekelskifteshus (eller lite äldre?) utsmyckat med änglar över fönstren på översta våningen. Enligt Wikipedia bodde en gång Kerstin Ekmans farmor i det så kallade 'Änglahuset' i Katrineholm, men det revs 1956. I Ekmans roman börjar murbruk och delar av änglarna att vittra och ramla av. Tora har också en mycket suggestiv mardröm, där huset rasar samman.
Samtidigt byggs nya funkishus, och hyreshus för de nya kärnfamiljerna, i sten och betong, som liknar de nya funktionella verkstäderna. Allt ska vara funktionellt, i stället blir det själlöst. Samhällskroppen domineras alltmer av män, kvinnokroppen får cancer, kvinnobröst skärs resolut bort.
Kvinnoarbetet vittrar också ner bit för bit, i stället för gedigen kunskap i att laga och tillvarata mat och sömnad och skrädderi, slussas kvinnorna ut i fabriker, sitter vid löpande band och övervakar matkonserver, och syr bara en liten del var av klädesplaggen, i högt tempo. Stressigt, själlöst. Textilfabriken borgar för 'svensk kvalitet', men samtidigt försvann den ingående kunskap som alla kvinnor hade ägt, att sy och sparsamheten i att sy om, nu när allt fler köper färdigt, alla likadana trenchcoats, armékänslan, likriktning. Till och med Toras torgförsäljning, som på 30-talet begränsats till hemkokta godsaker, måste nu drygas ut med karamellgrossistens fabriksgjorda sega gubbar med mera. Folk vill ha glada färger, där varje karamell är exakt lika stora. Likriktning.
Toras son Fredrik Otter, gift med Jenny, tillhör dem som tar chansen att bygga en villa, men är ändå en i raden av likadana 'egna hem', likadana trälådor, bundna av lån till bankerna, han försöker inhägna sin 'frihet'. Med tiden kommer trädgårdsgator, som Tora njuter av på gamla dar. Dom är fyllda med vinbärsbuskar, hallon, rabarber och äppelträd, som hon och lilla moderlösa Ann-Marie får plocka av hos de givmilda.
Jenny kämpar sig till en relation med Arvid, hon fäster sig vid hans kropp, så som män ofta fäst sig vid kvinnokroppen, men hon söker också efter hans själ, men den tycks omöjlig att nå, inlindad i hans liv som är helt inriktad på bandy, sportgemenskapen med andra män. Arvid och Jenny är varandras ankare i livet, även om kärleken aldrig liknar det som brukar 'sägas' om kärlek. Under beredskapsårens slut får Arvid kontakt med en husägare till ett nytt hyreshus, Arvid vill flytta dit med Jenny, vill att Jenny ska få del av moderniteten. Varmvatten, rostfri diskbänk, elspis, element, vattenklosett, badkar i källaren. Men Jenny känner obehag inför lukten i huset, betong och murbruk, hon saknar det levande trädoften. 'Du vänjer dig', säger Arvid. men Ingrid skriker, "Jag vill inte vänja mig!"
Maud, Ingrids väninnan och ensam mor, är en överlevare. Hon öppnar frisersalong, det är den kreativitet som tycks återstå för kvinnor, att utsmycka kvinnor hår. Även om Arvid blir misslynt när Ingrid fått sitt hår fixat hos Maud. Han bryr sig egentligen inte om hennes yttre, det väcker bara oro, om kvinnan vill smycka sig, som om hon vill visa upp sig för andra män, när allt han vill är att få tryggheten med bara de två ensamma, i sin koja, utan konkurrens.
Ekmans språk är som alltid en njutning, ibland glimmar diamanter fram som på sidan 204: "... minnen, ömma som blottlagda tandhalsar". Vilken suggestiv metafor.
