Imamens fall - Nawal El Saadawi (1988)

Författarinnan berättar i sitt förord till Imamens fall om upprinnelsen till denna mycket egenartade roman. Hon berättar att hon som barn brukade se Gud i drömmen, och att han då liknade hennes mycket rättvisa mor, eller hennes fars vänliga anletsdrag. Men när hennes skolkamrat drömde om Gud såg hon en mycket grym och orättvis person. Alltså menar hon att det osynliga kan vi bara se i drömmen och då liknar Gud "dem som står oss närmast", ofta ens mor eller far.

Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.

Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.

Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.

Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.

På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)

Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.

Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.

Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.

Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.

Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet.  Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.

"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."

'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem  utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)

Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)

På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.

sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."

PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.