Atlantis väljer ur världslitteraturen

Bokförlaget Atlantis startade i slutet av 1970-talet en utgivning klassiker som de kallade 'Atlantis väljer ur Världslitteraturen'. Det visste inte jag då, men har upptäckt senare, då jag inhandlat några av böckerna på Antikvariat. Och även några av de senare utgivna på 1990-talet där några fortfarande finns i lager hos förlaget och i handeln.

Bokserien hade de första årtiondena ett för mig förföriskt utseende. Pärmarna är enhetligt mönstrade i en sorts marmoreringsmönster - som jag inbillar mig var vanligt på 1800-talet - brokigt i turkos, beige  med mera. Främre pärmen har dessutom en infälld illustration. En hel del av böckerna, av de tidiga utgåvorna, har även tecknade illustrationer. Har för mig att tecknade illustrationer var ett nytt grepp som blev vanligt vid sekelskiftet 1900 för att bredda läsekretsen.

Jag vet inte hur eller varför bokurvalet gjorts. Jag har inte sett dem alla, men enligt förteckningen över serien i slutet av de senare böckerna - inser jag att inte en enda av de utgivna böckerna är skrivna av kvinnor. Inte en enda kvinnlig klassiker? Skumt.

Eller är det bara symptomatiskt för 1970- och 80-talen? Den gamla kanon som litteraturhistorien då byggde på, innan kvinnor började ge ut sin egen litteraturhistoria.

Böckerna verkar dock inte bara bygga på 'kanon' utan följa andra prioriteringar. Intressant är den äldre utgivningen av nordiska författare. Några böcker har fått grannlandslitteraturstödet från Nordisk Ministerråd. Så det kan vara ett urvalskriterium.

Jag har själv snöat in på sekelskiftet 1900 senaste året. Förutom grävandet i de tidiga Nobelprisen har jag bl a läst om Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg. Vilket lett mig vidare till bl a JP Jacobsens 'Niels Lyne', som det står om i Martin Bircks ungdom, och var Martins favoritroman. Då måste jag ju läsa den för att få veta varför.

På Strindbergs och Ibsens tid var Norden en mer enhetlig marknad. Den läsande befolkningen i varje enskilt land var väl inte stor nog för att försörja en författare. Säkert behövde böckerna inte ens översättas. Det samma gällde då även tyska - tyska kan alla - ungefär som vi idag gör med engelska. Men engelska ansågs då betydligt svårare, vilket är märkligt för många idag.

Av den senare utgivningen, främst 90-tal tror jag, finns Livsdagen lång av Eyvind Johnson och italienska klassiker som Den tudelade viskonten, Klätterbaronen, Den obefintlige riddaren och Zenos bekännelser bara för att nämna några få, som tillhör romaner jag inte vill vara utan.

Atlantis fortsätter sin utgivning. Men inte med samma omslag. Och inte under beteckningen 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' trots att böckerna är minst lika betydande. De ville väl förnya sig - inte vet jag - men jag saknar marmoreringen.