Joy Luck Club - Amy Tan (1990)

Amy Tan (född 1952) debuterade med The Joy Luck Club. Nu har jag läst den och fann den extremt tilltalande, lättläst, trots sitt djupa tema, mor-dotter-relationer med fördjupat generationsklyfta på grund av kulturkrocken när mor och dotter växt upp i helt olika kulturer.

Upplägget är smart. Fyra mödrar och fyra döttrar berättar scener ur sina liv, vilket också ger vissa bilder av mormödrarna i Kina. Med alla dessa synvinklar, får vi en mångfaldig, överlappande bild av skilda kulturer och skilda generationer.

De kinesiska mödrarna har en den mer österländska intuitiva inriktning, medvetenhet i nuet, som väst hade rusat ifrån och tappat bort, även om detta är på väg tillbaka idag. Avarter finns förstås också, som negativ vidskepelse. Läser man om Amy Tans liv så inser man att hon inspirerats av sin egen familjs historia, men även andra öden, eftersom hon i romanen tar upp fyra mödrar från olika delar av den kinesiska samhällspyramiden. Amy Tans föräldrar flydde från Kinas inbördeskrig på 1950-talet, och hennes mor tvingades lämna ifrån sig sina tidigare barn när hon flydde från Kina, medan Amy själv blev första barnet i USA. Så precis som i boken har Amy halvsystrar i Kina, som hon mötte först på 1980-talet, när hon reste tillbaka med sin mor. Fadern och en av bröderna hade dött redan när Amy var barn. Vilket alltså skiljer sig från romanen, där modern aldrig hann resa tillbaka till barnen hon tvingats överge, utan den av döttrarna i boken som reser tillbaka till sina halvsystrar, reser med fadern som återförenas med sin faster. Mångfalden berättelser, ger oss dramatiska scener ur Kinas omstörtande historia i mitten av 1900-talet. Tydligt tema är den språkliga och kulturella förbistring som personerna fastnar i. Men alla växer och mognar och vinner med tiden allt större förståelse för varann, när mödrarna berättar sina historier och alla öppnar sina murar.

Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek - Oscar Hijuelos (1989)

Regissören Arne Glimcher köpte filmrättigheten till den här romanen redan 1988, ett år innan boken gick i tryck. Jag antar att det hjälpte författaren att färdigställa denna sin andra roman, sex år efter sin första.  Filmen hade premiär 1992 och var Antonio Banderas första roll på engelska.

Jag har inte sett filmen, men antar att regissörens stora intresse var musik-genren. Den kubanska mambon, så populär något årtionde efter andra världskrigets slut. Den följde med de kubaner som kom till USA. Filmen lär koncentrera sig på dess storhetstid under första halvan av 1950-talet, runt romanens två invandrande bröder, Cesar (Armand Assante) och Nestor (Antonio Banderas).

Romanen av Oscar hijuelos (1951-2013) är däremot en betydligt bredare krönika över denna kubanska kulturella immigration till USA. Den berättas som Cesar Castillos minnen, sedda i backspegeln strax innan hans död, 1980. Och boken är så uppfylld av kända namn att jag börjar undrar om de kanske funnits. Och jag är inte ensam om att känna så, läsare lär ha kommenterat att de minns 'Mambo kings', så pass att Hijuelos själv lär ha börjat undra om de kanske funnits...

I romanen finns minnen av Lucille Ball, gift med den Kuba-födde Desi Arnaz, skådespelare och musiker, och som TV-producent, med skapadet av I Love Lucy och Lucy Show, pionjär inom sitcoms som blev så viktiga för (amerikansk) TV. Lucys sitcoms gick också på svensk TV på 60-talet. I programmen spelar Lucy's man Ricky Ricardo, och till showen får Mambo Kings komma under sin storhetstid, ett minne som gav dem stjärnstatus.

Men det är naturligtvis en roman, men med fakta planterade så läsaren 'minns'. Även om det mest är macho-mannen Cesar Castillos eget navelskådande, representant för 1950-talet, årtiondet som var 'mannens värld'. Det är en mans bok, om latino-machons storhetstid. En ensam man, ständigt på jakt efter sin förlorade kvinna. Hans bror Nestor är den svårmodiga deprimerade sidan av samma saknad, tidigt död i en trafikolycka, saknade sin äldre bror Cesars självförhärligande självförtroende. Han trånar hela tiden efter sin första kärlek, Maria, hans själs åtrå - troligen symbol för Kuba.

