Satansverserna - Salman Rushdie (1988)

Så nu har jag slutligen läst Satansverserna som det blev så mycket uppståndelse omkring för 30 år sen, när vissa muslimer upprördes och började bränna boken, och författaren hotades till livet. Den utkom september 1988, och var översatt till svenska redan 1989.

Liksom den första romanen jag läste av Rushdie, Midnattsbarnen, är det en lång text som sprudlar av referenser till annan litteratur, kultur, myter och verkliga historiska personer och platser. Den har så många ledtrådar utlagda att den tycks sammanfatta en stor del av 1980-talets globala kultur. I synnerhet gäller detta de avsnitt som tilldrar sig i nutida Bombay och London, som kryllar av karaktärer som får uttrycka en mängd olika åsikter som väver ihop ett mångfaldigt lapptäcke. Även Margaret Thatcher kommenteras av immigranter i London. 1980-talet var hennes era, så det ligger mitt i tiden. Liksom aids, omnämnt i en bisats. Det känns som om allt finns med.

Mycket västerländskt blir bekant kulturarv, allt från Hamlet till Ghostbusters. Ett litet exempel är när jag som svensk roas av att den ena huvudpersonen, Gibrils, svartsjuka jämförs med Strindbergs tredje äktenskap. Men det finns mycket mer, och naturligtvis mycket jag missar, indiskt och  muslimskt, där jag saknar referensramar.

Någon religiös bok är det inte, trots att den blev syndabock i sådana kretsar. Snarare tar den upp 1980-talets favorittema identitetskris, rotlöshet och alienation. Här ur migrantperspektiv. Ett citat: "Världen är full av indier [,,,] Columbus hade kanske rätt, världen består av flera Indien, Öst-, Väst-, Nordindien. Ni borde ju för sjutton vara stolta över oss, vår driftighet, vår strävan att vidga gränser" (s.64)

Romanen vidgar gränser. Liksom hos Nawal El Saadaawi som jag läst i sommar refereras det till Tusen och en natt, men den här gången är det Ali Baba och de fyrtio rövarna, som en trojansk häst tränger den yttre kulturen in, men saknar en Ali Baba som försvarare. Aladdins underbara lampa är barndomsdrömmen, som den andra huvudpersonen, Saladin, vill överta, men hans far håller på tills det är för sent, när fadern dör tror den medelålders desillusionerade sonen inte längre på sagor. Den moderna världen har trollat bort magin, och ersatt den med vapen. I stället för att önska sig, hotar man, vilket gör världen och möjligheterna endimensionella.

Romanen kan sägas använda sig av 'magisk realism'. De två huvudpersonerna Gibril och Saladin, två indiska muslimer på väg tillbaka till London där de är bosatta, hamnar i ett av terrorister kapat flygplan. Planet sprängs i luften av misstag och alla dör - utom Gibril och Saladin som förvandlas till änglar, den gode ärkeängeln Gabriel och den onde fallne ängeln, Shaitan, med horn, klövar och svans.

Eftersom drömmar och sägner blandas in, och vi aldrig får klart för oss om det verkligen är magiskt eller hallucinationer och vanföreställningar, blir läsningen tolkningsbar åt olika håll. Gibril som först upplevt en euforisk känsla av att flyga som en ängel och landar levande i Engelska kanalen, börjar må dåligt av sina drömmar och känner sig sjuk. Men menar på ett ställe att läkarnas behandling av honom som  schizofren, måste vara felaktig, då han upplever att det är världen som är kluven, inte han själv.

Den gode och den onde, men inget förblir vad det verkat. Den gode blir alltmer svartsjuk, aggressiv och storhetsvansinnig. Medan den onde visserligen jäklas en del, men med tiden återgår till vanlig mänsklig skepnad och hjärtproblem, på sista sidan får en ny chans till ett lyckligt liv med en ny partner i Indien. Saladin hade dessförinnan ägnat halva sitt liv åt att bli mer engelsk än engelsmän, "i plommonstop", som inte ens föll av när han föll ur flygplanet. Han har slipat bort sitt ursprung, vägrar länge känna sig indisk, ändå kommer språkaccenten tillbaka så snart han flyger tillbaka till Bombay. Var det denna förnekelse av sitt ursprung som satte horn och klövar på honom? 

På ett ställe refererar författaren till någon reform, där de kastlösa, oberörbara, döptes om till 'Guds barn' för att få bort stämpeln som förbjudit dem att dricka ur samma brunn som andra medborgare, för att de ansågs förorena dricksvattnet. Återigen får detta mig att tänka på Nawal El Saadawis roman Imamens fall, där föräldralösa barn kallas 'Guds barn', trots att det samtidigt ses som en hädelse om barnet är fött utom äktenskapet.