Wintersons roman från 1989, är ett sorts postmodernt klimax. Prislönt. Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska med titeln Skapelsens kön. Romanen innehåller bland annat metafysiska meditationer över Tid, som fenomen, och gestaltar detta samtidigt, genom att hela tiden hoppa i tid och rum, lika lätt som människors tankegångar.
Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.
Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.
Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.
Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över.
När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.
Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.
Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.
De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.
Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.
Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!
Visar inlägg med etikett magisk realism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett magisk realism. Visa alla inlägg
2019-09-22
Satansverserna - Salman Rushdie (1988)
Så nu har jag slutligen läst Satansverserna som det blev så mycket uppståndelse omkring för 30 år sen, när vissa muslimer upprördes och började bränna boken, och författaren hotades till livet. Den utkom september 1988, och var översatt till svenska redan 1989.
Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.
Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och muslimskt, där jag saknar referensramar.
Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)
Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.
Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.
Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.
Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom?
På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.
Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.
Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och muslimskt, där jag saknar referensramar.
Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)
Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.
Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.
Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.
Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom?
På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.
2018-09-16
Midnattsbarnen - Salman Rushdie (1981)
Salman Rushdie slog igenom internationellt redan med sin andra roman, Midnattsbarnen (1981), som vann Booker Prize, och fortfarande 2008 ansågs romanen vara den främsta av dem som vunnit priset.
Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.
I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.
I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.
Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).
Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.
Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.
Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna. Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.
Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.
Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.
Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!
Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.
Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för.
Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.
Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)
Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.
Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.
"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)
Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.
Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.
Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.
En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar. Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?
Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret, hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.
Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...
Det är en helt överväldigande roman, som lätt tar andan av läsaren. 770 sidor indisk 1900-talshistoria, betraktad genom Saleem Sinai och hans släkts historia. Ett sånt myller av karaktärer och händelser att jag, som aldrig varit i Indien, ändå känner mig omgiven av liv och trängsel och uppfylld av kryddiga dofter och smaker, och alla olika religioner som så länge hade samsats i Indien.
I Midnattsbarnen balanserar Rushdie ett brett historiskt perspektiv på Indiens utveckling före och efter självständigheten från britterna 1947. Men närmast åskådarens kameralins är individerna på den mest basala gräsrotsnivån, indränkta i myter och seder och kultur av alla möjliga och omöljiga slag. Texten blir aldrig någon torr realistisk roman. Berättarens erfarenheter tolkas via myter och drömmar, där individerna får inkarnera såväl globala som andliga krafter.
I början fylls jag av alla lysande detaljer, men överväldigas snart av rikedomen och tänker att jag aldrig kommer att kunna hålla isär allt. Den Indiska subkontinentens historia 1914-1978, liksom Saleems släkts historia, är ju allt annat än idealisk som hanterbar romanintrig. Men med jämna mellanrum summerar berättaren händelseförloppet, i ny språkdräkt, ibland ur ny synvinkel. Författaren hämtar upp mig, drar in mig som en jojo, just som jag håller på att virra bort mig.
Jag inser att förutom en mängd referenser till litteratur och myter och att verkliga historiska personer som ständigt dyker upp på boksidorna, så finns det mängder av ledtrådar utlagda som en snitslad bana. Det 770 sidor långa maratonloppet, som kunde kännas som en tegelsten att ta mig igenom en gång, börjar alltmer te sig som en idealisk omläsningsbok, för att hitta missade trådar. Rushdie stil och metod, gör att boken kan få en fast plats på soffbordet, redo att tas upp och öppnas lite varsom, läsas en munsbit i taget. När jag väl ätit hela middagen en gång, kan jag tänka mig att nagga lite här och där, återuppleva delarna, som ger mig en klarare helhet. Helheten tycks finns i varje delmängd, (Jfr Det Holografiska paradigment, red. Ken Wilbur, 1988).
Rushdies frodiga text är en kombination av postkolonial historisk fiktion och en indisk version av 'magisk realism' (jfr den Latinamerikanska litteraturboomen från 1960-talet), vilket känns som en naturlig utgångspunkt i ett hörn av världen som har så många gudar att tillgå, rotade i vardagen. Midnattsbarnen är både proppfull med magi och samtidigt mycket jordnära. Och dess omedelbara framgång inledde ett enormt uppsving för anglo-indisk och indo-engelsk litteratur, som fortlever än i dag som en del av det globala utbytet av litteratur och erfarenheter av kolonialism och migration.
