Fick Wiréns hämndlystnad och omdöme om rätt och fel styra, inte Nobels intention ?
Wirsén satt i Svenska Akademien från 1879, och var drivande under dess stormigaste period, från Giftasprocessen 1884 (då Strindberg stod åtalad för hädelse av de 'heliga sakramenten'.) till Strindbergsfejdens utbrott 1910, med 450 debattartiklar i en ihärdig ström fram till 1912, dödsår för såväl Wirsén som Strindberg. De två tycks ha varit eviga fiender, representanter för den konservative artistokraten som ansåg att litteratur handlade om det sköna, sanna och rena, vs. underdog, förnyaren, den som ville spegla samhällets baksidor, förändra. Om Strindberg inte kunde censureras, tyckte kung Oscar II och överklassen att han skulle bort, fällas i domstol. Men Strindberg hade många anhängare och friades i domstolen. Fejden melaln Wirsén och Strindberg blev dock livslång. Strindbergs såg i Svenska Akademien en inkompetent samling artistokrater och präster, amatörer valda på en höft.
1901 inleddes utdelandet av Nobelpriset. Första litteraturpriset gick till Sully Prudhomme (1839-1907), fransk författare av filosofiska lärodikter.
Genast utbröt stora protester. August Strindberg, Oscar Levertin och många andra hade bara negativa omdömen att säga om den 62-årige poeten. Akademiens bristande kompetens att utse litteraturpristagare tycktes omedelbart bekräftad. Krav ställdes att Akademien skulle fråntas uppdraget. Strindberg beskyllde Wirséns val av pristagare för att vara en gentjänst för att denne översatt och gett ut en av Wirséns dikter på franska. Wirsén hade dock redan på 1880-talet lovprisat Prudhomme som "idealisk", samma svårtolkade ord Nobel använt i sitt testamente. Akademien ansåg därför att de följt testamentet till punkt och pricka.
Jag har inte läst något av Prudhomme och saknar därför uppfattning, men han lär vara bortglömd även i sitt hemland Frankrike.
Missnöjet med Akademien ledde till en protestskrivelse, undertecknad av 42 framstående kulturpersoner, bl a Strindberg, som alla ansåg att Leo Tolstoj borde ha varit den värdigaste pristagaren. Skrivelsen sände ursäkter för Tolstoj, nutidslitteraturens vördade patriark och djupsinniga diktare, inte fått priset.
Missnöjet med Akademien ledde till en protestskrivelse, undertecknad av 42 framstående kulturpersoner, bl a Strindberg, som alla ansåg att Leo Tolstoj borde ha varit den värdigaste pristagaren. Skrivelsen sände ursäkter för Tolstoj, nutidslitteraturens vördade patriark och djupsinniga diktare, inte fått priset.
Tolstoj är en tidlös gigant från 1800-talet. Tänk att han levde ända till 1910. Aristokraten, som sade sig hellre velat leva som bonde, och godhjärtat gjorde vad han kunde för att underlätta livet för bönderna på de egna ägorna, men ändå inte kunde leva upp till sina ideal. Med andra ord: Gör som jag säger, inte som jag lever. Men omdömet om en författare måste ändå göras utifrån hans texter, inte hur han lyckas med sitt eget liv.
Men vill man byta en poet mot en annan, har jag läst sena inlagor som pläderat för Baudelaire (1821-67), Rimbaud (1854-91, Verlaine (1844-96) och Mallarmé (1842-98). Visst är de alla odödliga. Men samtliga avled före 1901. Saknades det betydande poeter 1901?
1902 var Ibsen på tal som pristagare, men Wirsén var stark motståndare, chockerad av dennes radikala dramatik och fast besluten att förfölja den livet ut. Han motsatte sig även länge att Selma Lagerlöf skulle få priset. Ändock blev hon 1909 den första svenska pristagaren.
Fanns det någon linje i valen? Akademien trevade sig fram. Begreppet 'litteratur' var inte snävt, utan spretade åt filosofiska håll. Tidsandan tycks röra sig från höger, om inte mot vänster, så dock mot mitten, men velar mellan solidarisk jämlikhet vs separatistisk nationalism.
1902 års litteraturpris gick till tysken Theodore Mommsen, 1817-1903. En gammal man, antikhistorier och politiker på den borgerliga vänsterkanten i opposition mot Bismarck. Hans skildringar av det antika Roms utveckling ledde till Nobelpriset, vilket han inte kunde njuta länge av eftersom han dog redan året därpå. Jag har inte läst honom.