Det mesta i romanen tilldrar sig i New York. Cesar som på 1950-talet såg sig själv på toppen, tvingas på 60-70-talet uppleva åldrandet, och alkoholskadorna, ensamheten, fjärmad från nära relationer med kvinnor, arbetar som dåligt betald, fastighetsskötare, gömd och glömd i en källare. Detta parallellt med att Fidel Castro tagit över Kuba och Cesars släktingar där mår dåligt, berövade sina arbeten, men inte heller tillåts lämna Kuba.

Jag associerar också till filmen Dirty Dancing från 1987, där man tidigt 60-tal detroniserar mambon som standard-dans på sommar-hotellen. När Cesar behöver mer pengar att skicka till sina arbetslösa släktingar på Kuba, får han hjälp att starta en 'ny klubb' med kubansk musik, men desillusionerad tvingas han inse att den blivit en fasad för knark och maffiaverksamhet. Våldet och kriminaliteten ökar och Cesar känner hur folk tittar snett på honom. Då ger han upp och beslutar att supa ihjäl sig.

Musikminnena rör längtan, sorg över alla begär som inte uppfylls. Det är en epok och en kultur som levandegörs, spansktalande invandrare från Karibien. Oscar Hijuelos föddes i New York av föräldrar födda på Kuba, och trots Hijuelos själv tappade spanskan redan som barn, och bara skrev på engelska, räknas han till chicano-litteraturen, då det är den kulturen som återupplevs i texterna.

Satansverserna - Salman Rushdie (1988)

Så nu har jag slutligen läst Satansverserna som det blev så mycket uppståndelse omkring för 30 år sen, när vissa muslimer upprördes och började bränna boken, och författaren hotades till livet. Den utkom september 1988, och var översatt till svenska redan 1989.

Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.

Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och  muslimskt, där jag saknar referensramar.

Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)

Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.

Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.

Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som  schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.

Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom? 

På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.

Lucy - Jamaica Kincaid (1990)

Kincaids andra kortroman, Lucy (1990), blev snabbt kult, mycket omskriven och studerad.  Den fortsätter utvecklandet av samma mor-dotter-konflikt som i Annie John (1985), och fyller även på med postkoloniala betraktelser.

Och det är så långt från tillrätalagt man kan komma. Kincaid låter sin huvudkaraktär Lucy uppleva och upptäcka världen i takt med att meningarna skrivs. Jag upplever dock att vi redan är på väg ut ur det postmoderna 1980-talet. Hur än identitetssökande Lucy är, så är det nu än mera naket, mindre experimenternade.

Modern heter Annie även i denna roman, men dottern heter nu Lucy, och har inte rest till England för att utbildas till sjuksköterska, utan har tagit sig till New York och försörjer sig som au-pair, när hon tar hand om fyra barn i en vit medelklassfamilj. Lucy är tre år äldre än dottern i Annie John. Vilket gör romanen mognare, det här är ingen uppväxthistoria. Med öppet cynisk blick, försvarar Lucy sitt sårade inre.

Efter den första storögda erfarenheten av hissar, tunnelbana, och att solen inte värmer, kastar sig Lucy snabbt ut i 1960-talets sexuella frigörelse, vilket passar Lucy som hand i handske. Eftersom hela resan är en modersrevolt, och modern alltid försökt varna henne för att bete sig som en 'slampa', så är det just det hon strävar efter. Hon tar girigt emot varje sexuell erfarenhet, utan att investera någon kärlek eller trohet åt något håll. Allt hon 'vet' om män, inklusive sin far, är att de inte är att lita på. Modern tjänade aldrig något på sin egen anständighet och trohet, utan blev bara utnyttjad och sårad, av sin 35 år äldre make, som skaffat sig barn med flera andra kvinnor. Lucy tänker därför själv aldrig låta utnyttja sig, utan försöker utnyttja männen tillbaka - och aldrig investera några känslor i spelet.

En ögonöppnare för såväl Lucy, som oss läsare, är när hon strax innan sin avresa från sin barndoms västindiska ö, är när modern påstår att hon Lucys namn syftar på Lucifer, den fallna ängeln i Paradise lost. Kan det bli mer symboliskt? Efter att symbiosen med modern gått om intet, lämnade hon ön och förlorade sitt västindiska paradis. Lucys stolthet hindrar henne från att någonsin återvända. Hon kan inte längre se sin förnedrade mor och riskera att bli lik henne.  Hon bara måste frigöra sig på alla sätt.