Salman Rushdie föddes 1947 i en sunnimuslimsk familj i Bombay (Mumbai), men ser sig som ateist idag. Han utbildades i England och skriver på engelska och blev brittiskt medborgare 1964, men sedan år 2000 bor han i New York. Hans släkt kommer, likt romanens släkt, ursprungligen från Kashmir, som Indien, Kina och Pakistan gjort anspråk på sedan britterna gav sig av 1947. Men konflikten är mycket komplicerad, och kraven har aldrig erkänts internationellt. FNs uppdrag från 1949 att bevara stilleståndslinjen består/behövs än idag. Flera militära konflikter har blossat upp, vilka också finns med i Rushdies roman.
Såväl Rushdie som romanens berättare ingår alltså i Kashmirs diaspora. Saleem Sinai föddes dock i Bombay, exakt vid midnatt - en magisk tidpunkt - 1947, när Indien blev självständigt från britterna. Saleem och Shiva är två pojkar som föds exakt vid midnatt - de både sammanblandas och är varandras motsatser, likt godhet och ondska, oupplösligt tvinnade. Ytterligare 999 barn föds den första timmen under indiskt styre. Alltså totalt 1001 barn, alla med olika magiska krafter. Ettusen och en natt är inte bara namnet på en sagosamling, med kraftfulla andar och djinner, utan fick sin titel för att talet ansågs magiskt i sig.
Jag varken ska eller kan återberätta denna frodiga roman, men vill ge några exempel på uppenbara symboler, som inbjuder till tolkningar på många olika sätt. Romanen talar om det 'hoppfullhetens virus' som drabbar de vuxna från självständighetens inträdande 1947, men som tyvärr inte håller i sig, vilket barnen själva är för små för att ha något begrepp om. Deras magiska förmågor, visar sig dock också vara livsfarliga att besitta - de omtolkas till förrädare och revoltörer av senare regeringar.
Redan från första sidan talas om Saleems onaturligt stora näsa, men hur än mycket det talas om den, hur än mycket andra barn retar honom som 'snornäsa' och andra öknamn, hur han först använder den som en antenn för att magisk tankeöverföring barnen emellan, och senare som överlägset luktorgan för att uppfatta olika dolda åsikter och faror, hur än poängterad - så var det inte förrän alldeles i slutet av romanen som polletten ramlade ner. Det kan inte ha varit en vanlig 'höknäsa' som beskrev.
Saleems näsa, som chockade hans far, måste ha varit som en snabel, likt den populäre hinduiske guden Ganesha med sitt elefanthuvud, vishetens gud, litteraturens beskyddare, med huvudtempel i Bombay, och son till gudarna Shiva och Parvati. När så Saleem slutligen får en egen son (om än bara en fosterson, eftersom Saleem själv drabbats av steriliseringskampanjen under Indira Gandhi), chockeras han över den nyfödde sonens enormt stora öron (elefantöron, tänker jag nu!). Aha!
Och mycket riktigt är fostersonens biologiske far den våldsamme ligisten Shiva, Saleems onda skugga - de som föddes samtidigt, nästan som tvillingbröder. Deras barnmorska Maria (kristen) hade av ren upprorslusta bytt ut dem mellan deras mödrar efter förlossningen, så att den välbärgade muslimska damen ovetande fick den snabelförsedda pojken från fattiga hinduiska föräldrar att uppfostra, medan hennes son (Shiva) förpassades till den hinduiska slummen.
Shiva är ju namnet på en av hinduismens tre huvudgudar, fruktbarhetsguden som uppehåller världen, men som likt en stormgud även förknippas med krig och förgänglighet. Romanfiguren Shiva blir också berömd militär, dödar utan urskillning, och har oäktingar överallt, som han vägrar ta ansvar för. Han gifter sig aldrig, den kvinna han förfört tappar han intresse för.
