NP 1909 - Selma Lagerlöf

1909 års Nobelpris i litteratur gick till Selma Lagerlöf, 1858-1940, såväl den första kvinnan som den första svensk att få priset. Motivering:    "på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning"

Länge var hon en av de internationellt mest kända svenska författarna. Inte minst via Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - vilket kan känas lite underligt, att en läsebok i svensk geografi för folkskolan blev en kolossal framgång i hela världen och än idag utkommer i nya upplagor världen över. Den ena nobelrpistagaren efter den andra minns Nils Holgersson från sin barndom.

Hon antog utmaningen för att den var svår. Idé till lösning fick hon genom att läsa en annan nobelpristagare, Kipling, dvs att låta huvudpersonen vara en odåga till pojke, men med förmågan att tala med djur. Hos Lagerlöf ligger det trolldom bakom, en tomtes förbannelse som pojken får som straff, att förvandlas till pyssling och bli en del av den djurvärld han hittills plågat. Nu blir han minst och svagast, men djuren hjälper honom och lär honom mer om etik och moral än tomten kunnat ana. Så mycket att förtrollningen hävs.

Jag läste aldrig Nils Holgersson som barn, även om det ända till 1960-talet fanns lärare som använde den som högläsning, men hittade nyligen ett fint begagnat exemplar hos Myrorna och har läst den med behållning.
Selma har inte alltid uppskattats. Hennes höga litterära målsättningar, med symboler, bihandlingar, uppbyggnader med en hel avslutad historia inom varje kapitel som sedan bildar den totala helheten, var  uppgifter hon ålade sig själv - men gick länge många läsare förbi.

Varför antog min mor, som aldrig läst Selma, att hon skrev torrt och långtråkigt? Negativt prat i hennes generation, varför? Inget jag läst av Selma Lagerlöf stämmer med den bilden. Ta debuten, Gösta Berlings saga, en fullständigt förförande passion. Jag fortsatte med Kejsaren av Portugallien. Jerusalem. Löwensköldska ringen. Charlotte Löwensköld. Anna Svärd. Alla känslomässigt gripande. Tidigt inser man hennes förkärlek för spökhistorier. Jag kan undra om det var just spökerierna som under 1900-talets torra skeptisism fick eftervärlden att titta snett? Men den trångsyntheten har inte bestått. Litteraturvetaren Vivi Edström har skrivit en introduktion till Selma och hennes verk som fördjupar förståelsen.

2008 är det 150 år sedan Selma Lagerlöf föddes och 2009 blir det 100 år sedan hon fick nobelpriset. Trots hennes texters intrikata uppbyggnad, hör hon även till de folkligt lättlästa nobelpristagarna. Sent omsider upptäckte jag hennes Mårbackasvit - minnen från barndomen - som ger intressanta tidsbilder. Rekommenderas varmt. - Mårbacka (1922) - Ett Barns memoarer (1930) - Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1a uppl. 1932)

I Mårbacka, om Selmas barndomshem, skymtar hon som ett av de yngsta barnen, drabbad av barnförlamning. Hon blir visserligen bättre, men haltar resten av livet. Boken är huvudsakligen en beskrivning av miljön, människor och gårdar i hennes hemtrakter i Värmland. En mycket intressant tidsbild, från ca 1858-1866, samt tillbakablickar i släkten. Ett Barns memoarer fortsätter i samma stil ca 1866-1872, nu med Selma själv i skolåldern och därför mer närvarande, om än aldrig i centrum. I skola går inte Selma, hon och systrarna fick en ung kvinnlig släkting som guvernant - så sysselsattes mindre bemedlade kvinnor som inte funnit lämpligt giftermål, för att tjäna ihop till brödfödan genom att undervisa andra flickor.
Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf beskriver hennes vistelse i Stockholm januari-maj 1873. Hennes andra vistelse i huvdstaden, för att få regelbunden sjukgymnastik varje dag. Första gången var hon 9 år. Nu är hon 14 år och skriver dagbok för första gången. Selma kliver fram mycket levande. Med tonåringens hudnära känslor. Osäkerheten, som inte blir mindre av att omgivningen tycker att hon är dum och hopplös, tråkigt tyst. I all 'välmening' förklarar man för henne att hon skulle bli betydligt mer omtyckt om hon kunde vara pratsamt gladare. Vilket naturligtvis inte lättar upp tunghäftan. Nej, hjälpt blev hon av att möta främmande människor, utan förutfattade meninar, som ser den intressanta flicka hon är.