Men så riskerar Mariah, mamma till barnen som Lucy passar, att  bli som en ny vårdande mamma åt  Lucy. Hon vill få Lucy att trivas, och delar med sig, ibland som 'mamma', ibland som 'väninna'. Lucy berättar en dag hur hon i skolan tvingats lära sig utantill, en lång dikt med berömt påskliljemotiv av den klassiske engelske diktaren Wordsworth, och hur absurt det kändes, eftersom hon själv aldrig sett en påsklilja. Mariah som har påskliljor som sina favoritblommor vill genast visa henne dem i naturen. Men det går inte hem hos Lucy, hon kan fortfarande inte relatera till dem annat än som det absurda i det koloniala utbildningssystemet, som inte lär ut lokal kultur och historia, utan behållit sin brittiska synvinkel och skönlitteratur.

När även Mariah visar sig hunsand och bedragen av sin man Lewis, sympatiserar Lucy genast med Mariah, men beslutar samtidigt att åter bryta sig loss, för att inte smittas av kvinnors underordning. Hon skaffar sig ett kontorsjobb och egen lägenhet ihop med en väninna, Peggy, som Mariah först försökte får Lucy att inte träffa, inte betecknar som ett 'dåligt inflytnade'. Alltså ännu ett drag som liknar modern, att försöka styra över vilka vänner Lucy skulle ha. Men Mariah gav snabbt upp sina fruktlösa försök att lägga sig i. 

Lucys väg är ett sökande efter en egen identitet. Och mer eller mindre omedvetet går även hennes väg via en rad manliga älskare, även om hon lyckas förhålla sig helt kall till deras manipulativa känslor. Väninnan Peggy har hon dock än mindre gemensamt med, utan bara ett steg på vägen ut i staden, till kunskaper om gatans liv, och ett sätt att skaffa sig bostad. Och precis som Lewis bedrog Mariah med hennes bästa väninnan Dinah, kommer också Lucys älskare Paul i slutet att bedra henne med Peggy.

Lucy känner intuitivt på sig detta, och försvarar sitt sårade inre med att säga att hon alls inte blir sårad, utan att det passar henne utmärkt att bli av med denne man, Paul på detta sätt, eftersom hon redan tröttnat på honom. Hon jämför sig med Lewis, som manipulerar sin fru Mariah till att vilja skilja sig från honom, så han slipper känna sig skyldig, och kan gifta om sig med hennes väninna Dinah.

Frågan är väl ifall Lucy verkligen lyckats bli så manligt manipulativ, en motsats till sin mor och Maria, som hon föraktar som 'aningslöst manipulerade', eller om hon själv just gått i samma fälla. Kanske var Annie och Mariah lika intuitiva om sin situation, utan att tala öppet om det.

Både Lewis och Lucys far var frånvarande män, närmast en självklarhet på 1950-60-talet. Fadern, som inte nämns så mycket hade själv övergivits av sina föräldrar redan som barn, och uppfostrats av sin farmor, vilken han delat säng med tills hon dog, när han själv var i övre tonåren.
Familjerelationerna i alla läger verkar sakna det mesta.

Det som mot slutet dras upp som en bidragande huvudorsak till klyftan mellan mor och dotter, är att hon inte tagit någon notis om Lucys läshuvud, utan satsat på att utbilda hennes yngre bröder, som är alla minst 10 år yngre än Lucy. Ett svek hon inte kan tåla, och en anledning till att hon reste till New York på egen hand. Där noteras dessutom att modern tydligen haft en dröm som gått om intet, att få bli sjuksköterska, och som substitut vill satsa på att göra sönerna till läkare. Men alltså helt ignorerar dottern.

Viktigt är ändå Lucys vurm för de engelska författarna Brontë och Enid Blyton. Brontës är dessutom klassiker från 1940-talet, som själva var isolerade i en liten by, tills de under några år försökte resa till Belgien för att försörja sig som guvernanter, sin tids au-pair-jobb, det enda som stod kvinnor till buds. Det slutade med att de blev författare, under sina mycket korta liv. Lucy identiferar sig med dem, och börjar själv  sträva efter att bli fotograf, även det ett konstnärligt utlopp, mer typisk för 1960-talet.