Guden Shivas sköna hustru Parvati förvandlas till Kali, den svarta som sprider nöd och död omkring sig när hon fylls av hämndbegär. Romanens Parvati kallas häxa, trollkvinna, är en av de 999 barnen med magiska krafter, men hennes ansikte förvrängs till en grimas när hennes kärlek inte besvaras. Hon hör till den fattiga magikerkolonin, men genom att låta Shiva förföra och befruka henne, hon känner hans rykte, gör hon det för att få den gode Saleem att gifta sig med henne. Men något riktigt äktenskap blir det inte. Den steriliserade Saleem 'får en son' (Aadam), men Parvati dör vid utrensningarna.
Kvinnobilden i romanen är inte rolig. Alla är besvikna, svartsjuka, avundsjuka. Men 1900-talet kvinnobild och kvinnors möjligheter var inget vidare. Även gudinnan Durga finns som karaktär, 'tvätterskan Durga var en av dessa onda kvinnliga andar som suger livet ur män!' (s.741)
Saleem tycker tydligen att allt ont som drabbat honom kommer från kvinnor. Ändå handlar Indiens historia inte främst om Indira Gandhi, Änkan, utan lika mycket om rasism, religionsmotsättningar och krig män emellan. Först på slutet kommer ett litet medgivande till kvinnor som hjälpt honom. Jag tänker att barnmorskan Maria trots allt bytt till honom ett liv i välmåga under barndomen, medan Shiva fick lida nöd och tvingades ta till hårda nypor. Maria sonade sitt brott genom att låta sig anställas som Saleems barnsköterska, förväxlingen avslöjades inte förrän efter 15 år. Den onda tvätterskan Durga, blir hans fosterson Aadams amma, sedan Parvati dött och genom Durgas mjölk blir han frisk från sin tuberkulos.
Och som Saleem säger på sid 764: "Självklart har jag förlåtit Maria för hennes brott; jag behöver inte bara fäder utan även mödrar, och en mor ska man inte förebrå för något." Hans ayah, barnmorskan, barnsköterskan, Maria (jungfru!) som gjorde världens godaste Chutney, startade egen tillverkning. Och när Saleem till slut förlorat hela sin familj - utom fostersonen Aadam - är det hos henne han slutligen hamnar, som den enda mannen i skaran av kvinnlig arbetskraft i hennes Pickles-fabrik.
"Maria har behållit sin gamla avsky för 'karlar' och släpper inte in någon annan man i sitt nya, ombonade liv än mig... mig och naturligtvis min son."(s.764-765)
Som sagt, i mytologi är Shiva och Parvati föräldrar till guden Ganesha med elefanthuvudet - i romanen fördelade på Saleem (hinduen som hamnade hos muslimer) och hans fosterson (oäkta son till Shiva född av muslimsk mor, uppvuxen bland hinduer). I myten högg den impulsive Shiva huvudet av sonen, som dock genom moderns enträgna böner blev återupplivad av den ångerfulle fadern, som dock inte besinnade sig nog att finna något annat huvud än elefantens.
Bilden är att religiös tolerans rådde i det mångkulturella Indien under britterna. Om det stämmer vet jag inte. När de gav sig av startade konkurrensen, landet delades i Indien och Pakistan, och senare delas även Pakistan, och östra halvan byter namn till Bangladesh. Och hela tiden råder olösligt tvist om Kashmir. I romanen byter också människorna namn av olika anledningar, t ex vid äktenskap mellan olika religiösa grupper - vilket kräver att någon i paret konverterar.
Det går inte att undgå det mångkulturella temat, alla sammansmälta religiösa symboler, muslimer, hinduer, kristna, buddhister - mänskliga konglomeratet med etniska motsättningar. Ja, även språkmotsättningar dyker upp, när Saleem - likt guden Ganesha - mobbas av alla barn. Saleem får även lida för sitt språk. Språk likställs med ursprung, vilket likställs med åsikter, och så är karusellen igång igen. Allt är närvarande, men de nya fanatikerna omintetgör toleransen.