Eftersom det är samhället och den historiska utvecklingen som har huvudrollen, och inte en vanlig intrig, så är behållningen alla detaljer i texten, som refererar till tiden. Inte direkt uttalat, men underförstått, Ekman väcker tankarna inom oss, medvetet eller omedvetet. Som 'En Svensk Tiger', refereras bara till hur Lottorna som nattetid serverar mat på tågperrongen måste tiga, inga kunskaper på spridas, om tågtider eller vem som far vart. Ibland luras kvinnorna att prata, som en 'kontroll', och skälls för sladdertackor. Medan kvinnorna själva menar att de har intuition nog att veta om de talar med en hederlig svensk, och inte med en nazist.
Det österrikiskt fosterbarn från första världskriget, som grosshandlare Lindh hade tagit till sig, tillhör redan de som växt om den gamla vittrande grosshandlargenerationen, han skaffade sig den otjänliga marken, sten och sankmark, att sälja till egna-hems-byggarna. Till villatomt passar det, även om man inget kan odla där.
Under andra världskriget får en ungersk-judisk flykting arbete och bostad via Fredrik, och han ser på deras hem, inte bara med tacksamhet, han ser också det s.k. 'Lort-Sverige', som då var så omskrivet på 30-talet, när det gamla skulle rivas, skapa luft och hygien. Trots att Fredriks hem var nybyggt i trä, om än på betonggrund, så är kunskapen om mathållning på väg ner. Han tål inte den hemkonserverade maten. Jenny insåg också inför det nybyggda hyreshuset, att hur än 'modernt' så skulle de ändå ta med sig all sin gamla lump, sin slitna dammsugare, slitna möbler. Man kan aldrig fly från något, man tar det med sig hur man än gör.
Frida, som haft en själslig upplevelse 1906, då hon upplever ljus stråla ur skogen och alla ting. Hon gick med i missionsrörelsen 1929, när hon hört en pastor som tycktes veta vad det var för ljus hon hade upplevt. I hopp om att själen inte helt gått förlorad inför all modern rationalitet och materialism, även om hon aldrig kommer att uppleva precis detsamma igen. Själen, som Ingrid aldrig tycks få fatt i hos Arvid. Någonstans måste den ju finnas, eller? Frida blir mot slutet alltmer senildement, och hamnar på Folkhemmets nya stora ålderdomshem, för de som inte kan klara sig själva. Sonen Konrad besöker henne och inser hur "tunna skiljeväggarna mellan minne, dröm och vakenhet" är.
Det är naturligtvis lättast att ta till sig denna tredje del om man redan läst de första två delarna, annars slängs man mitt in i förloppet, och hittar kanske inte den röda tråden. Däremot har jag en känsla av att Ekman medvetet ändrar stilen i de olika delarna, så att de följer även roman-samtidens litteratur, så nu när vi nått trettiotalet, är texten också mer modernistisk. Ett existentiellt sökande, som yttrar sig i en mer lösryckt sammanställning av olika textavsnitt, inte så episkt berättat som de första delarna, inte så kronologisk, mer uppbrutet. Det blir mer för läsaren att själv pussla ihop.
Jenny: s.284: "Hon såg allting mycket tydligt precis som hon sett Fredrik nyss. Man kan inte alltid känna starkt men man kan vara mycket uppmärksam. Hennes liv fanns i det här rummet [...] hela hennes liv från det avlägsna tjugotalet. Tiden hade siktats ner och fallit in som damm i tyger och mattor. [...] Hon skulle aldrig få bort dammet i tyger och mattor härinne."
Bertil och Gerda Franzon har dock investerat i ett nytt funkiskvarter, där de öppnat biograf och restaurang och hyr ut eleganta butikslokaler. Gerda är också elegant i ljusblå dräkt. Ibland känner hon sig naken, utsatt, trots att hon mycket väl vet "att hon är klädd. Hon har till och med huset och staden omkring sig. [...] staden rör sig med henne, som om hon vore klädd i den. Hon kan svårligen klä den av sig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar