Nada - Carmen Laforet (1944)

Romanen Nada är en pärla ! Och inte bara för att det handlar om en 'tonårings' väg in i vuxenlivet, ett tema som alltid intresserat mig. Carmen Laforets (1921-2004) debutroman från 1944 gjorde genast stor succé och vann pris och är än idag en modern klassiker. Jag har läst den i en utmärkt engelsk översättning (av Edith Grossman), titeln brukar dock inte översättas. Spanskans 'nada' (nothingness, ingenting) är kongenialt för romanens känsla och syfte, och fungera internationellt även utan något större hum om språket.

18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.

Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.

Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.

Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.

Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.

Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.

Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.