En annan genomgående motsättning är den mellan fantasi och magi, versus realpolitikens våldsamma uttryck. De som kan trolla står för en alternativ magisk värld, erbjuder en alternativ tolkning och lösning. Men mitt i all denna magi, upplevs också den vanliga verkligheten, mycket konkret och realistisk. Med otrolig synkronicitet lyckas Saleem närvara vid varje avgörande historisk händelse, om än upptagen av basal överlevnad som individ. Ingen heroism, ingen idealism gör historien ogripbar. Då Saleem ser hur ödesdigert historien slår efter många medmänniskor, undrar han i sin medkänsla om han besitter någon skuld i det som sker? Hade han kunnat ändra något?
Man kan se Saleem som en inkarnering av hela den indiska subkontinenten. Förutom näsan, blir han även retad för de födelsemärken som växer fram på hans kinder, i synnerhet under Pakistankrisen med dess delning. Födelsemärkena blir som 'kartbilder', alltså Öst- och Västpakistan vid Indiens båda 'tinningar'. Man kan också fundera på om håret/skalpen han förlorar när en lärare i ilskan lyfter Saleem i håret, hör samman med det förlorade Kashmir, den frodiga dalen med omnejd i bergen norr om Indien. Den konflikten är ännu inte agjord - kanske växer hans hår ut igen med tiden? Men i romanen förblev han skallig.
Så, Saleem hade en kristen barnmorska (britterna?), som blandade ihop korten rejält när hon gav fel barn till fel föräldrar. Ja, som sagt, romanen är full av möjliga tolkningar att utforska ...
2018-08-16
Nights at the Circus - Angela Carter (1984)
Angela Carters Nights at the Circus, är mer pikaresk än roman - burlesk pikaresk.
Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.
Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.
När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.
Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.
Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.
Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.
Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.
Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!
Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?
Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.
Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.
Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.
När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.
Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.
Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.
Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.
Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.
Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!
Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?
Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.
2017-10-31
Andarnas hus - Isabel Allende (1982)
Isabel Allendes debutroman, Andarnas hus, är en sjudande gryta av karaktärer och sammanflätade relationer. Det är en ordström, nästan utan dialog och andingspauser, som hotar att dränka mig, men ändå lyckas gripa tag i mig. En debut som genast blev en bestseller..
Den filmades 1993, med Jeremy Irons och Meryl Streep med flera stora skådespelare, till Bille Augusts regi. Men filmen kunde inte svälja romanens nära hundra år långa väv av latinamerikansk historia, utan fick krympa, inriktad på några huvudkaraktärer, sammansmäta.
Romanen nämner inga autentiska person- eller ortnamn, eller exakta årtal, ändå stiger Chile fram för mitt inre, alltifrån sekelskiftet, fram till det dramatiska slutet med militärkuppen 1973 och den terror som följde. En namnlös poet som får nobelpris är naturligtvis Pablo Neruda. Vissångaren och aktivisten Victor Jara stiger också fram för mitt minne, som en symbol för tidsandan och säkert en inspiration för delar av intrigen, även om det i första hand är Isabel Allendes egen släkts öde som är huvudkällan.
Hon hade flytt landet, och satt i exil och skrev, för att sammanföra sin splittrade släkt, återuppliva något av hennes förhistoria och uppväxt, som tycktes helt ha gått förlorat. Och det är just allt det där närliggande, självupplevda som ger nerven, som gör romanen till en än så länge levande klassiker.
Hur än tokigt det låter, så skulle jag kunna sätta Tre män i en båt och Andarnas hus bredvid varandra i bokhyllan, trots att det inte finns några likheter alls, den förra är nästan enbart humor och fars, medan den senare är en släkts historia med ödestro och smärta och dramatik. Det jag tänker på är att när jag väl läst Andarnas hus, kan jag slå upp boken på måfå, och läsa vilket stycke som helst, gripas av en skärva i denna rika släkthistoria, med minnesbitar av 1900-talet.
Jag har nyligen läst Isabel Allendes My Invented Country : a Memoir (2003; Landet i mitt hjärta), som inte liknar något jag tidigare läst i memoarväg, eftersom hon främst beskriver Chile, från sin exil. Redan titeln (på engelska, liksom på spanska) deklarerar att det är hennes 'uppdiktade' bild av hemlandet som hon lämnat bakom sig. Hon menar att utanförskapet gett henne större frihet att tolka och slippa bli hemmablind. Sant eller inte, så innehåller känslor och minnen symboliska sanningar.