Dagboken blev Selmas sist utgivna bok. Jag upplever den som mycket äkta, som om utarbetad efter en autentisk dagbok. Men så ligger det inte till. Selma var en mycket skicklig stilist, som medvetet bygger upp denna känsla hos läsaren, förklarar Vivi Edström. Många blev lurade - och det var meningen! Själv tänkte jag på språket, t ex en aning ogrammatiska detaljer, 'barnspråk' ... eller kanske dialektalt? Slutavsnittet föreföll mig lite påklistrat. Stockholmsvistelsen är nästan slut. Hon har läst igenom sin egen dagbok och inser att det är mycket hon utelämnat. Plötsligt berättar hon mycket kortfattat om allt hon gjort i staden: teater, släktbesök, promenader till sevärdheter. Saker som tidigare inte varit viktiga nog att ödsla tid på att skriva ner. Men som nu känns fel att utelämna. Selma har medvetet ställt upp det så, med ungdomens nyckfullhet. 14-årigen som först bara skriver ner det som ligger närmast hennes egna känslor.

Apropå språket, finner jag en detalj alldeles bedårande. För mig blir det sinnebilden av 14-åringen 1873. Eller var det vanligt språk på 1870-talet? Jag tänker på de dubbla konjunktionerna: ... när som ... Idag skriver vi aldrig som efter när, som inleder en bisats. '... när (som) vi kom in efter promenaden.' Är detta den unga Selmas eget sätt att tala (eller dialektalt för Värmland?).

Ett litet citat om faster Lovisa i slutet av boken: "Det var inte nog med att hon var vacker, utan jag kände, att hon förde med sig så mycket kärt. Det är väl dumt att säga det, men jag tyckte, att hon förde med sig hela Mårbacka. Hon hade så mjuka kinder och så snälla ögon och så små, feta händer. Hon kunde inte vara kommen från något annat ställe i världen. Det syntes, att hon var från Mårbacka. Hon var ju så snäll, att hon aldrig kunde bli ond, och hon gjorde sig aldrig bekymmer för något svårt eller allvarsamt, utan bara för småsaker. Och hon visste ingenting om elakhet eller hårdhet eller om allt det farliga och grymma, som man kunde råka ut för i en stor stad som Stockholm. Hon var bara ett Mårbackabarn och ingenting annat, ett gammalt, snällt Mårbackabarn. Och ett Mårbackabarn var ju jag också, fastän jag inte på långt när var så snäll som faster."

Just så uppväcker Selma den positiva bilden av Mårbacka, drömmen om hemmet, som familjen förlorat, men som hon själv arbetade på att köpa tillbaka och bygga upp igen. Och lyckades med tack vare sina författarinkomster. Här kommer den in i Stockholmslägenheten som en varm vårvind, och Selma längtar genast hem igen. Så som hon gjorde i verkligheten många år, innan hon uppnådde sitt mål.

Alla böcker av Selma Lagerlöf rekommenderas!
En bok för Allas Nobeller, innehåller hennes barndomsminne: Julklappsboken. Ett helt bedårande julminne, om hur familjen retade henne genom att ge henne mängder av sygrejor - hon avskydde att sy - och fick vänta alldeles till hon nästan hade gett upp hoppet, innan hon fick det hon önskade sig mest av allt - en bok. Och trots att boken är på franska, och hon ännu inte kan läsa franska, så är hon så otroligt lyckligt. För i boken finns det bilder som hon granskar timme ut och timme in. Boken väcker så mycket nyfikenhet, att hon skyndar att lära sig franska.

Men så här i efterhand, med tanke på Mårbacka sviten ... kanske är även detta mer fiktion än fakta? Vem vet ...