Thomas Hardy - noveller (ca 1888-1894)

Hittade en bok med ett urval av Thomas Hardys noveller, från tre olika samlingar: Wessex Tales (1888), A Group of Noble Dames (1891) och Life's Little Ironies (1894). Jag älskar allihop. Hardy är främst känd för sina romaner, men novellerna ger mig alla Hardys bästa egenskaper - oförglömliga karaktärsteckningar, vackert språk och skickligt byggda  intriger - i koncentrerad form.

Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.

Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.

Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.

De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent  inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.

Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.

'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.

Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.

Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.

'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.

Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.

'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.

'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.

Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.

Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.

Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...

Nights at the Circus - Angela Carter (1984)

Angela Carters Nights at the Circus, är mer pikaresk än roman - burlesk pikaresk.

Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.

Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.

När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.

Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.

Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.

Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.

Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.

Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!

Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?

Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.

Rapport från en skurhink - Maja Ekelöf (1970)

När jag läste Karin Thunberg nu nyligen, om hennes 1970-tal, blev jag påmind om Rapport från en skurhink, som Thunberg läste i samma veva hon gifte sig 1970. Även denna bok blir som en introduktion till 1970-talet, trots att den består huvudsakligen av Maja Ekelöfs dagboksanteckningar från 1965-1969. Textens dokumentära omedelbarhet gör att man genast förflyttas tillbaka till det sena 60-talet, vars händelser - t ex atombombsprover, sjudagarskriget i Mellanöstern, Vietnamkrigets upptrappning och studentrevolter världen runt - bäddade för 1970-talets mentalitet.

Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.

Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.

Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.

Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.

Samhällsbärarna - Leif G W Persson (1982)

Tredje delen i Perssons inledande trilogi, med samma undertitel som Sjöwall-Wahlöö - en roman om ett brott. Samhällsbärarna fick Svenska Deckarakademins pris för Årets bästa svenska kriminalroman 1982.

Den är helt inriktad på polisarbetet och utreder misstänkt polisbrutalitet, dvs berör knappt brottslighet utanför polishuset. Ett för mig ovanligt drag är att de tre poliser som arbetar ihop med utredningen, polisintendent Lars M Johansson, och kollegorna Wesslén och Tore Jansson, mest suckar över varandra, tittar snett och suckar. Kanske för att Johansson i denna bok har ett vikariat, att de alltså inte är en sammansvettsad grupp som tidigare samarbetat.

Sammansvetsade är däremot den piketgrupp de försöker utreda, vilket försvårar det hela. Det hela börjar med en misshandlad alkoholist, som dör av sina skador. Detta lär bygga på ett verkligt fall. Däremot tycks likheterna mellan piketgruppen och Norrmalmspolisens 'basebollliga' vara helt tillfälliga eftersom boken skrevs och utgavs innan den senare blev uppmärksammad. Men det visar i alla fall att ämnet låg rätt i tiden.

Piketgruppen sysslar hela tiden med egenmäktigt förfarande, tar alltså lagen i egna händer, utifrån sin egen bild av sig själva som 'Samhällsbärare', där alla medel tycks tillåtna, för att fälla på förhand de personer som de själva bestämt sig för att se som skyldiga.

Torrt och lite långdraget kanske, men aldrig segt. Mycket belysande kring hur svårt det kan vara att avgöra hur skador uppkommit, hur snabbt blåmärken syns eller inte, hur mycket som kan bero på gamla skador, liksom alkoholens skadeverkningar över tid. Och mycket andra sådana realistiska aspekter på polisarbete. Och helt klart är den ett verk av sin tid - det socialrealistiska 1970-tal, vilket hänger med in på det tidiga 1980-talet.

En dag ska jag ta mig någon annanstans - Karin Thunberg (2011)

En perfekt sträckläsningsbok för en lugn semesterdag. Journalisten Karin Thunberg fördjupar sig i sitt 1970-tal. Även om jag är yngre än författaren, så känner jag ändå igen mig i mycket av det hon refererar till, både vad gäller 70-talet och rent personliga tankar och känslor.