Viktigt i sammanhanget är 'Andarna' i romanens titel och intrig. Det som gör att hon anses vara en arvtagare till den latinamerikanska romangenren magisk realism. Hon tar upp det i ovan nämnda memoar, och menar att den andliga dimensionen fick hon med modersmjölken, eller snarare från sin mormor som tycks ha haft paranormala upplevelser redan under tidigt 1900-tal, och förklarat att alla människor har ett andligt medvetande, men oftast väljer att blunda för de erfarenheterna.
Just på 1980-talet växte den andliga nytändningen kallad New Age, en låga som tycks ha fladdrat lite i vinden då och då under 1900-talet, när människan inte vet hur hon ska tolka sina psykiska erfarenheter. På något sätt tycktes den erfarenheten ha överlevt starkare i Latinamerika än på andra håll. Uttryckt i magisk realism.
Ett citat ur My invented country (2003):
s.69: "I did not inherit my grandmother's psychic powers, but she opened my mind to the mysteries of the world. I accept that anything is possible. She maintained that there are multiple dimensions to reality, and that it isn't prudent to trust solely in reason and in our limited senses in trying to understand life; other tools of perception exist, such as instinct, imagination, dreams, emotions, and intuition. She introduced me to magical realism long before the so-called boom in Latin American literature made it fashionable. Her views have helped me in my work because I confront each book with the same criterion she used to conduct her sessions: calling on the spirits with delicacy, so they will tell me their lives. Literary characters, like my grandmother's apparitions, are fragile beings, easily frightened; they must be treated with care so they will feel comfortable in my pages."
Den filmades 1993, med Jeremy Irons och Meryl Streep med flera stora skådespelare, till Bille Augusts regi. Men filmen kunde inte svälja romanens nära hundra år långa väv av latinamerikansk historia, utan fick krympa, inriktad på några huvudkaraktärer, sammansmäta.
Romanen nämner inga autentiska person- eller ortnamn, eller exakta årtal, ändå stiger Chile fram för mitt inre, alltifrån sekelskiftet, fram till det dramatiska slutet med militärkuppen 1973 och den terror som följde. En namnlös poet som får nobelpris är naturligtvis Pablo Neruda. Vissångaren och aktivisten Victor Jara stiger också fram för mitt minne, som en symbol för tidsandan och säkert en inspiration för delar av intrigen, även om det i första hand är Isabel Allendes egen släkts öde som är huvudkällan.
Hon hade flytt landet, och satt i exil och skrev, för att sammanföra sin splittrade släkt, återuppliva något av hennes förhistoria och uppväxt, som tycktes helt ha gått förlorat. Och det är just allt det där närliggande, självupplevda som ger nerven, som gör romanen till en än så länge levande klassiker.
Hur än tokigt det låter, så skulle jag kunna sätta Tre män i en båt och Andarnas hus bredvid varandra i bokhyllan, trots att det inte finns några likheter alls, den förra är nästan enbart humor och fars, medan den senare är en släkts historia med ödestro och smärta och dramatik. Det jag tänker på är att när jag väl läst Andarnas hus, kan jag slå upp boken på måfå, och läsa vilket stycke som helst, gripas av en skärva i denna rika släkthistoria, med minnesbitar av 1900-talet.
Jag har nyligen läst Isabel Allendes My Invented Country : a Memoir (2003; Landet i mitt hjärta), som inte liknar något jag tidigare läst i memoarväg, eftersom hon främst beskriver Chile, från sin exil. Redan titeln (på engelska, liksom på spanska) deklarerar att det är hennes 'uppdiktade' bild av hemlandet som hon lämnat bakom sig. Hon menar att utanförskapet gett henne större frihet att tolka och slippa bli hemmablind. Sant eller inte, så innehåller känslor och minnen symboliska sanningar.
Viktigt i sammanhanget är 'Andarna' i romanens titel och intrig. Det som gör att hon anses vara en arvtagare till den latinamerikanska romangenren magisk realism. Hon tar upp det i ovan nämnda memoar, och menar att den andliga dimensionen fick hon med modersmjölken, eller snarare från sin mormor som tycks ha haft paranormala upplevelser redan under tidigt 1900-tal, och förklarat att alla människor har ett andligt medvetande, men oftast väljer att blunda för de erfarenheterna.