1903 dyker dock en mångsidig norsk skald upp som läses än idag. Björnstjerna Björnson, 1832-1910, skrev Norges nationalsång, Ja, vi elsker dette landet, 1864, dramatik och romaner, med lyrisk kvalitet. Slog igenom på 1850-talet med epokgörande bondeberättelser med en aura av sagatiden. Texten är rask och konkreta, därav lättläst, med optimistisk framtidstro. Han efterträdde Ibsen som ledare för Den Nationale Scene i Bergen, till vilken han skrev skådespel om bl a maktens avigsida. I politiken var han liberal republikan, glödande patriot, kämpade för Norges självständighet från danskt inflytande. Vid konflikter ställde han sig på arbetarnas sida och även kvinnors. Han tog till sig Georg Brandes paroll att ’sätta problem under debatt’, inriktade sina skådespel mot aktuella frågor, vilket på 1870-talet inledde Nordens realistiska samtids- och problemdrama. Hans krav på samma sexualmoral för man och kvinna blev upptakten till en stor nordisk sedlighetsfejd på 1880-talet. Skönlitteraturen ger ingen rättvis bild åt hans halvsekellånga ledarställning i norskt kulturliv. Som omstridd tidningsman och karismatisk talare tog han outtröttligt del i tidens brännande frågor. Engagerade sig för fred och kvinnosak, och förföljda personer, som Dreyfus, och folkslag, som finländare, slovaker och tjecker.
Nog kokade det kring gräsrötterna vid sekelskiftet 1900. Trötta på århundraden av förtryck ville alla få sitt eget stycke av kulturell frihet.
1904 års litteraturpris delades mellan två författare av två olika minoritetskulturer:
Frédéric Mistral, 1830-1914, provencalsk författare (poet) och lexikograf, som grundat en provencalsk renässansrörelse. Efter studier i juridik återvände han till jordbruket och skrev poesi, episka dikter och folklivsskildringar.
José Echegaray, 1832-1916 – spansk dramatiker av baskisk härkomst, ursprungligen matematiker, innehavare av flera ministerposter. Hans teatraliskt skickliga pjäser var på 1890-talet mycket uppskattade av teaterpubliken. Enkla motiv, men med sinnrika intriger, med retorik och social kritik i Ibsens efterföljd.
Återigen Ibsen. Även om Ibsen inte fick priset, så inspirerade han sin samtid starkt.
1905 års litteraturpris gick till Henryk Sienkiewicz, 1846-1916, mångsidig polsk författare, tidvis bosatt i USA. Skrev noveller om polska bönders hårda livsbetingelser och realistiska historiska romaner, med möjlighet att tolka in samtida förtryck. Det patriotiska budskapet fick stor betydelse i det ofria Polen. Han skrev även för barn och ungdom - ett i mitt tycke mycket sympatiskt drag - och deltog i en forskningsexpedition i Östafrika.
Bland storverken räknas Quo Vadis (1896) som tilldrar sig på kejsar Neros tid i Rom och skildrar brytningstiden mellan Antiken och Kristendomen, vilket underförstått syftar på det ryska förtrycket i Polen. Boken har filmatiserats flera gånger, första gången 1912. En ung Marlon Brando spelade Kejsar Nero i 1951 års version. Jag läste nyligen denna roman, en tegelsten på 600 sidor, om de första kristna i Rom och Neros förföljelser av dem efter den stora branden 67 e Kr. De kristna blev syndabockar. Petrus, som grundat den kristna församlingen i Rom, finns med och dör martyrdöden på slutet. Boken talar om kärlekens betydelse och att döden inte är slutet. När jag läste tänkte jag hela tiden på likheterna mellan sent 1800-tal och sent 1900-talet, med New Age, längtan efter andlig medvetenhet. Även om tolkningarna skiljer sig lite.
Boken är skriven på ålderdomligt språk, dvs med verbböjningar och annat som hos mig väcker tanken på Shakespeare - jag antar att det är medvetet gjort för att frammana en antik känsla. Ändå är den lättläst, med huvudsakligen dialog. Och jag inbillar mig att hans andra böcker, med andra mer moderna tema flyter ännu lättare, som äventyrsberättelser.
1906 års litteraturpris gick till italienaren Giosuè Carducci, 1835-1907, poet och professor i italiensk litteratur i Bologna. Italien som varit splittrat i många små stater sedan Romarrikets sönderfall 1500 år tidigare, genomgick 1860-70 ett enande, tvärtemot många andra separatistiska strävanden Europa runt.
Starkt påverkad av klassisk italiensk lyrik, hyllade Carducci Italiens historia och folk, och blev därmed nationalskald för det nya enade Italien. Vid sidan om författandet gjorde han även politisk karriär och blev 1890 senator.