Jag tycker verkligen om hennes språk och den lugna rytmen, fram och tillbaka, nästan som vågor mot stranden. Det främjar det meditativa läsandet, tankar kring känslor och relationer.

Den tanke som berör mig själv mycket just nu, är en som kommer från en väninna hon omnämner. Behovet av att göra ingenting. Thunberg som alltid jobbat har svårt att vara inaktiv. Väninnan propagerar för att inte försöka uppnå något. Jag är själv där just nu.

Efter att ha ägnat livet åt oavbruten aktivitet och omsorg om nära, kära, släkt, bekanta, arbetsplatser, osv, så vill jag bara njuta av det jag har, och slippa ställa upp mål. Snarare invänta det som känns bra. Denna sommar, sol och hetta i månader, har väl gjort det även till en nödvändighet ...

Mycket läsvärd.

PS. Uppdaterade detta nu, 4 augusti, med en glömd tanke. Just nu kom det efterlängtade regnet hit. Efter månader av sol, sol, sol. Och jag njuter den svala västvinden och växterna slickar i sig regnet.

Black Venus - Angela Carter (1985)

Har nu läst en samling åtta korta berättelser av Angela Carter, som först tryckts en och en  mellan 1977 och 1982. Titelhistorien Black Venus trycktes 1980, men fick också bli titel åt hela samlingen utgiven 1985. Att kalla dem noveller känns fel, snarare kortprosa. Flera av texterna rör faktiska historiska personer.

Black Venus gestaltar Charles Baudelaires älskarinna Jeanne Duval, på ett sätt som bara Angela Carter kan. Naturligtvis är det 'fiktion', men hon går under huden på huvudpersonen och uppväcker en känsla för tiden, den låga skitiga sjukdomsalstrande, som gör att vi ramlar ganska brutalt utanför den gängse romantiska historiesynen.

Detsamma gäller The Cabinet of Edgar Allan Poe, även om det är en helt annan historia, så uppväcker det nya oprövade tankar gällande ursprunget till Poes författarskap. Naturligtvis via fiktion, men mycket tankeväckande.

Fler historier rör för mig okända personer som kan vara faktiska, men det viktiga är Carters alltid lika nya syn på händeler och miljöer, likaväl som människans myt- och legendskapande ådra.

Underbar är Overture and Incidental Music for 'A Midsummer Night's Dream', som fördjupar sig i den engelska skogen och hur den skiljer sig från t.ex. en svensk stor mörk urskog, och de sagoväsen som finns i den, i synnerhet den androgyna Puck, i Shakespears drama.

I Peter and the Wolf  är det en flicka som får växa upp med vargar, och så helt identifierar sig med den fria naturen att hon aldrig kan identifiera sig med sitt mänskliga ursprung. Peter vill först rädda henne, men när hon vägrar bli 'människa', önskar att han aldrig fått syn på denna kvinnovarg, och försöker hänge sig helt åt ande och religion. Men han lyckas aldrig släppa sina tankar på vargkvinnan, som också blir symbol för hans egen fria barndom, när hans blick var öppen och oförstörd. Ja, denna historia har många bottnar och symboler möjliga att grunna över.

The  Fall River Axe Murders tycks utgå ifrån en 'barn ramsa'. Om det är fakta eller fiktion kring ett verkligt mord, vet jag inte, mord tycks inte höra till barnkammaren, men å andra sidan var 1800-talets folksagor mycket mordiska, så vad vet jag. Hela historien gestaltas dock som en mycket effektiv psykologisk thriller som rör sig i ultrarapid fram till vad som vi redan i inledningsradernas ramsa, läser oss till som ett yxmord. Vi vet vad som ska ske, men får nu hela bilden av livet för familjens hela hushåll, och försöker lista ut hur och varför, men rättas och justeras steg för steg, som i en sorts deckarutredning. Från ett sensommarhett Massachusetts.

Angela Carters språk frambesvärjer fabulösa fabler, ofta mördrömslika, men tydliga in i minsta detalj, redo att upptäckas av läsaren med sinnet på helspänn.