Just på 1980-talet växte den andliga nytändningen kallad New Age, en låga som tycks ha fladdrat lite i vinden då och då under 1900-talet, när människan inte vet hur hon ska tolka sina psykiska erfarenheter. På något sätt tycktes den erfarenheten ha överlevt starkare i Latinamerika än på andra håll. Uttryckt i magisk realism.
Ett citat ur My invented country (2003):
s.69: "I did not inherit my grandmother's psychic powers, but she opened my mind to the mysteries of the world. I accept that anything is possible. She maintained that there are multiple dimensions to reality, and that it isn't prudent to trust solely in reason and in our limited senses in trying to understand life; other tools of perception exist, such as instinct, imagination, dreams, emotions, and intuition. She introduced me to magical realism long before the so-called boom in Latin American literature made it fashionable. Her views have helped me in my work because I confront each book with the same criterion she used to conduct her sessions: calling on the spirits with delicacy, so they will tell me their lives. Literary characters, like my grandmother's apparitions, are fragile beings, easily frightened; they must be treated with care so they will feel comfortable in my pages."
2016-05-20
Kärlek het som Chili - Laura Esquivel (1989)
Den mexikanska författarinnan Laura Esquivel debuterade med denna historia (Como agua para chocolate) 1989. Den filmatiserades redan 1992 och jag såg den inte så många år senare, men har inte så bra minne att jag kan säga om filmmanuset avvek mycket från boken, som jag alltså inte läst förrän nu. Boken har en helt egen stil, och kandiderar som gör den till en modern klassiker.
Det är alltså en egensinnig historia, med tolv kapitel som benämns 'följetong', inte roman. De tolv kapitlen delas in efter årets tolv månader, trots att historien i sig inte följer året, utan utspelar sig under större delen av huvudpersonens liv, och alltså inte följer 'kapitel-året'. Frågan är väl ifall berättelsen skrevs först för att publiceras i något månadsmagasin? Det vet jag inget om. Antagligen var författarinnans huvudsyfte att bryta mot romangenren.
Berättelsen, som löper i en helt egen stil, är uppbyggd kring mat. Varje kapitel bär namn efter ett recept och inleds med en sida med ingredienser. Därefter börjar texten med att beskriva hur, oftast, huvudpersonen börjar tillreda receptet, varpå texten övergår till att väva samman denna tillredning med berättelsen i övrigt. En charmerande annorlunda historia.
Denna matlagningsmetod, med hundra år gamla recept, gör att jag associerar till gångna tider à la Cajsa Warg, back-to-basic. All matlagning görs från grunden. Ska man laga kyckling, inleder man med att nacka och plocka fjädrarna av dem. Och oftast är det storkok för släktfester. Allt detta vardagliga arbete skapar en mycket jordnära realism, förankrat i det agrara samhälle i Mexico under 1910-talets revolution, med hungriga arméer som rör sig över landskapet från tid till annan, medan andra ger sig av till USA. Dock inte huvudpersonen, Tita, hon tvingas stanna vare sig hon vill eller inte.
Laura Esquivel har skapat sin egen variant av Latinamerikas 'magiska realism'. För mitt i all realism upp till armbågarna, finns en själslig dimension, med intuitiva förmågor och avlidnas andar som återvänder för att stödja Tita när livet är som tyngst.
Det är en kärlekshistoria, mer uppenbart i den svenska titeln än den spanska. Men om referensen till följetong, lurar oss att tänka på sockersöt veckotidningsromantik, så bedrar vi oss. Historien är allt anant än förutsägbar. Den kommer ständigt med oväntade vändningar. Livet är hos Laura Esquivel en kryddstark kamp, nedplockad på jorden.
Ska jag ha någon invändning, så är det Titas mor, att en biologisk mor kan skildras så svart, endimensionellt svart. Visserligen får vi en viss förklaring till detta mot slutet, men nog har hon fler drag gemensamt med sagans onda styvmor, än traditionella modersporträtt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