1903 dyker dock en mångsidig norsk skald upp som läses än idag. Björnstjerna Björnson, 1832-1910, skrev Norges nationalsång, Ja, vi elsker dette landet, 1864, dramatik och romaner, med lyrisk kvalitet. Slog igenom på 1850-talet med epokgörande bondeberättelser med en aura av sagatiden. Texten är rask och konkreta, därav lättläst, med optimistisk framtidstro. Han efterträdde Ibsen som ledare för Den Nationale Scene i Bergen, till vilken han skrev skådespel om bl a maktens avigsida. I politiken var han liberal republikan, glödande patriot, kämpade för Norges självständighet från danskt inflytande. Vid konflikter ställde han sig på arbetarnas sida och även kvinnors. Han tog till sig Georg Brandes paroll att ’sätta problem under debatt’, inriktade sina skådespel mot aktuella frågor, vilket på 1870-talet inledde Nordens realistiska samtids- och problemdrama. Hans krav på samma sexualmoral för man och kvinna blev upptakten till en stor nordisk sedlighetsfejd på 1880-talet. Skönlitteraturen ger ingen rättvis bild åt hans halvsekellånga ledarställning i norskt kulturliv. Som omstridd tidningsman och karismatisk talare tog han outtröttligt del i tidens brännande frågor. Engagerade sig för fred och kvinnosak, och förföljda personer, som Dreyfus, och folkslag, som finländare, slovaker och tjecker.
Nog kokade det kring gräsrötterna vid sekelskiftet 1900. Trötta på århundraden av förtryck ville alla få sitt eget stycke av kulturell frihet.
1904 års litteraturpris delades mellan två författare av två olika minoritetskulturer:
Frédéric Mistral, 1830-1914, provencalsk författare (poet) och lexikograf, som grundat en provencalsk renässansrörelse. Efter studier i juridik återvände han till jordbruket och skrev poesi, episka dikter och folklivsskildringar.
José Echegaray, 1832-1916 – spansk dramatiker av baskisk härkomst, ursprungligen matematiker, innehavare av flera ministerposter. Hans teatraliskt skickliga pjäser var på 1890-talet mycket uppskattade av teaterpubliken. Enkla motiv, men med sinnrika intriger, med retorik och social kritik i Ibsens efterföljd.
Återigen Ibsen. Även om Ibsen inte fick priset, så inspirerade han sin samtid starkt.
1905 års litteraturpris gick till Henryk Sienkiewicz, 1846-1916, mångsidig polsk författare, tidvis bosatt i USA. Skrev noveller om polska bönders hårda livsbetingelser och realistiska historiska romaner, med möjlighet att tolka in samtida förtryck. Det patriotiska budskapet fick stor betydelse i det ofria Polen. Han skrev även för barn och ungdom - ett i mitt tycke mycket sympatiskt drag - och deltog i en forskningsexpedition i Östafrika.
Bland storverken räknas Quo Vadis (1896) som tilldrar sig på kejsar Neros tid i Rom och skildrar brytningstiden mellan Antiken och Kristendomen, vilket underförstått syftar på det ryska förtrycket i Polen. Boken har filmatiserats flera gånger, första gången 1912. En ung Marlon Brando spelade Kejsar Nero i 1951 års version. Jag läste nyligen denna roman, en tegelsten på 600 sidor, om de första kristna i Rom och Neros förföljelser av dem efter den stora branden 67 e Kr. De kristna blev syndabockar. Petrus, som grundat den kristna församlingen i Rom, finns med och dör martyrdöden på slutet. Boken talar om kärlekens betydelse och att döden inte är slutet. När jag läste tänkte jag hela tiden på likheterna mellan sent 1800-tal och sent 1900-talet, med New Age, längtan efter andlig medvetenhet. Även om tolkningarna skiljer sig lite.
Boken är skriven på ålderdomligt språk, dvs med verbböjningar och annat som hos mig väcker tanken på Shakespeare - jag antar att det är medvetet gjort för att frammana en antik känsla. Ändå är den lättläst, med huvudsakligen dialog. Och jag inbillar mig att hans andra böcker, med andra mer moderna tema flyter ännu lättare, som äventyrsberättelser.
1906 års litteraturpris gick till italienaren Giosuè Carducci, 1835-1907, poet och professor i italiensk litteratur i Bologna. Italien som varit splittrat i många små stater sedan Romarrikets sönderfall 1500 år tidigare, genomgick 1860-70 ett enande, tvärtemot många andra separatistiska strävanden Europa runt.
Starkt påverkad av klassisk italiensk lyrik, hyllade Carducci Italiens historia och folk, och blev därmed nationalskald för det nya enade Italien. Vid sidan om författandet gjorde han även politisk karriär och blev 1890 senator.
Carduccis diktning förhärligade antika hjältar. Jag tror därför att det mer handlar om retorik för samtiden, än tidlös mänsklig erfarenhet. Jag har försökt att läsa några av hans dikter, men är inte tillräckligt kunnig i klassisk italienska för att begripa mig på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar